SampeV2 testar billig vs dyr burgare med Simon Kafi – vilken är bäst?

SampeV2 och Simon Kafi testar billig mot dyr burgare – och den billigaste blir kvällens stora överraskning

Senast uppdaterad: 4 september 2026

Blir en hamburgare automatiskt bättre när vardagsingredienserna byts mot dyrare kött, finare ost, exklusivare fett och ett bröd som kostar mångdubbelt mer? Det är den enkla frågan som SampeV2 tar med sig hem till Simon Kafi i Göteborg. Svaret blir betydligt roligare än ett enkelt ja eller nej.

Den dyraste burgaren blir mycket riktigt väldigt god. Faktiskt en av de bättre burgarna de båda säger sig ha ätit på länge. Ändå är det den första, byggd på medvetet billiga råvaror, som skapar videons största aha-ögonblick. Den smakar så mycket bättre än förväntat att hela premissen börjar vingla långt innan Wagyu-färsen ens har lämnat påsen.

När alla tre burgarna är avklarade landar de i en ovanligt användbar slutsats för ett experiment som innehåller allt från ICA Basic-peppar till japansk A5-wagyu. Bättre råvaror kan absolut göra hamburgaren bättre, framför allt när det gäller bröd, kött och ost, men förbättringen fortsätter inte i samma takt som kostnaden. Någonstans planar kurvan ut. Eller, för att använda Simons egen bild: en burgare verkar nästan ha ett tak.

Tre burgare, samma grundidé – men helt olika budget

Upplägget är nästan löjligt enkelt, och det är precis därför det fungerar. Sampe vill laga tre hamburgare med samma övergripande grundkomponenter men tre helt olika ambitionsnivåer på inköpen. Först ska de gå så billigt som de rimligen kan. Därefter får de röra sig mot den typ av råvaror man faktiskt skulle kunna köpa när man vill göra en riktigt bra burgare hemma. Till sist ska sunt förnuft i princip lämnas vid dörren.

Det gör videon mer intressant än den vanliga YouTube-idén där två färdiga produkter ställs bredvid varandra och vinnaren utses efter en tugga. Här lagar samma två personer alla versionerna, arbetar i samma kök och hinner analysera vad de själva gjort rätt och fel. Just självkritiken blir viktig, eftersom mellanburgaren visar att dyrare råvaror inte räddar en konstruktion som tappat balansen.

Redan innan den första inköpsrundan gissar Simon att mellanvarianten förmodligen kommer vara mest prisvärd. Det låter logiskt. Den absolut billigaste borde kompromissa för mycket, medan lyxversionen borde bli ett skolboksexempel på avtagande nytta. Problemet är bara att den första burgaren vägrar spela den roll den fått.

Simon Kafi är nästan den självklara personen för experimentet

Att Sampe åker till Simon Kafi är inte bara ett sätt att få in en gäst i köket. Simon har byggt en stor del av sin offentliga profil runt mat, recept, snabbmat och framför allt den typ av mat som får människor att stanna mitt i scrollandet och fundera på om det verkligen är rimligt att lägga så mycket ost på någonting.

Göteborgs-Posten beskrev hösten 2025 Simon som göteborgare och matinfluencer som arbetar heltid med sina sociala medier under namnet Kafilatten. Han berättade där att han skriver sina recept själv men gärna hämtar inspiration från sådant han ser andra göra. Den kombinationen av experimentlust och praktiskt matnörderi märks tydligt även här.

När Medieakademins och Arlas Matens Makthavare 2025 presenterades i mars 2026 placerades Simon Kafi som trea bland svenska matkonton på TikTok i mätningen. SampeV2 hamnade samtidigt tvåa bland matprofilerna på YouTube. Det är en ganska träffande bakgrund till en video där de står och argumenterar om rapsolja, brynt smör, stekyta och exakt hur tung en köttpuck borde vara.

De behöver dessutom knappt presentera varandra. Samtalet rör sig direkt mellan dagens matlagning, gamla inspelningar och återkommande smakåsikter. Det känns mindre som att Sampe har bjudit in en expert för ett isolerat test och mer som att två personer återvänder till ett ämne de har bråkat vänskapligt om i flera år.

Sampe och Simon har tävlat om burgare långt före den här videon

Den nya videon fungerar fristående, men den blir betydligt roligare om man känner till deras gemensamma mathistorik. På SampeV2:s kanal finns den äldre ”Sampe vs Simon Kafi – Vem gör bäst hamburgare?”, där frågan bokstavligen är vem av dem som kan leverera den bästa burgaren.

På Simons kanal finns också ”JAKTEN PÅ STOCKHOLMS BÄSTA BURGARE – MED SAMPE”. Den blir direkt relevant när de i det nya köket börjar minnas äldre inspelningar och Simon retas med hur Sampe såg ut under en tidigare burgarrunda. Ett samtal om lök eller knivar kan på några sekunder glida över i flera år gammal intern historik.

Det finns dessutom en nästan komiskt perfekt föregångare till dagens lyxexperiment: ”VI GJORDE BIG MAC PÅ VÄRLDENS DYRASTE KÖTT”. Idén att lägga extremt dyrt kött i en maträtt som normalt lever lika mycket på bröd, ost, sås, salt och fett är alltså knappast ny för dem.

Burgare ett: uppdraget är att göra den så billig som möjligt

Första inköpsrundan är videons renaste version av konceptet. Sampe och Simon försöker inte köpa sådant de själva hade valt en vanlig fredag. De söker aktivt efter det billigaste som fortfarande går att bygga en burgare av.

Brödet räknas ned till styckpris och hamnar på ungefär ett par kronor styck. De tittar runt, konstaterar att det inte direkt finns något som skriker hantverksbageri och accepterar att det är hela poängen. Det här ska inte vara burgaren som fotograferas mot en marmorbänk med orden ”weekend treat”. Det är burgaren där kalkylarket nästan får bestämma middagen.

Sedan kommer osten. De väljer en billig skivad variant som de själva skämtsamt kallar plastost. Simon blir samtidigt märkbart nostalgisk och berättar att just den här typen av ICA-ost blev något av en grej runt honom omkring 2017–2018. Han pratade så mycket om den att människor enligt hans egen berättelse kunde dyka upp med ostpaket till honom. När han var hemma hos Adrian visste folk att han befann sig där och lämnade ost även där.

Det är en fullständigt orimlig liten detalj i ett burgarexperiment och samtidigt precis den detalj som gör avsnittet personligt. Billig ost är plötsligt inte bara billig ost. Den blir en tidskapsel till en period när Simon hade lyckats skapa ett helt litet skämtuniversum runt samma produkt.

Tolv procent fett ger köttet sämre utgångsläge – men inte dödsdom

Köttet blir vanlig billig nötfärs med betydligt lägre fetthalt än vad de normalt hade valt för smashburgare. Senare går de över till ICA:s hamburgerfärs på 23 procent fett för mellanversionen, vilket gör fetthalten till en konkret del av testet.

ICA beskriver själva sin 23-procentiga hamburgerfärs som särskilt lämpad för smashburgare. Det betyder inte att tolvprocentig färs automatiskt misslyckas, men den ger Sampe och Simon mindre hjälp av råvaran och gör tillagningen viktigare. De formar mindre puckar eftersom budgetbröden också är mindre och landar runt 100 gram per puck. Dubbelburgare är däremot inte förhandlingsbart.

Två tunna puckar ger två ordentliga stekytor och mer kant. Det blir viktigt när själva färsen inte är särskilt fet eller exklusiv. Redan här börjar experimentet visa att teknik kan fungera som en sorts utjämnare mellan olika råvarunivåer.

Lök, bacon, färdig sås och den billigaste pepparn

Resten av inköpslistan fortsätter i samma anda: lök till karamellisering, bacon, färdig sås, billigt salt, ICA Basic-peppar och rapsolja. Ingen ingrediens vinner en designutmärkelse. Ändå gör de något avgörande med dem: de behandlar inte råvarorna som dåliga bara för att de är billiga. De försöker laga dem ordentligt.

Baconet åker i airfryern. Löken får tid. Köttet smashas på hög värme. Pepparn används generöst i stället för symboliskt. Osten får göra det processad burgarost faktiskt är väldigt bra på: smälta jämnt över köttet och knyta ihop de två puckarna.

Om ”billig” hade fått betyda ”slarvigt tillagad” hade testet egentligen bara visat att slarvig mat blir sämre. När billiga råvaror i stället får samma omsorg som de dyra blir jämförelsen betydligt mer intressant.

Rapsoljan startar en sidodebatt – men smak och kostråd är två olika frågor

När rapsoljan kommer fram börjar Sampe och Simon prata om att de själva sällan använder den. Simon föredrar andra oljor och tycker att raps kan ge en smak han inte uppskattar. Sampe är inne på ett liknande personligt val. Som smakdiskussion är det förstås helt rimligt: man får tycka att en viss olja passar ens matlagning bättre än en annan.

Det bör däremot hållas isär från mer generella påståenden om rapsolja och hälsa. Livsmedelsverkets aktuella kostråd rekommenderar rapsolja eller olivolja vid stekning och lyfter omättade fetter framför smör i sina generella råd.

För burgaren är det framför allt smaken och funktionen som står i centrum. Om Simon upplever en ton från rapsolja som han inte vill ha i sin mat är det relevant för hans recept. Det behöver inte omvandlas till ett allmänt hälsopåstående. Två olika frågor kan existera samtidigt, även i ett kök där nästa samtalsämne femton sekunder senare kan vara poddar eller en gammal midsommarfest.

Gasen tar slut – och räddar samtidigt experimentet från en felaktig slutsats

När puckarna ska smashas ser det först ut som om den magrare färsen håller på att bekräfta alla farhågor. Ena sidan får vettig yta, den andra ser blekare ut och de börjar fundera på om köttet helt enkelt inte klarar samma behandling.

Sedan upptäcker de problemet: gasen håller på att ta slut och hällen ger inte jämn effekt. Det är en liten praktisk detalj men en viktig sådan. Annars hade en dålig stekyta lätt kunnat skyllas på den billiga färsen, trots att värmekällan i själva verket var boven.

När temperaturen återställs förändras resultatet. Den enkla färsen börjar få ytan de vill ha och Simon konstaterar att det går att göra något riktigt bra även med billigt kött om tekniken sitter. Det blir en av videons viktigaste observationer och något de återkommer till när alla tre burgarna senare jämförs.

Budgetburgaren borde vara sämst – men vägrar samarbeta med upplägget

Den färdiga burgaren ser inte ut som katastrofen de nästan förberett sig på. Den är enkel, dubbel, ostig och täckt med karamelliserad lök. När de biter i den kommer överraskningen snabbt.

Brödet är den tydligaste svagheten. Där avslöjar budgeten sig. Köttet är däremot förvånansvärt bra, baconet fungerar och den billiga pepparn uppskattas mer än de väntat sig. Sampe säger att han har ätit betydligt sämre burgare på restauranger som använt bättre råvaror.

Det är kanske den mest användbara jämförelsen i hela videon. ”Bättre råvara” och ”bättre maträtt” är inte synonymer. En restaurang kan köpa dyrare kött och ändå misslyckas med stekyta, kryddning, proportioner eller bröd. En hemmakock kan köpa standardfärs och få mycket rätt.

När de betygsätter burgaren med priset inräknat hamnar de ungefär på åtta respektive nio av tio. Den version som bara skulle fungera som testets bottennivå har plötsligt satt en besvärligt hög ribba för resten.

Den första stora läxan: uppgradera rätt saker, inte alla saker

Redan efter första provsmakningen går det att ana en mer praktisk burgare än någon av de tre testversionerna. Om målet inte är att följa en strikt ”billigast möjliga”-regel kan nästan hela budgetburgaren behållas och pengarna läggas där skillnaden faktiskt märks.

Brödet är det mest uppenbara första bytet eftersom båda identifierar det som budgetburgarens svagaste komponent. Om ett bättre briochebröd kostar några tior mer men förbättrar varje tugga behöver man inte samtidigt börja köpa specialsalt, exklusiv olja och den dyraste osten i disken.

Nästa rimliga uppgradering är köttet, men även där är steget från mager standardfärs till en burgaranpassad färs betydligt mer rationellt än steget direkt till japansk A5-wagyu. Därefter kommer en ost som smälter bra och smakar som man vill. Resten kan fortfarande vara mycket vardagligt.

Burgare två: nu kommer råvarorna de själva tror mest på

Mellanburgaren borde på förhand vara kvällens självklara vinnare. Den slipper budgetrundans hårdaste begränsningar men behöver inte bära lyxversionens absurda kostnader. Inköpslistan börjar dessutom likna något en engagerad hemmakock faktiskt skulle kunna köpa.

Brödet uppgraderas till ICA:s brioche, köttet blir hamburgerfärs med 23 procent fett och den billiga skivosten byts mot Väddö Burgarcheddar. Bacon ersätts av pancetta. Såsen byggs med Hellmann’s majonnäs, jalapeño, jalapeñolag, lökpulver och vitlökspulver. Löken får vitt matlagningsvin och smör.

Det finns inget extremt över listan. Det är bara ett konsekvent steg upp. Det är också här råvarorna börjar väljas efter vad de ska göra i burgaren snarare än enbart efter lägsta möjliga pris.

23 procent fett förändrar förutsättningarna

ICA:s produktinformation anger 23 procent fett och beskriver hamburgerfärsen som särskilt lämplig för smashburgare. Sampe och Simon har alltså nu en råvara som från början är bättre anpassad till tekniken än den magrare färsen i första rundan.

Puckarna ökas också något till omkring 110 gram eftersom bröden är större och färsen innehåller mer fett. Teoretiskt ser allt bättre ut: mer saftighet, bättre bröd, tydligare ost och en mer genomarbetad sås. Praktiskt visar det sig snart att ordet ”mer” fortfarande behöver någon som säger stopp.

Väddö Burgarcheddar visar skillnaden mellan prestige och funktion

Ostbytet är ett av de tydligaste mellan nivåerna. Väddö Gårdsmejeri beskriver sin Burgarcheddar Original som mild, fyllig och gjord för att smälta på burgare. Under inköpsrundan jämför Sampe och Simon dessutom innehållsförteckningen med den billiga skivosten och konstaterar att Väddö-alternativet innehåller en mycket större andel cheddar.

Samtidigt lyckas videon aldrig göra frågan så enkel som ”riktig ost bra, billig skivost dålig”. Budgetosten fungerade. Den smälte, gav sälta och försvann in i konstruktionen på ett sätt båda uppskattade. Väddöosten har tydligare egen smak, men just därför måste resten av burgaren lämna utrymme åt den.

Det här blir ett återkommande premiumproblem: varje enskild komponent är vald för att vara bättre. Köttet ska smaka mer. Osten ska smaka mer. Såsen ska vara mer komplex. Brödet ska vara smörigare. Pancettan ska vara finare. Löken ska få ytterligare lager av smak. När allting sedan hamnar i samma tugga är det inte säkert att summan blir mer elegant.

Mellanburgaren blir ett exempel på hur man kan köpa sig till obalans

När burgaren monteras ser den först ut som den självklara uppgraderingen. Pancettan är krispig, löken doftar kraftigt, osten har tydligare smak, såsen har hetta och vitlök och köttet är saftigare.

När de provar den är den också godare än den första burgaren om priset helt ignoreras. Problemet är att den samtidigt blir tung och fet. Här finns fetare kött, pancetta, majonnäsbaserad sås, ost och smörstekt brioche. Varje beslut går att försvara var för sig, men tillsammans drar nästan allt åt samma håll.

Simon skulle efter provsmakningen minska mängden majonnäs och öka jalapeñon för mer hetta och syra. De diskuterar också att skippa smörrostningen av brödet och låta köttet få lite mer tid så att mer fett lämnar puckarna. Det är en ovanligt bra sekvens eftersom de inte skyller resultatet på produkterna. De säger ganska öppet att problemet delvis är deras egen konstruktion.

Betyget blir omkring sju av tio när priset räknas in. Det är fortfarande en bra burgare. Den har bara misslyckats med det som på förhand verkade självklart: att bli testets perfekta kompromiss.

De hade faktiskt planer på en gemensam sås

När jalapeñomajonnäsen blandas kommer en detalj som lätt hade kunnat drunkna i allt ost- och fettprat: Sampe och Simon hade tidigare planer på att lansera en sås tillsammans.

Projektet blev inte av. De beskriver det snarare som något som fått vila än som en dramatisk nedläggning. Simon tycker inte att drömmen behöver dö helt och Sampe konstaterar att dörren inte är helt stängd. Ingen av dem låter däremot som om ett färdigt produktlanseringsdatum finns runt hörnet.

Det bör alltså inte läsas som ett nytt företagsbesked. Det intressanta är snarare att idén har funnits över huvud taget. Deras gemensamma matspår har uppenbarligen sträckt sig längre än enstaka YouTube-videor.

Brynt smör skapar nästan mer känslor än Wagyu

Om någon trodde att Wagyu skulle skapa kvällens mest laddade matdiskussion underskattar man Simons relation till brynt smör.

Sampe älskar det och börjar beskriva en rätt med panerad abborre, kantareller och brynt smör som om mänskligheten kommit ganska nära sin kulinariska slutpunkt. Simon reagerar ungefär som om Sampe just föreslagit att man ska hälla bränd motorolja över pannkakorna.

Simon avskyr trenden och köper inte riktigt beskrivningen av den nötiga smaken. För honom ligger upplevelsen närmare bränt smör. Det är en liten scen men sammanfattar deras dynamik väl: de behöver sällan konstruera konflikter för kameran. Det räcker att öppna ett kylskåp och vänta tills någon nämner fel matfett.

Simon vill tillbaka till YouTube – men först måste en sak bli klar

Mellan hackad lök, köttpuckar och gamla matminnen glider samtalet över till något många som följt Simon lär reagera på: hans YouTube-kanal har varit betydligt lugnare än hans andra sociala medier.

Sampe frågar rakt ut varför han inte har lagt upp på länge. Simon svarar att han har saker på gång och är redo att börja med YouTube igen, men att han behöver få ordning på en sak först. När det är klart ska helheten, enligt honom, ”make sense”. Han säger också att det ska vara klart innan september är slut.

Sampe vet inte vad det handlar om. Simon vill inte säga det framför kameran utan erbjuder den klassiska lösningen: han kan berätta off cam. Därifrån kommer de förstås in på den gamla podden Off Cam, vilket i sin tur leder till ett sidospår om poddar, drama, debatter och deras märkligt välutvecklade förmåga att somna till pratprogram.

Det viktiga är vad Simon faktiskt säger – och vad han inte säger. Han signalerar tydligt att han vill återvända till YouTube, och han antyder att något först behöver färdigställas. Videon avslöjar däremot inte projektet. Där finns alltså ett konkret löfte om ambition, men inget faktaunderlag för mer spektakulära teorier.

Han är inte borta från sociala medier

I slutet av videon skämtar Sampe om att ”snart tillbaka” kan bli ett väldigt långt tidsbegrepp. Simon påminner samtidigt om att han fortfarande publicerar på framför allt Instagram och TikTok och även finns på Facebook. Matformatet har alltså fortsatt leva även när de längre YouTube-videorna blivit färre.

Simon planerar dessutom en ny, betydligt mer detaljerad burgarguide

Under den första matlagningen berättar Simon att han vill göra en ny och mycket mer detaljerad guide till hamburgare. Ambitionen är att gå igenom utrustning, kött, temperaturer och andra detaljer mer systematiskt.

Han beskriver sin äldre guide som daterad och säger att den innehåller saker han i dag inte tycker att han gjorde rätt. Om den nya guiden faktiskt blir en del av hans YouTube-återkomst passar Sampe-videon nästan som ett praktiskt laboratorium före teorilektionen: här testas olika fetthalter, puckvikter, ostar, fetter, bröd och såser som både misslyckas och lyckas.

Burgare tre: nu ska allt vara löjligt dyrt

Den sista inköpsrundan är befriad från allt som liknar normal veckohandling. Sampe och Simon går efter produkter som får dem att reagera på kilo- och styckpriser med samma fascination som andra människor tittar på bostadsannonser.

Det viktigaste skiftet kommer i köttet. De köper japansk A5-wagyu som ska blandas med andra nötdetaljer. Under genomgången nämns bland annat högrev, ryggbiff, flap och bringa i den sammansatta färsen. Tanken är alltså inte att göra en hundraprocentig Wagyu-puck utan att använda en mindre mängd av det extremt marmorerade köttet tillsammans med en större mängd annat nötkött.

Baconet lämnas också bakom. Nu kommer sidfläsk som ska få honung och bli krispigt. Vanlig olja ersätts i delar av processen av ankfett och dyr avokadoolja. Det enklare smöret byts mot ett franskt smör som kostar omkring 80 kronor för den lilla förpackningen de håller upp. Saltet är det dyraste alternativ de hittar i butiken, omkring 71 kronor för paketet enligt deras genomgång. Till det kommer dyrare svartpeppar, fond, vin och ett betydligt dyrare bageribröd.

De sammanfattar själva inköpen med att det har handlats för tusenlappar. Det betyder förstås inte att en enda burgare kostar hela summan. Olja, salt, ost, fond, smör och andra förpackningar räcker till mer än de gram som faktiskt används. Som inköpskasse är kontrasten mot första rundan ändå enorm.

Red Fox är inte cheddar – och det är en medveten avvikelse

Vid ostdisken väljer de Red Fox. Sampe påpekar att det inte är cheddar, men logiken blir ungefär att den är orange, god och dyr. I ett strikt vetenskapligt experiment hade det resonemanget förmodligen behövt några kompletterande bilagor. I en Sampe–Simon-video är det märkligt övertygande.

Red Fox är en lagrad Red Leicester från brittiska Belton Farm. Producenten anger att osten mognar i mer än 16 månader och beskriver en kombination av sötma, sälta och nötigare toner. Under lagringen utvecklas också kristaller som bidrar med lätt crunch.

Det är en helt annan ostupplevelse än budgetburgarens smältskiva. Red Fox vill märkas. Där ligger också utmaningen: ju mer karaktär osten har, desto svårare är det att använda den som en neutral filt över köttet. Nu ska den fungera tillsammans med Wagyu, sidfläsk, sås, lök, bröd och resten av lyxbygget.

Den dyra majonnäsen misslyckas först totalt

Lyxburgarens roligaste bakslag kommer i såsen. Om videon hade velat fungera som reklam för idén att dyrare automatiskt är bättre hade den kunnat klippa bort hela sekvensen. I stället får vi se dyr avokadoolja förvandlas till ett argument för att ibland låta Hellmann’s-burken stå kvar i kylskåpet.

Första försöket med den hemgjorda majonnäsen blir inte bra. Oljans smak fungerar dåligt och vinägern tar över. De försöker rädda blandningen men inser till slut att den måste göras om. Tidspress hjälper inte direkt när en emulsionssås bestämmer sig för att bli avsnittets diva.

Andra försöket blir däremot en fullträff. De minskar vinägern, justerar balansen och får en sås som båda direkt gillar. När den färdiga burgaren bedöms är just såsen en av komponenterna som får tydligast beröm.

119 gram: lyxburgaren får kvällens märkligaste puckvikt

När Wagyu-blandningen ska formas landar vågen på 119 gram. Det är inte resultatet av någon ny matematisk burgarskola. De hamnar helt enkelt där och bestämmer sig för att köra.

Kontrasten mot budgetburgarens hundragrams puckar är ändå intressant. Varje nivå har blivit lite större, lite rikare och betydligt mer påkostad, men själva mängden kött skiljer sig inte dramatiskt. Lyxen ligger framför allt i vilka detaljer färsen byggts av och vad som hamnar runt den.

Den dyraste burgaren är fantastisk – men inte tusenlappar fantastisk

När de tar första tuggan försvinner mycket av ironin. Burgaren är genuint väldigt bra. Simon reagerar starkt på brödet, såsen får omedelbart beröm och Sampe beskriver helheten som en av de bättre burgarna han har ätit på länge.

Det är viktigt, eftersom slutsatsen annars lätt skulle kunna misstolkas som att de dyra råvarorna är meningslösa. Det är inte vad de säger. När priset ignoreras finns egenskaper i lyxburgaren som den första inte når: brödet är bättre, köttet har mer djup, osten har tydligare karaktär och såsen är mer genomarbetad.

Problemet är relationen mellan förbättring och kostnad. De hamnar båda runt åtta av tio när priset vägs in. Det är fortfarande högt, men första burgaren låg nästan på samma nivå i deras prisjusterade bedömning trots en enorm skillnad i inköpskostnad.

Sampe säger att man sannolikt skulle kunna återskapa mycket av smakprofilen med billigare ingredienser, och Simon håller med. Wagyu är inte nödvändigt. Specialsalt är inte nödvändigt. Varje komponent behöver inte vara den dyraste i sin hylla. Däremot återkommer de till att vissa uppgraderingar, framför allt bättre bröd, faktiskt känns tydligt.

”En burgare har ett tak” – videons mest intressanta idé

När alla tre burgarna är uppätna försöker Simon formulera varför smakskillnaden inte känns lika stor som prisskillnaden. Han landar i tanken att hamburgaren har ett slags tak. Man kan göra en dålig burgare, en bra burgare och en fantastisk burgare, men vid någon punkt blir det väldigt svårt att köpa sig till ytterligare nivåer.

Han jämför med andra maträtter där spannet kan kännas större. En köttbit kan serveras ganska enkelt och låta själva råvaran dominera. En burgare är mer komprimerad. Här äts kött, ost, sås, lök, bröd och andra komponenter samtidigt, och ju fler starka smaker man lägger in desto mindre ensam plats får varje råvara.

Det finns därför en logik i att A5-wagyu tappar en del av sin särställning när köttet mals, blandas med andra detaljer, smashas tunt och sedan täcks av lagrad ost, stark sås och sidfläsk. Kvaliteten försvinner inte, men den blir en del av en helhet i stället för hela huvudnumret.

Smashformatet förstärker effekten

I en tjockare steakhouseburgare kan köttets inre textur och smak få större utrymme. I en smashburgare ligger en stor del av upplevelsen i den hårt brynta ytan. Tunna puckar, hög värme och bra kontakt med stekytan kan skapa mycket smak även med ett betydligt billigare kött.

Det är därför en välgjord puck av relativt enkel färs kan komma närmare premiumalternativet än prislappen antyder. Tekniken fungerar som en utjämnare, vilket budgetburgaren demonstrerar ovanligt tydligt.

Brödet har betydligt svårare att gömma sig

Brödet är nästan motsatsen. Det omsluter hela burgaren och följer med i varje tugga. Ett torrt eller tråkigt bröd kan inte räddas med bättre stekyta. Därför blir bröduppgraderingen också den mest konsekventa förbättringen genom de tre nivåerna.

Budgetbrödet pekas ut som den första burgarens svagaste komponent. Mellanbrödet är bättre. Lyxbrödet får tydligt beröm och klarar den rika fyllningen betydligt bättre.

Det mest exklusiva köttet är inte automatiskt det smartaste burgarköttet

Wagyu-inslaget är perfekt för videons idé eftersom det representerar den tydligaste möjliga uppgraderingen. Det är samtidigt ett bra exempel på varför ”dyrast” och ”mest ändamålsenligt” inte alltid behöver betyda samma sak.

I en burgare mals köttet. Därefter pressas färsen hårt mot en het yta och kombineras med flera andra intensiva smaker. Det exklusiva köttet kan fortfarande bidra med fett och smak, men det används inte på samma sätt som om motsvarande råvara hade serverats som en hel bit.

Sampe och Simon gör därför något ganska logiskt trots experimentets extravagans: de blandar Wagyu med annat nötkött. Resultatet blir en lyxig färs snarare än två puckar gjorda enbart av A5. När de efteråt själva säger att burgaren hade kunnat bli nästan lika tillfredsställande utan Wagyu är det svårt att missa poängen. Lyxköttet förbättrar upplevelsen, men det är inte skillnaden mellan dålig och bra middag.

Processad ost får ett ovanligt starkt försvar

En annan sak experimentet råkar demonstrera är att ingredienser inte bara har kvalitet. De har också funktion.

Budgetburgarens skivost är inte den ost någon av dem skulle välja som ensam huvudperson på en ostbricka. Den har varken Red Fox-ostens lagring eller Väddöostens tydligare cheddarprofil. På en smashburgare är däremot jämn smältning, sälta och förmågan att binda ihop puckarna väldigt praktiska egenskaper.

Det är därför ”finare ost” inte automatiskt betyder ”bättre burgarost” i varje recept. En långlagrad ost kan vara fantastisk om resten av burgaren byggs för att ge den utrymme. Om man bara byter ut en smältskiva i ett färdigt recept utan att fundera på mängd och smältegenskaper kan resultatet lika gärna bli mindre harmoniskt.

Mellanburgaren visar hur billigt det kan vara att skapa balans

Efter provsmakningen av mellanburgaren säger de själva nästan exakt vad receptet saknar: mindre majonnäs, mer jalapeño, mindre extra fett och mer balans.

Det är ekonomiskt sett nästan motsatsen till lyxstrategin. Lite mer syra från jalapeñolag eller pickles kostar väldigt lite men kan förändra en tung burgare rejält. Att ta bort smöret från ett redan rikt briochebröd kostar ingenting. Att använda mindre majonnäs är bokstavligen billigare.

Det är nästan komiskt hur många matproblem som kan lösas genom att sluta lägga till saker. Premiumtänkandet drar gärna åt motsatt håll: dubbla puckar, mer ost, finare bacon, smör, rikare sås och större bröd. Men burgaren måste fortfarande gå att ta en andra tugga av utan att första tuggan redan känns som hela middagen.

Sampe har gjort burgaren till en återkommande huvudperson

Det är svårt att föreställa sig den här videon med någon som bara råkar tycka om hamburgare. Sampe har byggt upp en offentlig relation till rätten som är nästan löjligt konsekvent.

2023 publicerade han ”Äter 1 burgare VARJE timme i 24 TIMMAR”, en titel som inte direkt signalerar måttfullhet. Under 2025 flyttade han samma billig-mot-dyr-logik till Dubai i ”Dyr vs Billig mat (Dubai Edition)”, där bland annat burgare och pizza jämfördes på olika prisnivåer.

På Videonytt har matspåret synts tydligt under sensommaren 2026. I artikeln om Victor Beers burgarutmaning får Victor en snabbkurs av Sampe innan Burgerdudes bedömer slutresultatet. Där återkommer bland annat fetthalt, stekyta, kryddning och bröd – exakt sådant som också driver den nya videon med Simon.

I en annan Videonytt-artikel följer vi Sampes jakt på Stockholms bästa sjökrogar. Mat är med andra ord inte längre ett tillfälligt sidospår på kanalen. Det har blivit ett av de återkommande universum där hans videor utspelar sig.

Matspåret syns även i externa rankingar

Medieakademins Matens Makthavare 2025 fångar samma utveckling. I presentationen av rapporten lyfter Medieakademin uttryckligen fram SampeV2 tillsammans med bland andra IJustWantToBeCool och Beatrice Reiman som stora profiler som gör allt mer innehåll kring mat.

I plattformsrankningen placerades SampeV2 på andra plats bland matkonton på svenska YouTube i mätningen för 2025. Simon Kafi låg samtidigt trea på TikTok-listan. Ett drygt kökspass med tre burgare är därför inte något märkligt avbrott från deras vanliga innehåll 2026. Snarare möts två redan etablerade matspår.

Vad experimentet faktiskt visar – och vad det inte kan bevisa

Videon fungerar väldigt bra som smakexperiment och underhållning, men det är inte ett kontrollerat blindtest. Det är viktigt när man försöker dra mer generella slutsatser av resultatet.

Mellan prisnivåerna förändras flera saker samtidigt. Köttets fetthalt och blandning förändras. Brödet byts. Osten byts. Bacon blir pancetta och senare sidfläsk. Såsen går från färdig variant till mer avancerade recept. Löken behandlas olika. Fettet i tillagningen förändras. Därför går det inte att säga att en enda enskild produkt förklarar skillnaden mellan burgarna.

Sampe och Simon vet dessutom vilken burgare som är billig och vilken som innehåller de mest exklusiva råvarorna. Förväntningar kan därför inte separeras från själva smakupplevelsen. Det betyder inte att deras omdömen är ointressanta. Tvärtom är de användbara som två erfarna burgarätares reaktioner. Men testet säger mer om helheten än om exakt hur många procent bättre en viss råvara är.

Även prisjämförelsen behöver tolkas på rätt nivå. När man köper en flaska olja, en hel ostbit, ett paket salt och en burk fond hamnar hela butikskostnaden på kvittot trots att bara en liten del används i två burgare. Testet mäter därför framför allt hur dyrt det är att handla in respektive råvarunivå, inte en exakt produktionskostnad per färdig burgare.

Den billiga svartpepparn blir en oväntad liten vinnare

En av de roligare detaljerna efter första provsmakningen är hur mycket de uppskattar den billiga grova svartpepparn. De hade gått in i butiken med ambitionen att hitta lägsta pris och behandlar först ICA Basic-pepparn som ännu en punkt på budgetlistan. Efteråt börjar de fundera på om just den kanske fungerar bättre på burgare än dyrare alternativ.

Det är en bra påminnelse om att pris och personlig smak inte behöver följa varandra ens inom samma produktkategori. På en burgare kan en grövre, mer direkt pepparkaraktär fungera utmärkt, medan subtilare nyanser har mindre chans att märkas bredvid dubbla köttpuckar, ost, bacon, lök och sås.

Så skulle den mest prisvärda fjärde burgaren kunna se ut

Sampe och Simon gör aldrig den fjärde burgare som experimentet nästan ropar efter: en version byggd på de bästa lärdomarna från alla tre. Mot slutet beskriver de den däremot indirekt.

1. Uppgradera brödet först

Brödskillnaden märks genom hela testet. Man behöver inte gå direkt till lyxbageriets dyraste alternativ, men ett mjukt och hållbart bröd som klarar köttsaft och sås verkar ge mycket smaknytta per extra krona.

2. Välj färs efter tekniken, inte efter status

För smashburgare vill Sampe och Simon ha högre fetthalt än i den första tolvprocentiga färsen. Steget till en färs som faktiskt är tänkt för burgare ger betydligt bättre förutsättningar utan att man behöver gå vidare till A5-wagyu.

3. Välj ost efter funktion

Vill du ha klassisk smashburgarkänsla kan enkel smältost vara helt rätt. Vill du ha mer ostkaraktär kan en burgarcheddar ge tydligare smak utan att helt lämna de goda smältegenskaperna. En långlagrad ost som Red Fox bör däremot få en mer aktiv roll i receptet.

4. Lägg lite extra arbete på löken

Budgetburgarens karamelliserade lök fungerar redan bra. Med lite smör och exempelvis en skvätt matlagningsvin kan den få ytterligare djup utan att kostnaden springer iväg.

5. Bygg in syra innan du bygger in mer fett

Jalapeño, pickles, senap eller annan syrlig komponent kan göra större skillnad för balansen än ytterligare en sked majonnäs. Mellanburgaren är det tydligaste beviset på varför det behövs.

6. Prioritera stekytan

Gasproblemet i första rundan visar hur mycket temperaturen betyder. När värmen sviker får även bra teknik svårt att rädda köttet. När rätt temperatur återkommer fungerar den enklare färsen förvånansvärt väl.

7. Sluta när burgaren är färdig

Det är kanske det svåraste rådet. En ingrediens till känns nästan alltid som en uppgradering medan man står vid köksbänken. Först när allt hamnar i samma tugga upptäcker man att fyra goda fettkällor inte automatiskt blir fyra gånger godare.

För ett större sällskap blir budgetargumentet ännu tydligare

Mot slutet använder Sampe ett scenario som gör hela experimentet mer konkret: tänk att du ska bjuda ett större sällskap på burgare.

Två puckar per person, ost, bröd, bacon, sås och lök multiplicerat med tio eller femton gäster gör redan en vanlig burgarkväll ganska dyr. Om man därefter byter köttet mot en Wagyu-blandning, använder specialost och låter nästan varje komponent komma från premiumhyllan blir kostnaden snabbt svår att motivera.

Sampe säger i princip att budgetburgaren hade kunnat serveras till ett helt gäng och fortfarande fått reaktionen att det var en riktigt bra burgare. Ge den dessutom bättre bröd, lite mer genomarbetad lök och en något fetare färs så är man nära den verkligt intressanta vinnaren: inte billigast och inte dyrast, utan bra på rätt ställen.

Den billiga ICA-osten öppnar en liten tidskapsel till gamla Kafilatten

Simons berättelse om den billiga osten är lätt att behandla som några minuters nostalgiskt sidospår, men den säger också något om hans långvariga matprofil.

Mat på sociala medier behöver inte alltid handla om att hitta den objektivt finaste produkten. Ofta är det återkommande favoriter, starka åsikter och små egenheter som människor börjar förknippa med en viss person. Simon kan många år senare lyfta upp en billig ost i en butik och omedelbart ha en hel historia kring den.

Det är också därför samarbetet med Sampe känns så avslappnat. De kan gå från ostens ingredienslista till vem som knackade på vilken dörr för flera år sedan och sedan direkt vidare till gramvikten på en köttpuck. För dem hänger allt ihop eftersom maten har varit en gemensam referenspunkt länge.

Budgetburgaren vinner inte smaken – men den vinner berättelsen

Den första burgaren har också videons bästa dramaturgi. Förväntningarna är låga, vilket gör varje framgång större. Brödet känns trist, precis som väntat. Köttet får först dålig stekyta och experimentet ser ut att gå mot den självklara slutsatsen. Sedan visar det sig att gasen är problemet, värmen kommer tillbaka och den billiga färsen börjar bete sig.

När de till slut biter i burgaren har tittaren därför följt en liten underdoghistoria. Ingen blir chockad när Wagyu, dyr ost och bra bröd smakar gott. Det är vad hela inköpsrundan är tänkt att åstadkomma. Men när de billigaste alternativen får två matnördar att börja prata om restaurangburgare de har ätit som varit sämre, då har experimentet hittat någonting mycket mer intressant.

Lyxburgaren vinner den rena smakmatchen. Budgetburgaren vinner berättelsen.

Och mellanburgaren är egentligen experimentets viktigaste misslyckande

Utan mellanburgarens misslyckade balans hade videon varit mindre intressant. Den första visar att billigt kan bli bra. Den sista visar att dyrt kan bli väldigt bra utan att bli proportionellt mycket bättre. Mellanversionen visar något annat: även rätt råvarunivå kan misslyckas om kompositionen blir fel.

Det är därför rådet att lägga sig ”någonstans i mitten” inte betyder att man ska kopiera exakt deras andra burgare. Det betyder att man kan köpa tillräckligt bra råvaror och sedan vara mer disciplinerad med hur de kombineras.

Samma kött och ost med mindre majonnäs, inget extra smör på brödet och mer syra hade mycket väl kunnat göra mellanversionen till kvällens egentliga vinnare. Det är också ungefär den korrigering Sampe och Simon själva börjar skissa på efter provsmakningen.

Inspelningen höll nästan på att inte bli av – på grund av tåget

Precis när videon känns färdig kommer en bakom-kulisserna-detalj som förklarar den återkommande tågpaniken.

Sampe berättar att han redan varit i Göteborg veckan innan för att spela in samma video. De hade handlat råvarorna och förberett upplägget när de insåg att tåget tillbaka till Stockholm skulle gå om ungefär två timmar.

I stället för att stressa igenom tre burgare hann de spela in två TikToks. Sampe tog tåget hem och fick sedan åka tillbaka till Göteborg för ett nytt försök med hela YouTube-videon.

På något sätt lyckas historien nästan upprepa sig när den riktiga inspelningen är färdig. Sampes nya tåg går snart och de får avrunda ganska snabbt. Ett burgarexperiment som krävde två resor till Göteborg slutar alltså med att järnvägen ännu en gång försöker sno sista ordet.

Vad videon säger om dyr mat långt utanför burgarvärlden

Samma logik går att känna igen i många maträtter. Den första uppgraderingen från undermålig till okej råvara kan göra stor skillnad. Nästa steg till en riktigt bra vardagsprodukt kan också märkas tydligt. Därefter blir förbättringen ofta mindre för varje extra krona.

Det betyder inte att premiumråvaror är meningslösa. För den som verkligen uppskattar nyanserna kan en långlagrad ost, ett bättre smör eller ett särskilt kött vara hela poängen med måltiden. Men i en sammansatt rätt behöver man fråga hur stor del av råvarans särart som faktiskt överlever resten av receptet.

På en ostbricka får Red Fox all uppmärksamhet. På en burgare konkurrerar den med stekt kött, sås, bröd, lök och sidfläsk. En bit Wagyu kan vara rättens huvudperson när den serveras mer avskalat. I en dubbel smashburgare blir den i stället medlem i en väldigt högljudd ensemble.

Den slutliga domen: dyrare är godare – men inte lika mycket godare som det är dyrare

På frågan som startar hela videon ger Sampe och Simon till slut ett ganska tydligt svar. Ja, en hamburgare kan bli bättre med dyrare råvaror.

Ett bättre bröd märks. Ett kött som är bättre anpassat till burgaren märks. En ost med mer smak kan märkas. Bättre balans och en mer genomarbetad sås kan märkas.

Men det finns ingen punkt där A5-wagyu, specialsalt och den dyraste oljan multiplicerar varandra till en hamburgare som smakar tio gånger bättre än en välgjord budgetversion. Vid någon punkt köper man allt mindre förbättring för varje extra krona.

Det är därför den första burgaren fortsätter dyka upp i samtalet även när de sitter med den fantastiska sista versionen framför sig. Den behöver inte vinna den rena smakmatchen för att bevisa videons viktigaste poäng: burgarteknik, rätt bröd och bra balans kan vara betydligt mer värdefulla än en prestigefylld inköpslista.

Se originalvideon

Hela experimentet finns i SampeV2:s ”Billig vs Dyr burgare med Simon Kafi” på YouTube. Där syns hela inköpsrundan, matlagningen, de tre provsmakningarna, samtalen om Simons YouTube-planer och den avslutande tågpaniken.

Vanliga frågor om SampeV2:s billiga och dyra burgare

Vilken av burgarna blir godast?

Om priset ignoreras tycker Sampe och Simon att de dyrare versionerna har tydliga smakfördelar, och lyxburgaren får mycket starka omdömen. Den billiga burgaren överraskar däremot mest eftersom smakskillnaden är mycket mindre än prisskillnaden.

Vilket betyg får den billiga burgaren?

Med pris och helhet inräknade landar de ungefär på åtta respektive nio av tio. Brödet är komponenten de tydligast tycker drar ned resultatet, medan köttet, baconet och den billiga svartpepparn överraskar positivt.

Varför får mellanburgaren bara sju av tio?

Den blir för fet och rik. Kombinationen av 23-procentig hamburgerfärs, pancetta, majonnäsbaserad sås, ost och smörstekt brioche gör att balansen försvinner. De säger själva att de hade velat använda mindre majonnäs, mer jalapeño och mindre extra fett.

Vad innehåller den dyraste burgaren?

Köttblandningen innehåller bland annat japansk A5-wagyu tillsammans med andra nötdetaljer. De använder också Red Fox-ost, sidfläsk, ankfett, ett dyrt franskt smör, exklusivare salt och peppar, bageribröd och en hemgjord sås.

Är Red Fox cheddar?

Nej. Red Fox är en lagrad Red Leicester från Belton Farm. Producenten anger att osten lagras i mer än 16 månader och får en tydlig smak samt kristallin textur under mognaden.

Vilken fetthalt har köttet i mellanburgaren?

De använder ICA Hamburgerfärs med 23 procent fett. ICA beskriver produkten som särskilt lämpad för smashed burgers tack vare den högre fetthalten.

Är rapsolja dåligt att steka i?

Sampe och Simon diskuterar främst sina personliga smakpreferenser. Livsmedelsverket rekommenderar samtidigt rapsolja eller olivolja vid stekning i sina aktuella kostråd. Personlig smak och generella kostråd bör därför hållas isär.

Kommer Simon Kafi tillbaka till YouTube?

Simon säger i videon att han är redo att börja med YouTube igen men behöver få ordning på en sak först. Han uppger att det ska vara klart innan september är slut, men berättar inte vad projektet eller förändringen är.

Har SampeV2 och Simon Kafi gjort burgarvideor tillsammans tidigare?

Ja. Bland annat finns ”Sampe vs Simon Kafi – Vem gör bäst hamburgare?”, ”JAKTEN PÅ STOCKHOLMS BÄSTA BURGARE – MED SAMPE” och videon där de gör en Big Mac-version med extremt dyrt kött. De har även gjort andra matdueller tillsammans.

Vilken burgare verkar mest prisvärd att göra hemma?

Videons mest praktiska slutsats är en kombination av nivåerna: bättre bröd än det billigaste, färs med lämplig fetthalt, ost som smälter bra, välgjord lök, ordentlig stekyta och en balanserad sås. Wagyu och dyrt specialsalt verkar inte nödvändiga för att få en riktigt bra hemmaburgare.

Källor och vidare läsning

• SampeV2 – Billig vs Dyr burgare med Simon Kafi
• SampeV2 – Sampe vs Simon Kafi – Vem gör bäst hamburgare?
• Simon Kafi – JAKTEN PÅ STOCKHOLMS BÄSTA BURGARE – MED SAMPE
• Simon Kafi – VI GJORDE BIG MAC PÅ VÄRLDENS DYRASTE KÖTT
• Medieakademin – Matens Makthavare 2025
• Göteborgs-Posten – intervju med Simon Kafi
• ICA – Hamburgerfärs av nöt 23 %
• Väddö Gårdsmejeri – Burgarcheddar Original
• Belton Farm – Red Fox
• Livsmedelsverket – Matfetter
• Videonytt – Victor Beer gör burgare – Burgerdudes sätter betyg
• Videonytt – SampeV2 testar Stockholms bästa sjökrogar – Hela båtrundan

Slutsatsen är nästan provocerande enkel

SampeV2 och Simon Kafi lyckas till slut bevisa båda sidorna av frågan samtidigt. Ja, dyrare råvaror kan göra en burgare bättre. Nej, den blir inte bättre i närheten av lika snabbt som kostnaden ökar.

Budgetburgaren visar hur långt man kommer med stekyta, salt, peppar, smält ost, karamelliserad lök och en fungerande konstruktion. Mellanburgaren visar hur lätt bättre råvaror kan bli för mycket av det goda. Lyxburgaren visar vad som händer när man tar bort budgettaket: fantastisk smak, men också en kostnad som får varje extra förbättring att kännas allt dyrare.

Och när två personer som har tillbringat en anmärkningsvärd del av sina respektive internetliv med hamburgare står framför Wagyu-burgaren och fortfarande återkommer till hur bra budgetversionen var, då har experimentet egentligen redan fått sitt svar.

Köp bra bröd. Välj kött som passar tekniken. Smält osten ordentligt. Krydda vågat. Bygg balans. Och spara kanske A5-wagyubudgeten tills du tänker äta köttet på ett sätt där det faktiskt får hela scenen för sig själv.