Carl Déman jagar under 80 på Bro Hof – Så slutade rundan

Carl Déman jagar under 80 på Bro Hof – från 44 slag ut till en dramatisk jakt på sista hålen

Senast uppdaterad: 6 september 2026

Det börjar med fem minuter till starttid, sol och regn på samma gång och en Carl Déman som nästan är för taggad för sitt eget bästa. Målet är enkelt att förstå men betydligt svårare att genomföra: han ska försöka gå under 80 slag på Bro Hof Slott och den här gången är det Castle Course som väntar.

När rundan är färdig står det 83 slag och 39 poäng. Rent tekniskt är alltså svaret på hela utmaningen nej: Carl går inte under 80. Men den som bara tittar på slutsiffran missar nästan hela poängen med rundan. Första nio spelas på 44 slag. Sista nio går han på 39. Från hål 9 till och med hål 16 summerar han själv sex par, en bogey och en birdie. När birdieputten faller på 16:e har han 73 slag efter sexton hål och plötsligt är 79 fortfarande matematiskt möjligt.

Det är därför Castle-rundan blir mer intressant än en vanlig video där man redan halvvägs kan konstatera att målet är borta. Här börjar berättelsen nästan om efter nio hål. Carl går från att slåss med vänstermissar, treputtar, bunkrar och en kropp som verkar vilja spela golf i ungefär 130 procents hastighet till att rada upp par. Sedan kommer hål 17 och påminner om att golf alltid har vetorätt.

83 slag är resultatet – men 44–39 är historien

Ett scorekort kan läsas på flera sätt. Det uppenbara är totalsiffran. 83 är fyra slag för mycket för att klara en utmaning där 79 är den sista godkända siffran. Men tittar man på hur rundan byggs upp säger 44 på första nio och 39 på sista nio betydligt mer om vart Carls golf är på väg.

Fem slag skiljer halvorna åt. Det är mycket på nio hål, särskilt eftersom förbättringen inte kommer genom någon absurd eagle eller tre birdies på raken. Den kommer främst genom att problemen slutar staplas på varandra. Tidigt kan ett missat fullslag följas av en svår chip, en försiktig putt och ännu en miss. Senare blir samma typ av situation oftare ett bra inspel, två puttar och vidare till nästa tee.

Det är inte lika spektakulärt som en 25-metersbirdie, men det är ungefär så scorer faktiskt sjunker. Den golfare som försöker gå under 80 behöver inte göra birdie på vart tredje hål. Framför allt måste dubbelbogey och treputt sluta dyka upp så ofta att de äter upp de bra hålen.

Carls sista nio på 39 är därför en användbar referens. Två nia på 39 ger 78. Det betyder förstås inte att han automatiskt är en 78-spelare nästa gång han går ut. Golf fungerar lyckligtvis eller olyckligtvis inte så. Men det betyder att han redan visar nio sammanhängande hål i ett tempo som räcker för målet.

Tillbaka på Bro Hof efter den tuffa dagen på Stadium Course

Bro Hof är inte ny mark för Carl. I september 2025 publicerade han sin första runda i Stockholmsområdet från anläggningens Stadium Course. Den rundan beskriver han själv i den nya videon som en tuff dag. Det gör återkomsten mer intressant än om Castle bara varit ännu en bana på listan.

Nästan exakt ett år senare kommer han tillbaka med en annan bana och ett väldigt tydligt mål. Det finns ingen stor revanschrubrik i videon, men bakgrunden ligger där. Förra gången blev Bro Hof ett ställe där spelet inte riktigt höll ihop. Den här gången vill han inte bara spela bättre – han har satt en siffra på vad bättre ska betyda.

Det finns dessutom en praktisk anledning till rundan. Dagen efter väntar golf på Ullna tillsammans med Goatlane-gänget och en tävling där Carl ska spela bästboll. Castle-rundan blir därför ett slags inspelsvarv på fel bana, som han själv skämtar om. Han kommer direkt från flygplatsen och ser de 18 hålen som chansen att både filma och hitta känslan inför tävlingen.

Det gör också slutet mer begripligt. När 79 försvinner på hål 17 faller inte hela dagen ihop. Det finns fortfarande något att ta med sig till nästa morgon. Carl avslutar videon med att säga att rundan framför allt varit rolig från ungefär hål fem och framåt och att han känner att han har något bra på gång. Efter första hålets dubbelbogey hade den meningen varit svår att förutse.

Castle Course är inte bara Stadium Courses lillebror

Bro Hofs två banor delar adress och arkitekt, men de är inte samma idé i två olika längder. Castle Course är precis som Stadium Course ritad av Robert Trent Jones Jr., men Bro Hof beskriver själv designen som tydligt annorlunda. Här finns bland annat stora spelbara waste areas, och känslan växlar mellan park, skog och mer öppna partier.

Det mest speciella är fördelningen av hål. Castle har sex par 5-hål, sex par 4-hål och sex par 3-hål. Det är nästan symmetriskt på ett sätt som märks i Carls runda. Man får hela tiden byta typ av problem. Ett långt par 5 kan följas av ett kortare precisionshål, sedan ett par 4 och tillbaka till något helt annat.

För en under 80-jakt är sex par 5-hål lockande. Där finns teoretiskt fler möjligheter att skapa par eller birdie utan att varje slag måste vara perfekt. Men Castle balanserar det med sex par 3-hål, och ett av dem blir till slut exakt den plats där Carls försök går sönder. Golfbanor har ibland en ganska torr känsla för dramaturgi.

Castle Course från gul tee – hålen Carl faktiskt ställs inför

Bro Hofs officiella scorekort anger Castle Course till 5 535 meter från gul tee och par 72. Hålens officiella längder är användbara som baslinje, även om dagens teeplaceringar, flaggpositioner, vind och mätvärden i videon naturligt kan göra den faktiska slagdistansen annorlunda.

Redan listan förklarar varför rundan aldrig riktigt hinner sätta sig i ett repetitivt mönster. Det är inte nio liknande par 4-hål där man kan mala driver–järn–putt. Castle kräver nya beslut hela tiden. På vissa par 5-hål lockar Carl sig själv med stora klubbor. På par 3-hålen blir klubbval och vind mer känsligt. På de kortare par 4-hålen kan drivern plötsligt göra hålet enkelt – eller göra nästa slag väldigt märkligt.

Klubbens egen banguide berättar dessutom att spelarna passerar Halfway House efter fjärde hålet och återkommer efter nionde. Det passar ganska väl med rundans två akter. Första halvan handlar om att få kontroll. När Carl kommer tillbaka efter nio har han 44 slag, men spelet håller samtidigt på att bli mycket stabilare.

Gustav Schauman är caddie, kompis och motvikt till Carls övertändning

Med i bollen finns Gustav Schauman, grundare av Goatlane och redan bekant från Carls tidigare golfmaterial. Carl skämtar tidigt om att han för första gången har en riktig caddie på en ny bana, och Gustav hamnar ganska snabbt i den rollen även om de naturligtvis spelar sina egna rundor.

Det märks framför allt i klubbvalen. Carl har en naturlig tendens att vilja slå den roligaste klubban, inte nödvändigtvis den mest förnuftiga. Gustav behöver inte hålla någon föreläsning om course management. Det räcker ofta med en fråga, ett ”ja, men…” eller en påminnelse om vad som finns bakom green. Carl fattar vanligtvis beslutet själv – ibland det kloka och ibland det som sannolikt blir bäst tv.

Samspelet fungerar också eftersom Gustav spelar bra. När Carl brottas med sin start ligger Gustav på eller under par och skapar en ganska tydlig kontrast. Carl behöver inte låtsas att hans dubbelbogeys är bra bara för att hålla energin uppe. Han kan konstatera att Gustav spelar bättre, be om en greenläsning och försöka hitta sin egen väg tillbaka.

Och sedan kommer de små sakerna som gör en lång golfrunda tittbar: diskussionen om en putt bryter en kopp eller två, frågan om en järnåtta kan flyga för långt ur ruffen, ett klubbval som känns dumt men roligt, kommentaren om att Gustav kanske behöver kameran på sig för att göra birdie. Det är inte bara resultatrapportering. Man får följa hur två golfare försöker läsa samma problem på lite olika sätt.

”Jag är så orimligt taggad” blir nästan första nio i en mening

Carl säger det själv innan spelet riktigt har hunnit börja: han är orimligt taggad. Han vet också att det inte alltid är bra. Några hål senare beskriver han hur hårt han håller klubban och hur spänd han känner sig. Det finns en nästan komisk tydlighet i det, eftersom spelet ser ut ungefär som känslan låter.

Han har dessutom kommit till Bro Hof med en ny teknisk tanke. Han vill få med höften bättre och experimenterar med rörelsen i fot och ben. Niklas Lemke nämns som inspiration och Henrik Stensons rörelse kommer också upp. Det är helt normalt golfbeteende: man hittar något på träningen, känner att det löser allt och tar sedan idén direkt ut på en bana där varje miss faktiskt kostar slag.

Problemet är att Carl samtidigt försöker hantera en tydlig vänstertendens. Han säger att tittare har kommenterat att han siktar åt höger men har klubbladet vänster, vilket förstås är en ganska dålig kombination om man redan är orolig för vänstersidan. Under de första hålen blir varje uppställning nästan en liten förhandling mellan vad han ser, vad han tror kroppen gör och vad bollen faktiskt brukar göra.

Det intressanta är att rundan senare förbättras när han verkar sluta försöka lösa allt på en gång. Den tekniska idén finns kvar, men spelet blir mer situationsstyrt. Sikta här. Slå den här klubban. Acceptera missen. Gå vidare. Det är mindre glamoröst än att hitta ”den nya svingen”, men scorekortet verkar uppskatta det.

Hål 1: första dubbeln kommer direkt – och 80-jakten får en brant start

Första hålet är ett 518 meter långt par 5 från gul tee. På pappret är det ett ganska vänligt sätt att starta en scorejakt: ett par 5 ger åtminstone flera slag att arbeta med. Men redan utslaget visar att rundan inte kommer att vara en promenad.

Carl väljer driver och tar en ganska offensiv linje. Bollen är fortfarande i spel och han kan lägga fram sig, men på tredje slaget kommer ett sämre järnslag som hamnar i bunker. Därifrån får han ändå upp bollen och skapar en lång parputt. Det är inte katastrof än.

Greenen visar dock direkt vilken fart som väntar. Carl och Gustav diskuterar breaket, putten passerar och returputten blir inte självklar. När även den missas kommer dubbelbogeyn. Carls egen sammanfattning är nästan perfekt: första hålet, första dubbeln. Då återstår bara 17 hål att försöka göra det lite mindre relevant.

Det fina är att han ganska snabbt börjar rationalisera. Han har sett golf på väg till banan och pratar om tanken att en dålig start ibland kan få en spelare att koppla på. Det är förstås lättare att gilla teorin när man precis gjort dubbel, men den kommer faktiskt att passa den här rundan ovanligt bra.

Hål 2: ett nytt vänsterslag – men den första riktiga räddningen

På andra hålet, ett par 3, kommer vänstertendensen tillbaka. Carl har redan börjat tänka på hur han ska kompensera och försöker ge sig själv plats åt höger. Bollen går ändå kraftigt vänster.

Det viktiga är vad som händer därefter. Från ett besvärligt läge får han upp ett fint närspelsslag och skapar en realistisk möjlighet att begränsa skadan. Det blir bogey, inte ännu en dubbel. Efter den första hålets smäll är det en liten seger.

Här dyker också en återkommande detalj upp: Carl är rädd för att greenerna ska springa ifrån honom. Han läser mycket break, oroar sig för nedförsputtarna och lämnar ibland bollen kort därför att alternativet – en flera meter lång retur – känns värre. Den försiktigheten kommer att skifta under rundan. Ibland är han för aggressiv, ibland för rädd. Att hitta hastigheten blir nästan en separat utmaning inne i under 80-utmaningen.

Hål 3: det bra utslaget som ändå slutar i treputtsbogey

Tredje hålet är ett kortare par 4 på 298 meter från gul tee. Efter den stökiga öppningen kommer äntligen ett utslag som ser ut som den typ av slag Carl ville hitta redan på första tee. Minidriver eller kortare driverlösning ger en bra position och han har ungefär 115 meter kvar.

Gustav påverkar klubbvalet. Carl säger att han förmodligen hade tagit en 50-gradare om han varit själv, men väljer i stället pitch och slår lugnare. Bollen hittar green. Där finns plötsligt en birdieputt och hela hålet ser ut att kunna bli den första rena belöningen.

I stället blir första putten för aggressiv och går långt förbi. Returen missas också. Resultatet blir bogey trots ett utslag och inspel som egentligen borde ha gjort par till det naturliga resultatet. Det är precis den typen av hål som under 80-spelare hatar efteråt: inget katastrofslag, ingen boll bort, ingen bunkerpanik – bara ett slag som försvinner på green.

Det blir också ett tidigt exempel på vad som senare förbättras. Under sista nio behöver Carl inte slå mycket bättre fullslag än här. Han behöver framför allt förvalta de bra lägena bättre.

Hål 4: Tiger Woods-inspiration, ett fint närspel och ännu en bogey

Fjärde är ett betydligt längre par 3. Det officiella scorekortet säger 176 meter från gul tee, medan Carl mäter dagens spel till omkring 160. Det blir ännu ett exempel på varför scorekortets siffror och dagens faktiska slag aldrig är exakt samma sak.

Han slår ett järn som drar rejält vänster och hamnar pin high men utanför green. Därifrån kommer ett av första nians bättre små slag. Carl pratar om att han tittat på Tiger Woods i liknande lägen, öppnar upp och försöker använda greenytan. Bollen får en bra chans och han är genuint nöjd.

Sedan blir han för försiktig på putten. Linjen verkar bra men bollen stannar kort. Ännu en bogey. Det är nästan frustrerande konsekvent: något i hålet är tillräckligt bra för att par ska vara möjligt, men ett annat moment tar tillbaka slaget.

Samtidigt börjar Carl få lite mer information om banan. Greenerna är snabba, men de är inte oförutsägbara. När han vågar slå på rätt linje ser han att läsningen ofta är bra. Det är hastigheten som fortfarande behöver kalibreras.

Hål 5: första paret kommer när han slutar försöka skapa det

Femte är ett 469 meter långt par 5 och efter fyra hål utan par säger Carl rakt ut att det börjar bli dags. Det är kanske exakt fel tanke att ha precis innan ett golfslag, vilket han också inser. ”Jag måste göra par” är sällan den mentala instruktion som skapar en fri sving.

Driven är inte perfekt och nästa slag blir mer transport än attack. När han sedan har ungefär 100 meter kvar trycker han för hårt på ett wedgeslag och behöver göra om jobbet från omkring 60 meter. Där händer något. Han går från att försöka slå perfekt till att prata om känsla.

56-gradaren kommer iväg fint, bollen rullar in till en bra parmöjlighet och putten faller. Rundans första par är inte resultatet av ett perfekt hål utan av en lyckad räddning efter en miss. Det är nästan mer användbart.

Carl och Gustav reagerar också som om något har öppnats. Det är bara ett par, men efter dubbel–bogey–bogey–bogey känns det som att scorekortet äntligen byter färg. I efterhand säger Carl att golfen framför allt blir rolig från ungefär det här hålet och framåt. Det stämmer ganska väl med hur spelet börjar se ut.

Hål 6: banans svåraste hål och Carls ”andra serve”

Sjätte är par 4, 345 meter från gul och HCP 1 på Bro Hofs scorekort. Det är alltså det hål som rankas som banans svåraste i handicapsystemet. Carl får direkt ett problem när driven inte kommer som han vill och bollen hamnar i ett läge där han har mycket långt kvar och dålig vinkel.

Gustav föreslår det vuxna alternativet: acceptera läget, spela fram och komma in på tre. Carl svarar ungefär att han kommer att göra något girigt. Den repliken hade kunnat användas som motto för ganska många amatörrundor.

Första försöket ur ruffen blir inte bra. På nästa slag kommer däremot en renare träff som får Carl att skämta om att han behöver en andra serve, som i tennis. Bollen kommer upp bra, men ett senare puttmisstag gör ändå att hålet slutar i dubbelbogey.

Det är ett dyrt hål, men också ett där man kan se varför scorejakt och underhållning inte alltid vill samma sak. Ett säkert transportslag hade kanske gett bättre chans till bogey. Det mer offensiva alternativet ger en roligare sekvens men gör vägen till par betydligt smalare.

Hål 7: signaturkänsla, rätt klubb och ett lugnare par

På hål 7 får rundan en annan rytm. Gustav beskriver par 3-hålet som ett signaturhål och Carl reagerar på miljön med berget bakom och bunkrarna runt green. Dagens pinne spelas kring 100 meter och nu handlar diskussionen mer om rätt typ av slag än om att rädda sig ur problem.

Carl väljer en lugn pitch, tar hänsyn till vinden och får iväg ett kontrollerat slag. Bollen landar på green och ger en lång birdieputt. Den första putten blir lite för försiktig, men han sätter returen och går därifrån med par.

Det är inget stort fyrverkeri, men just därför är hålet viktigt. Han väljer klubba, slår på planen, tvåputtar och går vidare. Under andra halvan kommer den typen av hål bli mycket vanligare.

Hål 8: ett av dagens bästa järnslag blir nästan ett av de dyraste

Det åttonde hålet sammanfattar golfens märkliga logik bättre än det mesta. Efter ett utslag åt höger har Carl omkring 145 meter kvar. Han och Gustav pratar om att bollen kan komma ut som en flyer ur läget, men Carl behöver fortfarande välja en klubba utifrån den faktiska distansen.

Han träffar järnåttan fantastiskt. Problemet är att den flyger fantastiskt långt. Bollen seglar förbi green och in i ett rött pliktområde bakom. Carl är nästan mer irriterad än efter ett dåligt slag eftersom han faktiskt tycker att träffen var perfekt.

Efter droppen försöker han spela in mot flaggan, men ett närspel blir svagt. Sedan kommer dagens märkligaste putt. Från mycket långt håll slår Carl iväg bollen, böjer sig ner för att plocka klubbor och är så frustrerad att han nästan inte tittar. Då börjar bollen närma sig hålet på allvar.

Den går inte i, men är nära nog för att hela stämningen ska vända från tilt till skratt på några sekunder. Hålet slutar ändå i dubbelbogey. Det är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på varför en golfrunda kan vara rolig att följa även när scorekortet ser bedrövligt ut. Dåligt resultat och bra scen är inte samma sak.

Hål 9: här börjar rundan som nästan räddar hela utmaningen

Nionde är ännu ett par 5, 461 meter från gul tee. Carl summerar läget före utslaget: för många dubblar, för få par. Han behöver börja göra bra hål.

Driven är inte tillräckligt bra för att han ska kunna attackera green på två, så han väljer att lägga fram. Tredjeslaget blir däremot ett av de mer kontrollerade wedgemomenten på första nio. Från drygt 110 meter landar han på green och skapar en bra birdiechans.

Birdien faller inte, men par gör det. Det ser i stunden mest ut som ett stabilt avslut på en stökig halva. Först senare blir hålet viktigare, eftersom Carl räknar sin starka period från just nian. Där börjar sekvensen som efter 16 hål ska vara sex par, en bogey och en birdie.

44 slag ut: vad var det egentligen som kostade?

Det är frestande att beskriva första nio som ”dålig golf”, men det är lite för grovt. Carl slår flera riktigt bra slag. Problemet är att han sällan får ett helt hål där alla delar samarbetar.

På första kostar både bunker och puttning. På tredje har han bra läge och green men treputtar. På sjätte gör dåligt utslag och dåligt nästa slag hålet svårt, men han är ändå nära att rädda bogey innan en putt missas. På åttonde träffar han järnet nästan för bra och får ett pliktslag för att bollen flyger för långt.

Det gemensamma är därför inte att varje fullslag är dåligt. Det är att dåliga moment får följdsällskap. När ett utslag hamnar fel kommer ett för offensivt räddningsförsök. När ett inspel blir bra kommer en treputt. När en chip blir dålig blir nästa putt pressad. Det är den kedjan som behöver brytas.

Och det är exakt vad sista nio gör. Där försvinner inte missarna. De slutar bara få lika många kompisar.

Hål 10: ett riskabelt klubbval, ett trädproblem och ändå par

Tionde är ett 487 meter långt par 5 från gul tee och första hålet på sista nio. Carl säger att han behöver spela lite pargolf. Det låter väldigt sansat. Någon minut senare står han med en minidriver från fairway och konstaterar själv att det är ganska dumt men väldigt kul.

Slaget blir lågt och rullar långt, men lämnar honom inte i något katastrofläge. När han sedan hamnar med begränsad väg fram får han acceptera läget och knacka ut bollen. Från ungefär 67 meter får han nästa chans att göra det som saknades på första nio: rädda ett hål utan att kräva perfektion.

Wedgeslaget blir riktigt bra. Bollen flyger in mot flaggan, spinner och stannar inom realistiskt puttavstånd. Carl trodde först nästan att han hade en tap-in. Det är lite längre än så, men parputten faller.

Det är här andra nio får sin identitet. Hålet är inte perfekt. Klubbvalet är ifrågasättbart. Han behöver slå ett räddningsslag. Ändå blir det par. Första nio hade liknande vägar ofta slutat i sex eller sju.

Tre raka par – och plötsligt ser Carl ut som en annan spelare

Efter paret på tian fortsätter rytmen. På nästa par 3 får Carl en pitch eller kort järn i handen beroende på vind och dagens faktiska distans. Han håller ut slaget bättre, får mindre av den stora vänsterbågen och träffar green. Birdieputten missas, men par är enkelt nog.

Nästa hål ger ännu en birdiemöjlighet. Carl och Gustav läser green tillsammans, diskuterar var bollen ska starta och Carl får chansen. Den går inte i. Ändå lämnar de green med ännu ett par. När Carl konstaterar ”fyra raka” efter nästa sekvens låter han nästan förvånad över hur normalt allt plötsligt känns.

Det finns en viktig skillnad mot tidigare. Nu blir en missad birdieputt inte ett problem i sig. På första nio kunde en för aggressiv eller för försiktig förstaputt skapa en jobbig retur och bogey. Här läggs bollen på rätt sida, han gör sin andra putt och går vidare.

Det är nästan svårt att skriva dramatiskt om en rad par, men det är just poängen. Under 80 kräver ganska mycket odramatisk golf.

Hål 13: första lilla sprickan efter parsviten

Trettonde är ett 440 meter långt par 5 och ser ut som ett naturligt birdiehål när Carl kommer från flera stabila hål. Han säger själv att om birdien ska komma någonstans så borde den kunna komma här.

Driven hamnar dock åt höger och ger ett svårt andra slag. Carl ser en lucka mellan träden och väljer att försöka avancera. Han träffar bollen bra men får kontakt med grenarna. Tredje slaget kommer ändå upp på greenområdet och en birdiechans finns kvar.

Det som kostar är återigen känslan runt green. En putt från utkanten blir för kort, nästa går förbi och hålet slutar med bogey. Carl är tydligt irriterad eftersom han tyckte att han hade gett sig själv ett bra läge.

Skillnaden mot första halvan är ändå viktig: bogeyn blir en ensam bogey. Den följs inte automatiskt av ännu en dubbel. Han tar slaget och fortsätter.

Hål 14: dagens bästa drive kommer när Carl nästan slutat leta efter den

På hål 14, ett kort par 4, kommer ett av dagens tydligaste tecken på att något har förändrats. Carl slår driver och träffar den så rent att han omedelbart kallar den dagens bästa.

Bollen går långt och lämnar ungefär 40 meter in. Han har slagit 56-gradaren bra under dagen och väljer att fortsätta med den. Inspel/chip blir inte helt perfekt men tillräckligt bra för en birdieputt uppför.

Birdien faller inte, men paret gör det utan dramatik. Carl sammanfattar hålet ungefär som det bör sammanfattas: bra utslag, bra inspel, hyfsad putt. Bra hål.

Det låter nästan banalt, men det är en viktig kontrast till första nio där flera bra slag aldrig hann bli ett bra hål. Nu börjar sekvenserna hänga ihop.

Hål 15: offensiv på par 5 – och en viktig parputt när birdien försvinner

Femtonde är 433 meter från gul tee och ännu ett hål där birdie känns möjlig. Carl har precis slagit sin bästa drive och upprepar nästan bedriften. Utslaget sitter, han har ett bra läge och börjar titta mot green på två.

Han överväger järn men känner sig mer bekväm med träfemman. Det är ett ganska bra exempel på hur rundan förändrats. I början pratade han mycket om vad han ”borde” göra tekniskt. Nu börjar han välja fler slag utifrån vad som faktiskt känns tryggt i stunden.

Träfemman är inte helt ren men hamnar mellan bunkrarna. Därifrån behöver han lofta upp ett närspel över sanden. Han är rädd för att lämna bollen kort och slår för hårt. Plötsligt är birdiechansen lång och istället för att attackera hålet behöver han tvåputta för par.

Förstaputten är för försiktig. Då väntar en tester på ett par meter. Den här gången sätter Carl den. Gustav konstaterar träffsäkert att han gör det onödigt svårt ibland. Carl håller med. Skillnaden är att han den här gången klarar det onödigt svåra också.

Hål 16: birdien som gör att 79 plötsligt går att räkna på

Sextonde är ett 301 meter långt par 4. Carl slår driver och får iväg en kontrollerad fade mitt i fairway. Reaktionen säger mycket: ”nu är det någonting som har hänt här”. Han känner själv hur annorlunda spelet är jämfört med början.

Han har omkring 74 meter kvar och slår 56-gradaren. Bollen stannar några meter från hålet. Först är Carl nästan missnöjd för att slaget inte kom närmare, sedan hinner han fånga sig själv. Han spelar med 14 i spelhandicap och har just lagt ett wedgeslag till en fullt rimlig birdiechans. Kraven har hunnit höjas snabbare än handicapet.

Det blir en rolig liten självkorrektion. Han frågar sig vad han egentligen håller på med och konstaterar att slaget är bra. Sedan får birdieputten chansen.

Den går i.

Det är den första birdien i en period där Carl spelat tillräckligt bra för att ha skapat flera chanser, och timingen kunde knappast vara bättre. När han börjar räkna står det 73 slag efter sexton hål.

Det är här utmaningen för första gången på länge blir konkret igen. Carl behöver inte längre fantisera om en osannolik serie. Han behöver två väldigt bra hål. Ett av dem måste innehålla birdie.

Han summerar också sin period från nian: sex par, en bogey och en birdie. Över de åtta hålen är han jämnt par. Efter hur rundan började är det en fullständig kursändring.

Hål 17: utslaget är inte katastrofalt – men följden blir brutal

Sjuttonde är par 3 och officiellt 146 meter från gul tee. Carl spelar dagens hål kring 150. Han har precis gjort birdie, vet exakt vad som krävs och försöker hålla ut järnåttan mot högersidan för att ge sin naturliga båge plats.

Träffen är inte dålig. Det är det som gör missen extra irriterande. Bollen får för mycket vänsterkurva och hamnar i bunker. Carl säger själv att slaget i sig inte är dåligt, bara att bågen blir för stor.

Bunkern är dessutom ett område där han inte känner sig stark. Han skämtar om att det nog inte finns något riktigt bra bunkerläge för honom, möjligen om han hade fått putta bollen därifrån. Den självironin försvinner inte bara för att scoren blivit viktig.

Första bunkerslaget kommer åtminstone upp. Därifrån har han en chip för par, men kommer för mycket under bollen. Nu blir bogeyputten pressad och till slut blir det dubbelbogey.

Det är alltså inte ett enda monsterfel som förstör 79. Det är en kedja: utslaget lite för långt vänster, ett bunkerläge Carl inte känner sig trygg med, ett närspel där han kommer under bollen och till sist för många slag totalt. Det är nästan en miniatyr av första nio, precis när han minst behöver den.

Efter dubbeln står Carl på 78 slag efter 17 hål. För att nå 80 skulle det nu krävas en eagle på det avslutande par 4-hålet. Han skrattar själv åt hur snabbt kalkylen gått från realistisk till högst teoretisk.

Hål 18: en parputt för 82 – och en lipout som känns nästan oförskämd

Artonde är ett 334 meter långt par 4 från gul tee. I dagens spel går hålet runt vatten och Carl beskriver utsikten över det blanka vattnet och klubbhuset. 80-jakten är i praktiken över, men det finns fortfarande ett bra slutresultat att spela för.

Driven blir bra och Carl konstaterar att han nu känner igen sig själv i slaget. Det som tidigare varit en mer obekväm draw eller pull har börjat likna hans vanliga fade igen. Han kopplar själv känslan till att höften kommer med bättre och att han håller ut klubban annorlunda.

Från cirka 92 meter försöker han slå en full 56-gradare. Första försöket blir inte som han vill, och i den mer avslappnade videologiken slår han även ett andra träningsslag som blir betydligt bättre. Den boll som räknas ligger dock kvar i spel och han får arbeta sig fram till en parputt.

Den skulle ge 82. Carl läser linjen, slår och tror länge att bollen är på väg i. I stället snurrar den runt hålkanten och stannar ute. Bogey. 83.

Efter allt som hänt är det nästan passande. Rundan börjar med en dubbel där greenernas fart kostar och slutar med en putt som ser ut att vara inne men vägrar. Golfen har åtminstone en konsekvent känsla för ironi.

83 slag, 39 poäng och en runda som är bättre än målet säger

Carl summerar efteråt 83 slag och 39 poäng. Han beskriver det som minus tre i poängräkningen och låter betydligt mer nöjd än någon som precis missat sitt uttalade mål med fyra slag normalt skulle göra.

39 Stablefordpoäng hjälper till att förklara det. Han säger under rundan att han spelar på 14 i spelhandicap. Även med några kostsamma hål gör han alltså en poängmässigt stark runda i förhållande till sitt handicap.

Det finns två resultat samtidigt. I videoutmaningen misslyckas han: 83 är inte under 80. I handicapperspektivet har han en väldigt produktiv dag. De två sakerna kan vara sanna samtidigt, vilket också är anledningen till att slutet inte känns som ett nederlag.

Dessutom är sista nio på 39 ett konkret besked om var marginalen finns. Carl behöver inte trolla fram ett nytt spel. Han behöver göra första halvan mer lik den andra.

Den stora skillnaden är att de dåliga slagen slutar bli dyra paketlösningar

Om man jämför de två halvorna är det lätt att tro att Carl helt enkelt börjar träffa bollen mycket bättre. Delvis gör han det. Drivern blir tydligt stabilare och vissa wedge- och järnslag är riktigt fina. Men den större skillnaden är hur han hanterar det som inte är perfekt.

På första nio följs en miss ofta av ett nytt problem. På sista nio kan han slå en märklig minidriver, hamna med dålig vinkel, knacka ut, slå en bra wedge och ändå göra par. Ett dåligt slag kostar ett besvärligt nästa slag, inte automatiskt två extra slag på scorekortet.

Det är också där Gustav blir viktig. Inte genom att ”fixa” Carls sving, utan genom att hela tiden återföra diskussionen till det faktiska slaget. Hur långt är det? Var är missen bäst? Vad finns bakom green? Vilken klubba känns rimlig? Den typen av samtal gör att rundan gradvis blir mindre teknisk och mer golfmässig.

När Carl väl kommer in i det läget ser man också varför 79 är realistiskt. Han har längden. Han kan slå riktigt bra wedgar. Han skapar birdiechanser. Han kan sätta viktiga tvåmetersputtar. Problemet är inte att han saknar slag för 79. Problemet är att han ibland använder för många av dem på samma hål.

Greenerna blir nästan en egen motståndare

En av de mest återkommande trådarna är greenernas fart. Carl kommenterar tidigt att de känns snabba och flera gånger ser man hur hans beslut påverkas av rädslan för vad som händer efter hålet om förstaputten blir för aggressiv.

På tredje hålet är han aggressiv och får en lång retur. På fjärde blir han nästan för försiktig. På sjunde läser han en komplicerad putt bra men vågar inte riktigt skicka iväg den. Senare på rundan börjar han oftare säga att bollen åtminstone ska få chansen.

Det är en liten detalj som visar anpassning i realtid. En spelare som kommer till en ny bana vet inte exakt hur hårt en viss lutning rullar. Efter tio eller tolv greener finns betydligt mer information. Då blir greenläsningen mindre gissning och mer erfarenhet från samma dag.

Carl behöver fortfarande hantera tempot, men sista nio innehåller flera puttar där han åtminstone startar bollen med mer övertygelse. Birdien på 16 är förstås den tydligaste belöningen.

Vänstermissen är inte borta – men den slutar styra hela rundan

Carl pratar öppet om sin vänstermiss från första hålet. Det är användbart för tittaren eftersom man inte behöver försöka gissa varför han plötsligt siktar på märkliga ställen. Han vet att bollen tenderar att gå vänster och försöker skapa marginal för det.

I början ser kompensationen nästan ut att göra honom mer osäker. Han siktar höger, känner att han siktar höger och börjar sedan fundera över om han egentligen borde göra något annat. När man står över bollen med tre olika lösningar i huvudet är det sällan gratis.

Senare accepterar han tendensen bättre. I vissa lägen håller han medvetet ut den och låter sin form arbeta tillbaka. På artonde säger han att drivern till slut börjar kännas som hans egen igen och att han får tillbaka mer fade.

Det gör dubbeln på 17 extra intressant. Där kommer vänsterbågen tillbaka precis när han har minst utrymme för den. Tendensen är alltså inte löst. Men den har gått från att dominera stora delar av rundan till att bli ett specifikt problem på ett specifikt slag.

Närspelet är både problemet och räddningsplankan

Det går nästan inte att sätta en enkel etikett på Carls närspel under dagen. Han slår några riktigt bra wedgeslag, bland annat från omkring 60–70 meter. Han räddar par med fina inspel. Samtidigt finns ett par chippar och bunkerslag som kostar tungt.

Det tydligaste exemplet är 17. Utslaget är tillräckligt bra för att bogey fortfarande borde vara realistiskt, men bunker och efterföljande chip gör att hålet blir en dubbel. På femtonde är han rädd för att lämna en hög chip kort och slår i stället för långt. På andra hål löser samma typ av wedge nästan allt.

Det är därför rundan känns lovande snarare än färdig. De bra slagen visar nivån. De mindre bra visar exakt var de stora scorsänkningarna fortfarande finns att hämta.

Under 80 är mer än en engångsrubrik på Carls kanal

För den som följt Carls golfkanal är själva idén bekant. Under 80 har funnits som återkommande mål i hans golfmaterial under flera år. Han har bland annat gjort liknande försök på hemmaklubbar, och formatet har blivit en naturlig måttstock för hans spel.

Det är lätt att förstå varför. Golf kan bli svårt att följa för den som inte kan handicapsystem, slope, nettoresultat och alla andra siffror. Under 80 kräver nästan ingen förklaring. 79 är ja. 80 är nej. Varje slag på slutet får därför omedelbar betydelse.

Formatet passar dessutom Carls nivå ovanligt bra. Om han alltid gick 74 skulle det inte finnas någon spänning. Om han nästan alltid gick 95 skulle 79 kännas som en gimmick. Nu ligger målet precis i området där en bra dag kan räcka, men där tre dubbelbogeys under första nio nästan säkert blir för dyrt.

Det syns också i den här rundan. Efter 44 ut borde man egentligen kunna stänga kalkylarket och säga att 79 är borta. Men eftersom han börjar göra par efter par krymper avståndet tills birdien på 16 plötsligt gör målet relevant igen.

Carl har byggt en golfkanal där utvecklingen får vara själva storyn

Carls golfkanal skiljer sig från traditionell instruktionsgolf genom att poängen sällan är att han redan har svaret. Tvärtom ligger mycket av värdet i att han provar, misslyckas, pratar högt om vad som gick fel och försöker igen.

Det gäller både under 80-försök och andra format. Han har spelat tävling, gjort matcher mot gäster, försökt gå under olika scorer och byggt rundor där en enkel siffra håller ihop videon. I april 2025 publicerade han exempelvis ”KAN JAG GÅ UNDER 65 MED LUCAS SIMONSSON?”, och 2023 dokumenterade han sin första tävling.

Den gemensamma nämnaren är att tittaren inte bara behöver bry sig om banan. Man följer vad Carl försöker klara av just den dagen. På Bro Hof är det 79. Nästa gång kan siffran eller formatet vara ett annat, men berättarmotorn är densamma.

Det gör också den återkommande självironin viktig. Carl är tillräckligt investerad för att bli genuint frustrerad av en missad tvåmetersputt, men tillräckligt medveten om situationen för att några sekunder senare kunna skämta om sin bunkerförmåga eller ett märkligt klubbval. Utan den balansen skulle en 18-hålsvideo snabbt bli antingen för seriös eller helt betydelselös.

Den tidigare Stadium-rundan gör Castle-videon till en snygg liten Bro Hof-uppföljare

I september 2025 publicerade Carl ”MIN FÖRSTA RUNDA I STOCKHOLM! BROHOF STADIUM COURSE.” Den videon är viktig här eftersom Carl själv tar upp den när han anländer till Castle Course. Det är alltså inte en koppling som behöver konstrueras i efterhand – återkomsten är en del av hur han ramar in dagen.

Stadium och Castle är olika banor, så man ska inte jämföra scorer rakt av som om förutsättningarna vore identiska. Det mer intressanta är känslan. Förra Bro Hof-besöket blev enligt Carl en tuff dag. Nu lyckas han mitt i en ny tuff start hitta tillbaka till ett stabilt spel under samma runda.

Det skapar en bättre form av utveckling än ett rent resultatdiagram. Han är fortfarande fullt kapabel att göra dubbelbogey. Skillnaden är att dubbeln inte behöver bestämma resten av dagen.

Castle Course som tittarupplevelse: varje nytt hål byter frågan

Den ovanliga 6–6–6-fördelningen gör Castle särskilt tacksam för en video som bygger på score. Det kommer hela tiden en ny typ av möjlighet eller risk. På par 5-hålen börjar Carl fundera på om han kan vara aggressiv. På par 3-hålen blir klubbvalet och missidan viktigare. På korta par 4-hål börjar drivern kännas lockande.

Banan hjälper dessutom till visuellt. Slottet, vattnet, stora sandytor och de öppna vyerna gör att man aldrig riktigt glömmer var rundan spelas. Carl behöver inte stanna och göra långa turistbeskrivningar. Miljön arbetar i bakgrunden.

Det är särskilt tydligt på de avslutande hålen. Carl är mitt i sin mest intensiva scorejakt samtidigt som han pratar om klubbhus, vatten och hur fin banan är. Det hade varit lätt att låta miljön ta över en researtikel. Här blir den i stället scenografi till en väldigt enkel fråga: kan han hålla ihop det två hål till?

För den som själv vill spela Castle Course

Bro Hof publicerar aktuell banguide, scorekort och bokningsinformation på sin egen webbplats. För 2026 anger klubben gul tee till 5 535 meter. Det är den tee Carl spelar från i videon.

Klubbens publicerade greenfee för Castle Course under 2026 är 1 750 kronor för senior vardag och 2 650 kronor för senior helg. Priser och villkor kan naturligtvis ändras, så den som planerar en egen runda bör kontrollera Bro Hofs aktuella bokningssida när det är dags.

Det finns också ett kombinationserbjudande för att spela både Stadium och Castle samma dag. Det är en betydligt mer ambitiös golfdag än Carls uppladdningsvarv, men för den som vill jämföra de två Robert Trent Jones Jr.-designerna på egen hand är möjligheten åtminstone officiellt tillgänglig.

Det viktigaste inför Castle är kanske ändå något videon visar bättre än en prislista: banan belönar inte automatiskt aggressivitet bara för att flera hål ser korta eller nåbara ut. De stora waste areas, bunkrarna, varierande håltyperna och greenernas fart gör att en spelare kan få en väldigt bra möjlighet och ett väldigt jobbigt nästa slag inom samma minut.

Goatlane är både sponsor och en verklig del av sällskapet

Videon innehåller reklam för Goatlane och TaylorMade, vilket Carl säger tydligt i början. I just Goatlanes fall finns samtidigt en mer naturlig koppling till själva rundan eftersom grundaren Gustav Schauman spelar med.

Goatlane beskriver sin historia kring Gustavs golfbakgrund och idén att kombinera golfprestanda med ett mer sneakerliknande uttryck. Varumärket har återkommit i Carls golfmaterial under flera år, och även tidigare videor – bland annat hans första tävling och flera scoreutmaningar – har haft Goatlane som kommersiell partner.

Det gör att reklamsamarbetet inte känns påklistrat på just Castle-rundan. Carl spelar bokstavligen med personen bakom företaget och nästa dag ska hela Goatlane-gänget vidare till Ullna.

Henrik Stenson-skämtet har blivit märkligt aktuellt

Mot slutet av rundan börjar Carl prata om nästa dags tävling och skämtar om att han ska spela med en person kopplad till Henrik Stenson. Tanken är ungefär att om han fortsätter spela så här kanske vägen ut på touren plötsligt ligger öppen. Det är naturligtvis ett skämt, men Stenson-namnet har under sommaren 2026 fått en väldigt verklig Goatlane-koppling.

Den 15 juli 2026 meddelade Goatlane att Henrik Stenson går in i företaget som både ambassadör och investerare. Det placerar en av svensk golfs största profiler direkt i samma varumärkesvärld som Gustav och Carls återkommande golfsamarbeten.

Det förändrar inte golfen på Bro Hof, men det ger en extra liten callback för den som följer svensk golf utanför videon. När Stenson nämns är han inte bara ett abstrakt exempel på en spelare med bra rörelse eller ett stort namn att skämta om. Han är numera faktiskt del av Goatlanes offentliga satsning.

Nästa dag väntar Ullna – och Bro Hof blir en betydligt bättre uppladdning än starten antydde

Hela dagen på Castle har en liten sekundär fråga i bakgrunden: hur känns spelet inför morgondagen? Carl och Gustav ska vidare till Ullna där en Goatlane-tävling väntar. Carl berättar att formatet är bästboll och skämtar om att han åtminstone vill slippa skämma ut sig inför sitt lag.

Efter första fyra hålen hade svaret kanske varit att mer uppvärmning vore lämpligt. Efter sista nio är läget ett annat. Drivern har stabiliserats, 56-gradaren har producerat flera bra slag och Carl har gått nio hål på 39. Om man ska välja vilken del av rundan som följer med mentalt till Ullna är valet ganska enkelt.

Ullna har sin egen historia – från Sven Tumba till Jack Nicklaus

Ullna Golf & Country Club öppnade 1981 och är starkt förknippad med Sven Tumba. Klubben beskriver hur Tumba förverkligade sin dröm om en utmanande golfbana vid Ullnasjön och hur anläggningen invigdes den 27 augusti 1981, på hans 50-årsdag, med Prins Bertil närvarande.

Senare kom Jack Nicklaus och Nicklaus Design in i banans historia. Ullna genomgick en omfattande modernisering där den ursprungliga sträckningen behölls samtidigt som tees, fairways, greener, greenområden och flera vatten- och bunkerpartier byggdes om. Den nya versionen återinvigdes den 8 juni 2013.

Ullna har dessutom haft stora namn på plats genom åren. Klubben har bland annat varit scen för evenemang med Tiger Woods och Annika Sörenstam och stod 2023 värd för Scandinavian Mixed. Det är med andra ord ännu en Stockholmsbana med gott om golfhistoria i marken.

För Carls del är historiken förstås sekundär när han väl står på första tee. Då kommer den viktiga frågan vara betydligt enklare: är det spelaren från första sex hålen på Bro Hof som dyker upp eller spelaren som just gick sista nio på 39?

Vad rundan säger om nästa under 80-försök

Det går inte att lova att 79 är nära bara för att en halva gick på 39. Golf är för varierande för den typen av rak prognos. Men Castle-rundan visar ganska tydligt vilka delar som redan finns på plats.

Carl kan slå driver till position. Han har flera wedgeslag under dagen som skapar realistiska birdie- och parchanser. Han kan spela långa perioder utan dubbelbogey. Han sätter dessutom ett par viktiga returputtar när han behöver dem.

Det som fortfarande kostar är ganska konkret: treputtar, bunkerlägen, för många tekniska tankar tidigt och några situationer där ett dåligt slag följs av ett för svårt nästa beslut. Det är inga mystiska problem. De är synliga på scorekortet.

Det gör nästa försök lätt att förstå även för publiken. Man behöver inte vänta på ett mirakel. Frågan är snarare om Carl kan få sin lugna period att börja på hål två i stället för hål nio.

De små scenerna som gör videon mer än ett scorekort

Det finns många detaljer som inte förändrar resultatet men som gör rundan lättare att minnas. Carl som plastar av utrustning medan Gustav skämtar om hur lite golf han spelar. Diskussionen om golfvideo på vägen till banan. Hans övertygelse om att den långa putten på åttan inte ens är värd att följa – sekunder innan den nästan går i.

Det finns också återkommande språk som blir en del av rytmen. Slag ska vara ”premium”, bollen ska ”flyga”, ett puttläge är en ”tester”, en bra boll kan vara ”mumma” och en miss kan snabbt bli ”trött”. Det skapar ett slags golfrunda där den tekniska informationen alltid ligger nära kompisjargongen.

Och så finns fågelropet efter birdien. Det är en liten sak, men efter en lång serie par blir reaktionen nästan löjligt befriande. Carl har pratat om att birdies är sällsynta, skapat flera chanser och till slut får han en på exakt rätt hål.

Det är den typen av scen som gör att 83 inte bara blir 83. Man kommer ihåg hur han kom dit.

Varför sista nio egentligen är videons huvudperson

Carl är förstås den man följer, men dramaturgiskt är sista nio nästan videons huvudperson. Det är där rundan byter genre. Första halvan är en kamp för att hindra siffran från att rinna iväg. Andra halvan blir en jakt på vad som fortfarande kan räddas.

39 slag är inte spektakulärt i professionell golf. Det är heller inte poängen. För en spelare som själv sätter 79 som mål är det precis den halva som behövs. När det händer efter 44 ut blir kontrasten ännu tydligare.

Det är också därför dubbeln på 17 gör ont utan att förstöra hela berättelsen. Carl har redan visat det viktiga. Han kan spela en lång sammanhängande period på nivån som krävs. Det sista som återstår är att hålla den nivån när han vet att den betyder något.

39 poäng gör det svårt att kalla rundan misslyckad

En del tittare kommer förstås bara bry sig om rubrikens mål. Under 80 eller inte. Men eftersom Carl spelar med handicap och själv redovisar 39 poäng finns en andra resultatrad som är värd att ta på allvar.

Stableford gör de riktigt dåliga hålen mindre destruktiva än ren slaggolf, eftersom varje hål värderas utifrån spelarens slag. Att landa på 39 poäng trots tre dubblar tidigt säger därför något om hur mycket bra golf som faktiskt finns mellan problemen.

Det är också därför Carls slutreaktion känns rimlig. Han kan vara irriterad över 17, nästan oförskämt missnöjd med lipouten på 18 och ändå tycka att dagen varit bra. Han förlorar videoutmaningen men vinner en betydligt viktigare känsla inför nästa runda.

Det stora mentala skiftet: från att fixa svingen till att spela hålet

I början pratar Carl ofta om rörelsen. Höften. Foten. Sikta höger. Bladet vänster. Varför bollen drar. Hur han brukade göra tidigare. Allt detta är relevant, men det blir mycket information att bära med sig samtidigt som ett golfslag ska slås.

På sista nio blir samtalen enklare. 122 meter. Lite motvind. Håll ut den mot höger. Slå pitch. Det är en annan typ av fokus.

Det går inte att veta exakt hur mycket det mentala skiftet betyder för resultatet, men videon visar åtminstone en tydlig samtidighet: ju mindre Carl försöker lösa hela svingen mellan slagen, desto mer stabil blir scoren.

Det betyder inte att den nya rörelsen är irrelevant. På 18 känner han själv att höften och klubbans väg fungerar bättre. Men förbättringen verkar bli användbar först när tanken inte behöver diskuteras inför varje boll.

Det som ser ut som en kollaps på 17 är egentligen ett ganska specifikt problem

När man bara ser att Carl går från 73 efter 16 till 78 efter 17 kan hålet låta som en total mental implosion. Videon är mer nyanserad än så.

Utslaget är inte toppat, duffat eller skickat ut i skogen. Han träffar bollen ganska bra. Den kurvar bara för mycket vänster och hamnar i ett läge där hans svagaste del av spelet – bunkern – omedelbart blir central.

Det gör hålet mer hoppfullt än om allt hade fallit sönder av nervositet. Vänstermiss plus osäkert bunkerspel är två konkreta saker. De går att arbeta med. Pressen kan mycket väl ha spelat roll, men man behöver inte uppfinna en psykologisk förklaring när slagen själva räcker.

Så nära var 79 egentligen

Efter 16 hål står Carl på 73. För 79 finns sex slag kvar att använda över ett par 3 och ett par 4. Den enklaste kombinationen hade varit birdie–par eller par–birdie.

Det låter nära, men det är fortfarande en tuff uppgift. Han behöver spela de två sista hålen ett under par. Det är inte samma sak som att ”bara göra två par”. Par–par hade gett exakt 80 och alltså missat själva under-gränsen.

Samtidigt hade han precis gjort birdie och spelat åtta hål jämnt par. I det ögonblicket är det därför inte orealistiskt. Det är svårt, men det ligger helt inom den nivå han faktiskt har visat de senaste två timmarna.

Det är den balansen som gör slutet bra. Tittaren behöver inte låtsas att en omöjlig comeback är på gång. 79 är på riktigt tillgängligt – tills bunkern kommer emellan.

En runda med flera ”andra servar” visar också varför träningsslagen betyder något

Carl slår vid några tillfällen en extra boll efter ett dåligt slag när det inte stör spelet bakom. De slagen räknas förstås inte i hans riktiga score, men de fyller en annan funktion i videon: de visar skillnaden mellan ”jag kan inte slå slaget” och ”jag slog just det här försöket dåligt”.

På sjätte skämtar han om tennisens andraserve efter att nästa försök sitter bättre. På artonde slår han om ett wedgeförsök och får direkt den bollflykt han egentligen tänkt sig. Det kan vara frustrerande, men också uppmuntrande. Rörelsen finns där. Den kom bara fem sekunder för sent för scorekortet.

Det passar hela rundans tema. Carl behöver inte lära sig helt nya slag. Han behöver få de bra versionerna att dyka upp på första försöket oftare.

Varför Gustav fungerar så bra bredvid Carl

Gustav spelar tillräckligt bra för att ge konkreta råd men behöver inte göra rundan till en lektion. Det är en ganska viktig balans. Om varje miss följdes av en teknisk genomgång skulle tempot dö. Om de aldrig pratade om golfen skulle mycket av det intressanta beslutsfattandet försvinna.

I stället blir han ett löpande bollplank. Han föreslår linjer, kommenterar klubbor, visar sina egna puttar och ifrågasätter ibland Carls mer kreativa idéer. Carl kan sedan ignorera honom om han vill. Det händer också.

Den bästa dynamiken kommer när Carl själv vet att något är dumt. På tionde hålet säger han att minidriver från läget är väldigt dumt – men också väldigt kul. Gustav behöver egentligen inte säga mer. Tittaren vet redan exakt hur beslutet fattades.

Bro Hof blir aldrig en resebroschyr – och det är en styrka

Det finns mycket att säga om Bro Hof som anläggning, men videon håller sig huvudsakligen till spelet. Carl kommenterar miljön när den faktiskt påverkar honom eller när utsikten är svår att ignorera. Det gör att banan känns mer närvarande, inte mindre.

När han säger att fairways nästan ser ut som greener eller pratar om hur fint det är vid klubbhuset kommer observationen mitt i ett golfbeslut. Det är en spelare som upplever banan, inte någon som stannat för att läsa upp en presentationstext.

Det passar Videonytt-vinkeln också. Bro Hof behöver inte bli artikelns huvudperson bara för att platsen är spektakulär. Den viktigaste berättelsen är fortfarande vad som händer med Carl när han försöker få ihop 18 hål under en siffra han jagat länge.

Vad fans som redan sett videon kan ta med sig

Den som redan sett hela rundan behöver knappast en text som berättar att bollen gick vänster på 17. Det mer intressanta är hur de olika delarna hänger ihop.

För det första är sista nio inte bara ”bra”. 39 är ett faktiskt under-80-tempo. För det andra börjar förbättringen redan på nian, vilket gör Carls egen sammanfattning – sex par, en bogey och en birdie från 9 till 16 – till en av de viktigaste siffrorna i videon.

För det tredje är Castle-rundan en tydlig fortsättning på förra årets Bro Hof-besök. Han säger själv att Stadium-rundan var tuff. Ett år senare återvänder han och visar att han kan reparera en dålig start på en annan bana på samma anläggning.

Och för det fjärde är Goatlane- och Stenson-snacket mer aktuellt än det först låter, eftersom Stenson bara några veckor före artikeln offentliggjordes som ambassadör och investerare i Goatlane.

Det finns en ganska tydlig väg från 83 till 79

Fyra slag kan låta både mycket och lite. I Carls fall behöver man inte leta särskilt länge efter dem.

Treputten på tredje hålet är ett uppenbart slag. Någon av de tidiga dubbelbogeyerna hade kunnat bli bogey med ett tryggare närspel eller bättre putt. Hål 17 hade kunnat bli bogey om chippen efter bunkern varit bättre. Lipouten på 18 är centimeter snarare än strategi.

Det betyder inte att man får skriva om scorekortet och ge honom 79 retroaktivt. Alla golfare kan efteråt hitta fyra slag de ”borde” ha sparat. Poängen är att marginalen inte verkar kräva fyra birdies till. Den kan lika gärna komma från färre kostsamma bogey- och dubbelbogeysekvenser.

Det är en mycket mer realistisk väg till nästa nivå.

Vanliga frågor om Carl Déman på Bro Hof Castle Course

Hur många slag gick Carl Déman på Bro Hof?

Carl avslutade Castle Course på 83 slag.

Gick Carl under 80?

Nej. För att gå under 80 behövde han 79 eller bättre. Slutresultatet blev 83.

Hur många poäng fick Carl?

Han summerade 39 poäng.

Vad hade Carl för spelhandicap?

Under rundan säger Carl att han har 14 i spelhandicap.

Hur gick första nio?

Första nio spelades på 44 slag och 17 poäng.

Hur gick sista nio?

Sista nio gick Carl på 39 slag, fem bättre än första nio.

Hur bra spelade han från hål 9 till 16?

Carl summerar själv perioden som sex par, en bogey och en birdie. Det innebär jämnt par över de åtta hålen.

Var 79 verkligen möjligt efter hål 16?

Ja. Carl hade då 73 slag. Birdie och par på de två återstående hålen hade gett 79. Par–par hade gett exakt 80.

Vad hände på hål 17?

Utslaget på par 3-hålet drog vänster och hamnade i bunker. Carl fick upp bunkerslaget men misslyckades sedan med chippen och hålet slutade i dubbelbogey.

Vad hände på sista hålet?

Carl hade en parputt som skulle ha gett 82 totalt. Putten snurrade ut ur hålet och bogeyn gav slutresultatet 83.

Vilken bana spelar Carl på?

Han spelar The Castle Course på Bro Hof Slott Golf Club.

Är det samma bana som han spelade året innan?

Nej. Den tidigare Bro Hof-videon spelades på Stadium Course. Den nya utmaningen sker på Castle Course.

Hur långt är Castle Course från gul tee?

Bro Hofs officiella scorekort anger 5 535 meter.

Vad är speciellt med Castle Courses parfördelning?

Banan har sex par 5-hål, sex par 4-hål och sex par 3-hål.

Vem är Gustav Schauman?

Gustav Schauman är grundare av golfvarumärket Goatlane och spelar med Carl under rundan. Han har även medverkat i tidigare golfmaterial på Carls kanal.

Varför nämns Henrik Stenson?

Stenson dyker upp både i Carls golfprat och i skämt inför nästa dags tävling. Under 2026 blev kopplingen dessutom mer konkret när Goatlane meddelade att Henrik Stenson gått in som ambassadör och investerare.

Vad ska Carl göra dagen efter?

Han ska vidare till Ullna och spela en tävling tillsammans med Goatlane-gänget. Carl beskriver formatet som bästboll.

Är 39 på nio hål under-80-tempo?

Ja. Två niohålsrundor på 39 ger 78. Det innebär inte att Carl automatiskt skulle skjuta 78 över nästa 18 hål, men sista nio visar en nivå som är tillräcklig för att klara målet.

83 slag känns mer som ett löfte om nästa försök än ett misslyckande

När Carl går av 18:e green har han alltså inte gjort det som stod på den osynliga resultattavlan när videon började. Han har inte gått under 80. Ändå är Castle-rundan en av de där dagarna där själva missen mot målet nästan blir mindre intressant än vägen dit.

44 slag på första nio hade kunnat bli början på en 90-runda. I stället blir det 39 in. Den perioden innehåller sex par och en birdie från hål 9 till 16, flera riktigt bra drives, ett närspel som räddar hål och en känsla som Carl själv beskriver som något bra på gång.

Sedan kommer 17 och visar varför 79 fortfarande är en utmaning. Ett ganska bra järnslag kurvar lite för mycket, bunkern blir dyr och en chip gör saken värre. Under några minuter försvinner två slag som hade behövt stanna kvar.

Men nästa gång Carl ställer sig på första tee för ännu en under 80-video behöver han inte bara hoppas på att spelet finns där. Han har redan sett det på Bro Hof. Det låg mellan hål 9 och hål 16, i sex par, en bogey och en birdie, och fortsatte genom en sista nia på 39.

Den verkliga utmaningen är därför inte längre att bevisa att han kan spela nio hål i 78-tempo. Den är att få den versionen av Carl att dyka upp tidigare – gärna innan första dubbeln hunnit presentera sig.

Källor och vidare läsning

• Carl Démans Bro Hof-video på YouTube
• Bro Hof Slott – The Castle Course, scorekort och banguide
• Carl Déman – tidigare runda på Bro Hof Stadium Course
• Carl Déman – Kan jag gå under 65 med Lucas Simonsson?
• Carl Déman – Spelar min första tävling!
• Goatlane – företagets bakgrund
• Goatlane – Henrik Stenson joins Goatlane
• Ullna Golf & Country Club – historik
• Ullna Golf & Country Club – banans modernisering