RMM kör Ha Giang Loop i Vietnam – Kulan återvänder till landet bakom ”En skev resa”

Senast uppdaterad: 1 september 2026

Det börjar med en väldigt enkel dröm: inga tider att passa, ingen bestämd väg att följa och flera dagar på två hjul genom norra Vietnam. I Motorcykel-roadtrip genom norra Vietnam ger sig Random Making Movies ut på Ha Giang Loop, en av landets mest omskrivna bergsrutter. Men ganska snabbt blir videon mer än en samling vackra vägar och stora utsikter. För William ”Kulan” Forslund blir Vietnamresan också ett oväntat återbesök i en del av hans egen YouTube-historia. Tolv år tidigare spelade han in En skev resa i samma land tillsammans med Alexander Hermansson. Den produktionen blev prisbelönt – men Kulan berättar nu att minnet av hur den gjordes är betydligt mer komplicerat än slutresultatet antydde.

Den nya resan är nästan motsatsen. Kulan sitter bakom en lokal förare, kan luta sig tillbaka och låta vägen komma till honom. Jonas Andersson finns bredvid på en annan motorcykel, lika redo att fascineras av ett berg som att somna på färdmedlet. William Jonsson, den tredje ordinarie RMM-medlemmen, får däremot stå över själva motorcykeldelen efter att ha hamnat på kryckor precis före avfärd. Fotografen Pontus Klingeborn och de vietnamesiska förarna och guiderna blir därför en tydligare del av resesällskapet än de kanske hade blivit om den vanliga trion varit komplett.

Kombinationen passar RMM:s nuvarande reseformat ovanligt bra. Ha Giang ger filmen de stora bilderna; Kulan och Jonas står för den vardagliga kompiskemin; de lokala förarna ger både rörelse och en väg in i området; och återblicken på En skev resa för historien långt utanför just den här videon. När Kulan senare säger att han älskar Vietnam blir det därför mer än ett vanligt reseomdöme. Det låter som att han får skriva om ett gammalt minne på sina egna villkor.

Varför den här RMM-resan känns annorlunda redan från första minuten

RMM har rest mycket de senaste åren, och gruppens längre videor bygger ofta på en tydlig geografisk idé: Japan på en vecka, segling genom Karibien, bergsgorillor i Uganda eller ett historiskt spår på Saint Barthélemy. Ha Giang-videon har samma stora ram, men den känns samtidigt mindre styrd än många destinationsvideor. Premissen är egentligen bara att de ska ta sig runt bergsrutten tillsammans med lokala förare. Vägen skapar resten. Det är en struktur som passar en grupp vars underhållning sällan ligger i själva målgången utan i allt som går att prata om, smaka på, missförstå eller skämta om på vägen.

Kulan sätter tonen genom att prata om frihet. Han har drömt om att vara ute med grabbarna på motorcykel i ett annat land, med vägen som enda verkliga fokus. Det finns förstås en komisk detalj i att han inte kör själv. Han sitter där bak och konstaterar att han i praktiken är dödvikt medan den vietnamesiske föraren gör jobbet. Men i stället för att förstöra motorcykelromantiken blir det nästan poängen. Han kan titta åt sidan, prata med kameran och låta landskapet skölja över honom utan att samtidigt behöva hålla koll på nästa hårnålskurva.

Det gör också att publiken hamnar i samma position som Kulan. Han är passagerare, och vi är passagerare. Kameran behöver inte låtsas att resan är en tävling eller ett prestationsprojekt. Det finns ingen klocka att slå och inget ”klarar vi det?” som måste hålla uppe spänningen. Den konkreta risken ligger i riktiga bergsvägar, väder och trafik, men RMM väljer inte att blåsa upp det till ett stunt. De lokala förarna är där av en anledning och resan får vara en upplevelse snarare än ett prov.

Förändringen är liten men viktig jämfört med klassisk YouTube-dramaturgi. Många resevideor jagar ständigt nästa extrema punkt: den farligaste vägen, den dyraste maten eller den mest förbjudna platsen. RMM kan absolut använda stora ord, men här räcker det ofta att de faktiskt blir imponerade. När Kulan säger att bergen är dramatiska och några minuter senare behöver hitta ännu ett ord för ännu en dal blir det nästan avväpnande när språket tar slut. Landskapet är så konsekvent stort att överdriften till slut blir vardag.

Den rytmen gör de små sakerna viktigare. Jonas som somnar. En förare som lär dem ett ord. Ett bord fullt av mat som ingen riktigt kan namnge. En spindel någonstans bakom stolen. Ett sockerrör som förvandlas till eftermiddagens största smakupplevelse. En sådan scen hade kunnat klippas bort i en mer hårt styrd reseproduktion. Här är den exakt det material som gör att tittaren känner att man faktiskt varit med en dag, inte bara sett en lista över stopp.

Just därför fungerar videons stora nostalgiska ögonblick så bra senare. Filmen öppnar inte med texten ”Kulan återvänder till Vietnam efter tolv år”, utan låter först den nya resan bli verklig. När En skev resa sedan kommer upp i samtalet har tittaren redan hunnit känna skillnaden i kroppen: det här är inte en tvifierad serie där varje aktivitet måste presenteras som en programpunkt. Det är en modern RMM-roadtrip där organisationen finns i bakgrunden och personerna får vara i förgrunden.

Jonsson saknas – och RMM får en annan kemi än vanligt

Random Making Movies har funnits sedan 2010 och består i dag av Jonas Andersson, William ”Kulan” Forslund och William Jonsson. Lind & Co beskriver gruppen som gamla skolkompisar från Nacka, och den långa gemensamma historien är en av anledningarna till att deras videor kan leva på väldigt små reaktioner. De behöver inte förklara vem som brukar vara rädd för vad eller vem som kommer att reta vem. Publiken känner ofta mönstren redan innan skämtet kommer.

I Ha Giang-videon saknas en tredjedel av den vanliga kärnan. Kulan berättar att Jonsson hamnade på kryckor dagen före avfärd och att publiken kommer få se mer om det i en senare video. Det innebär att motorcykelresan framför allt blir en Kulan–Jonas-film, även om Pontus Klingeborn och de lokala förarna och guiderna fyller ut sällskapet. Det förändrar energin mer än man först kan tro.

Kulan blir den tydligaste berättarrösten. Han pratar mycket när han är upprymd och har ett behov av att sätta ord på nästan varje ny känsla. Vind, utsikt, ris, kaffe, berg, motorcykel, trötthet – allt får ett omdöme. Jonas fungerar som en naturlig motvikt. Han kan vara lika imponerad men behöver inte alltid verbalisera det, och ibland verkar han hellre teleportera sig till sömn än kommentera nästa bergskam.

Just sömnen blir snabbt ett återkommande skämt. Kulan konstaterar att det nästan inte finns något fordon Jonas inte kan somna på. På en buss är det en talang. Bak på en motorcykel genom ett bergsområde ser det mer ut som ett försök att demonstrera extrem tillit till chauffören. Jonas själv verkar först inse problemet när de andra påpekar hur snabbt han kan försvinna mentalt.

Det finns också ett tomrum där Jonsson normalt hade kunnat driva en tredje linje i samtalen. I stället flyttas mycket av den sociala utvecklingen mot de vietnamesiska förarna. Först presenteras de ganska funktionellt: här är teamet, de kommer från området, de kör motorcyklarna och kan mer om vägarna. Efter en middag med mat, sång, karaoke och ”happy water” har språket förändrats. Nästa morgon pratar Kulan om att de kommit närmare ”grabbarna”.

Den förskjutningen ger videon en oväntad grupphistoria. Den handlar inte bara om två RMM-medlemmar som konsumerar en upplevelse som någon annan ordnat. De börjar lära känna människorna som bokstavligen bär dem genom loopen. Språkbarriären finns kvar, men musiken, maten och de återkommande stoppen skapar ett eget litet socialt system. Det är inte en djup dokumentär relation, och filmen låtsas inte heller att den är det. Men den känns genuint varmare på dag två än på dag ett.

Jonssons frånvaro blir därmed både en saknad och en öppning. RMM är fortfarande RMM, eftersom Jonsson finns i deras samtal och i publikens förförståelse. Men videon får tillfälligt en annan geometri. Kulan och Jonas står närmare varandra, samtidigt som förarna får mer plats. Det gör resan mindre lik en vanlig trio-roadtrip och mer som en grupp som byggs på plats.

Ha Giang Loop är inte bara en snygg kuliss

Ha Giang ligger längst uppe i norra Vietnam, nära gränsen mot Kina. Området är känt för dramatiska kalkstensberg, djupa dalar, små samhällen, odlingar på branta sluttningar och vägar som verkar ha ritats direkt på bergväggen. Vietnams officiella turismsida beskriver Ha Giang som ett av landets mest storslagna roadtrip-områden och lyfter bland annat Đồng Văn, Mã Pí Lèng-passet och Nho Quế-floden som centrala delar av upplevelsen.

Det som kallas Ha Giang Loop är i praktiken inte en enda officiell bana med ett exakt obligatoriskt varv. Rutter varierar beroende på arrangör, antal dagar och vilka sidospår man tar. Men det återkommande navet är bergsvägarna genom Đồng Văn-platån och vidare mot Mèo Vạc, med utsikter över dalar och Nho Quế. RMM:s resa följer den klassiska easy-rider-idén: lokala förare kör och besökarna sitter bak.

Valet av lokala förare är ett viktigt säkerhetsbeslut, inte bara en bekvämlighet. Vietnams officiella turistsida råder den som inte är van vid området att använda lokal förare. Vägarna är smala och kurviga, vädret kan ändras snabbt och trafiken kräver vana. Kulan och Jonas får därmed en upplevelse som ser väldigt fri ut på film men samtidigt bygger på att personer med lokal erfarenhet ansvarar för själva körningen.

Den geologiska bakgrunden förklarar också varför landskapet ser så speciellt ut. Đồng Văn Karst Plateau är en UNESCO Global Geopark och består av ett kargt men samtidigt odlat kalkstenslandskap med stor geologisk variation. Det är inte bara ”berg” i allmän mening. Formationerna, de smala dalarna och de exponerade klipporna skapar den nästan överdrivet vertikala känslan som återkommer genom RMM:s bilder.

Kulan fastnar flera gånger för odlingsmarken. Han tittar på sluttningar som för en svensk betraktare kan se för branta ut för att över huvud taget använda och försöker förstå hur människor kan odla och skörda där. Den observationen är relevant eftersom jordbruket är en synlig del av regionens vardag. Vägen passerar inte genom ett tomt naturreservat. Den går genom levda landskap där människor odlar, transporterar varor, går till skolan och driver små verksamheter.

Ha Giang är också kulturellt mångfacetterat. Vietnams turistmyndighet lyfter bland annat Hmong-, Tay- och Dao-samhällen, och i videon berättar en av förarna att vietnamesiska är hans andraspråk. Det är en detalj som gör Kulans och Jonas frågor om språk mer intressanta. De befinner sig i Vietnam, men ”vietnamesisk kultur” är inte en enda homogen sak. Bergsregionen rymmer många språk, klädtraditioner och lokala identiteter.

RMM gör ingen större etnografisk exposé av detta, vilket förmodligen är klokt. De ställer enkla frågor och låter personerna de möter ge korta svar. Det blir mer respektfullt än snabba, tvärsäkra förklaringar av grupper de precis träffat. Samtidigt är det värt att komma ihåg att de små byarna längs vägen inte bara är pittoreska stopp, utan hem för samhällen med egna språk och historia.

Det är där videon lyckas undvika en vanlig resefilmsfälla. Ha Giang blir inte en tom spelplan där RMM är de enda människorna som betyder något. Kameran ser människor som arbetar, äter, kör, säljer varor och umgås. De stora vyerna är spektakulära, men det är vardagen i förgrunden som gör att de inte känns som en datorskapad bakgrund.

Dag ett: frihetskänslan får sällskap av åska, mat och spindelpanik

Första dagen börjar nästan som en reklamfilm för idén att färdas på två hjul. Morgonen är klar, vinden känns rätt och Kulan är märkbart lycklig över att vara på väg. Han beskriver hur skönt det är att sitta där bak och hur tryggt det känns trots att vägen framför dem ska bli både brant och teknisk. Samtidigt håller han tummarna för att förarna faktiskt kan köra – ett skämt som ganska snabbt blir överflödigt när det märks hur rutinerat sällskapet rör sig genom kurvorna.

Bergen blir större steg för steg. Vid ett tillfälle pratar de om en formation som guiden kallar ”boob mountain”, och den typen av barnslig sidokommentar fungerar som en ventil mellan de mer hänförda reaktionerna. Kulan kan gå från att prata om en livsdröm på motorcykel till att diskutera symmetrin på ett berg inom några sekunder. Det är exakt den tonmässiga pendlingen som gör att filmen aldrig fastnar i högtidlighet.

När vädret drar ihop sig ändras däremot kroppen i videon. Blixtar syns framför dem och Kulan och Jonas börjar fundera på hur klokt det är att sitta på motorcykel högt uppe i bergen under åska. De skämtar om att tittarna vet vad som hänt om videon plötsligt tar slut, men nervositeten känns verklig nog för att påminna om att den vackra miljön också är exponerad terräng.

Scenen fungerar just för att den inte används som falsk cliffhanger. De kör vidare, vädret passerar och resan fortsätter. Naturen får vara både snygg och besvärlig, vilket känns betydligt mer trovärdigt än om varje väderomslag skulle byggas till ”vi trodde att vi skulle dö”.

När de stannar för lunch går filmen från himmelskt panorama till ett bord som ser ut att ha fått hela köket serverat samtidigt. RMM frågar vad rätterna är, provar kyckling, ris, grönsaker, ribs och olika tillbehör och blir särskilt imponerade av hur gott det enkla riset smakar. Kulan har en talang för att göra vanliga saker till stora upptäckter när han är hungrig, och här blir just riset nästan en huvudperson.

De försöker sätta namn på rätter med varierande framgång. Det är frestande att rätta varje fonetisk gissning i efterhand, men en del av scenens charm är att de själva inte riktigt vet. Smaken kommer före katalogiseringen. Något påminner om fyllningen i en dumpling, något annat är krispigt och salt, och kycklingen får ett av dagens tydligaste godkännanden.

Jonas spindelrädsla dyker samtidigt upp som en helt annan sorts måltidskrydda. När någon påstår att det finns en stor spindel bakom honom blir han genast misstänksam och börjar kontrollera om de andra driver med honom. Problemet med att ha visat sina svagheter för barndomsvänner är att de aldrig preskriberas. Har gruppen en gång lärt sig att en spindel fungerar, kommer en spindel att användas.

Det finns något väldigt vardagligt i hela lunchsekvensen. De sitter inte på en exklusiv restaurang och recenserar en avsmakningsmeny. De är hungriga efter en lång förmiddag på vägen, maten kommer i stora mängder och de försöker förstå den tillsammans. Därmed blir måltiden också ett sätt att visa resan utan att någon behöver förklara hur ”autentiskt” allt är.

Sockerröret blir dagens oväntade godis

Ett senare stopp vid sockerrör ger en av filmens mest typiska små scener. Kulan ser växten, konstaterar att han gillar godis och vill förstås prova. Först måste någon förklara att man skalar röret och tuggar på den saftiga insidan. När han väl fattar tekniken kommer entusiasmen direkt.

Han beskriver smaken som väldigt söt och frisk, nästan som sockerdricka, och börjar experimentera med kaffe. Jonas drar till med ”diabetes på pinne”, medan Kulan själv förklarar att det kan vara den godaste pinnen han ätit. Det är en löjlig formulering, men samtidigt exakt den sortens spontana övertygelse som gör att man som tittare förstår att han faktiskt gillar det.

Sockerrör är odlat i många delar av Vietnam och används både som råvara och till färsk juice. Men RMM behöver inte göra ett faktasegment av det. För dem är det ett föremål vid vägen som blir en femminuters upptäckt. Den småskaligheten är viktig: alla reseminnen behöver inte vara utsiktsplatser. Ibland är det en söt växtbit i handen som fastnar.

BookBeat-reklamen blir en liten thrillerparodi mitt i bergen

Den aktuella YouTube-videon innehåller ett uttalat samarbete med BookBeat. RMM väljer att göra reklampausen som en sketch snarare än att bara läsa upp tjänstens egenskaper. Kulan sitter försjunken i en ljudbok med en överdrivet konspiratorisk dialog om skumma bolag, miljoner som passerar genom konton, lägenheter och någon som påstår sig vara på ett kontor där han uppenbarligen inte befinner sig.

Jonas försöker få tillbaka honom till själva sponsorinslaget och Kulan protesterar ungefär som en person som blivit avbruten mitt i den bästa delen av en serie. Det är inte en revolutionerande annonsidé, men den passar deras ton. I stället för att låtsas att reklamen inte finns blir det tydligt att detta är reklam, och humorn ligger i att Kulan låter ljudboken ta över.

I videon nämns en kampanjkod och ett tidsbegränsat erbjudande. Sådana villkor kan förändras efter publicering och bör därför kontrolleras direkt hos BookBeat om man tittar långt senare. Det bestående faktumet i själva videon är att BookBeat är sponsor för detta avsnitt; KILROY har en annan roll och står för reseupplägget. Det är värt att skilja de två kommersiella relationerna åt.

Vương-familjens residens bryter av roadtrippen med en mörkare historisk tråd

Ett av stoppen för gruppen leder bort från själva körningen och in i regionens historia. De besöker Vương-familjens residens i området kring Sà Phìn, en anläggning som är starkt förknippad med Hmong-ledaren Vương Chính Đức och hans familj. Byggnaden är i dag ett välkänt historiskt stopp längs många Ha Giang-rutter och sticker ut genom sin kombination av lokala, kinesiska och koloniala influenser.

I RMM:s samtal fastnar de framför allt för berättelserna om opium, rikedom och makt. Norra Vietnams gränsområden var under lång tid kopplade till handel över bergspassen, och opium var en värdefull handelsvara i regionen under kolonialepoken. Det är lätt att förstå varför historien fångar deras intresse: plötsligt står de inte bara framför ett gammalt hus utan framför en fysisk rest av en ekonomi och maktstruktur som ser helt annorlunda ut än dagens turistväg.

Det är samtidigt ett område där förenklade turistberättelser lätt kan bli mer myt än historia. Begrepp som ”opiumkung” används ofta populärt om Vương Chính Đức, men det är klokt att läsa dem som en del av den historiska berättartraditionen runt platsen snarare än som en fullständig sammanfattning av hans politiska roll. RMM försöker inte heller göra anspråk på att ge en akademisk historieskildring. De reagerar på den berättelse de får på plats.

Samtalet glider snart vidare till opiater i modern medicin, eftersom Kulan kommer att tänka på smärtstillande läkemedel han fått i samband med operation. Den övergången är typisk för gruppen: en historisk uppgift blir ett personligt minne och sedan ett skämt. Det är kanske inte den pedagogiskt renaste vägen genom Vietnams historia, men den visar hur deras samtal faktiskt fungerar.

Stoppet är ändå värdefullt för videons helhet. Efter lång tid med vägar och natur påminns tittaren om att de befinner sig i ett gränsområde med lager av historia som inte går att se enbart från motorcykelsadeln. De stora bergen har format handel, språk, isolering och politiska relationer långt innan de blev en roadtrip för internationella besökare.

På kvällen ligger Kina plötsligt på andra sidan utsikten

När gruppen når sitt boende öppnar sig en vy som får dem att börja prata nästan i mun på varandra. De får förklarat för sig att Kina ligger på andra sidan och försöker först skämta om hur de ”blickar” mot grannlandet. Sedan upptäcker de gränsstrukturer och vakttorn i landskapet, och skämtet övergår i en mer dämpad fascination.

Här blir geografin plötsligt fysisk. En internationell gräns är vanligtvis en linje på en karta, ett passkontor eller en flygplatsprocedur. I Ha Giang syns den i terrängen. Kulan säger att det nästan blir för mycket att ta in och liknar utsikten vid en målning där nya detaljer fortsätter dyka upp ju längre man tittar.

Den bilden är ganska träffsäker för Ha Giang. Först ser man berg. Sedan upptäcker man en väg. Därefter en odling, ett hus, ett torn eller ännu en bergskam bakom den första. Skalan gör att hjärnan hela tiden måste omvärdera avståndet. Det som ser ut som nästa kulle kan i själva verket vara en hel dal bort.

Scenen förklarar samtidigt varför passagerarrollen passar Kulan så bra. Han kan bokstavligen vrida hela kroppen mot utsikten och försöka ta in den, medan föraren håller blicken på vägen. RMM:s arbetsfördelning blir för en gångs skull väldigt tydlig.

Happy water-kvällen gör chaufförerna till en del av gänget

Middagen den första kvällen är på många sätt resans sociala vändpunkt. Bordet fylls av hotpot, kyckling, fläsk, svamp, riskakor och andra rätter. Sedan kommer den lokala spriten, som i gängets engelsksvenska samtal snabbt går från ”holy water” till ”happy water”. Namnet är inte särskilt viktigt. Effekten på kvällen är desto tydligare.

Det skålas flera gånger och RMM börjar snart skämta om hur många glas som faktiskt passerat. Förarna och guiderna hakar på. Sångerna kommer. Karaoke dyker upp. Människor som tidigare behövde översätta ganska enkla frågor hittar plötsligt ett sätt att umgås utan att språket behöver bära allt.

Jonas blir samtidigt en egen liten studie i hur någon försöker se normal ut och därmed ser ännu mindre normal ut. Kulan konstaterar att man nästan borde ha en kamera permanent riktad mot honom eftersom ansiktsuttrycken avslöjar allting. Vid något tillfälle behöver Kulan bara säga ”Jonas” för att få igång hela bordet.

Det här är en scen där det är lätt att fastna vid alkoholen, men det mer intressanta är gruppbildningen. Nästa morgon säger Kulan att det känns som en annan stämning. De förstår fortfarande inte alla ord, men de har delat en kväll. Förarna är inte längre bara de anonyma personerna längst fram på motorcyklarna. De har sjungit tillsammans och skrattat åt samma saker.

Mekanismen är enkel och just därför fungerar den. RMM behöver inte förklara den med stora ord. Skillnaden märks i hur de hälsar, hur nära de står och hur naturligt de börjar kalla varandra kompisar. Resan har fått ett ”vi” som inte fanns vid starten.

Videon visar också hur alkohol är ett återkommande ämne i RMM:s reseinnehåll. Senare på båten pratar de själva om att tittare ibland reagerar på hur ofta dryck syns när de är iväg. De resonerar att mycket av deras innehåll utspelar sig på semester och att alkohol därför blir en synlig del av miljön. Samtidigt skämtar de om hur det kan uppfattas utifrån. Det är mer självironi än försvarstal, men det visar att de är medvetna om publikens återkommande kommentarer.

Happy water-kvällen fungerar därför på två nivåer. Den är en typisk RMM-kväll med skålar och karaoke, men den är också den punkt där det lokala resesällskapet blir socialt viktigt för filmen. När de åker vidare nästa morgon är vägen densamma, men gruppen som färdas på den känns annorlunda.

Dag två: efter happy water-kvällen känns gruppen som ett annat resesällskap

Morgonen efter börjar med den sortens försiktiga inventering som brukar följa en väldigt social kväll. Jonas säger att han mår bra men erkänner att det blev stökigt. RMM skämtar om att han till slut inte visste skillnaden mellan vanligt vatten och happy water. Samtidigt finns något annat i samtalet: de pratar om kvällen som teambuilding. Sångerna och karaoken gjorde mer för sammanhållningen än första dagens artiga presentationer.

Det märks också i relationen till förarna. Kulan säger att de fortfarande inte förstår särskilt mycket av varandras språk, men att han känner en närhet som inte fanns tidigare. Det är en ovanligt fin observation mitt i allt skämtande. Kommunikation på en resa är sällan bara ordförråd. Efter en kväll av gemensamma aktiviteter vet man plötsligt hur någon skrattar, hur någon skålar och vem som tar ton först. Det räcker långt.

När motorcyklarna börjar rulla igen är vädret nästan provocerande bra. Dalen öppnar sig under dem och Kulan beskriver jordbruksmark, plantager och de dramatiska topparna som sticker upp ur landskapet. Han fastnar återigen för hur brant odlingen ligger. Det finns ett återkommande tema i videon där han försöker förstå människans skala i terrängen: hur tar man sig dit, hur arbetar man där och hur kan vardag pågå i en sluttning som för honom ser ut som en vägg?

Här blir vägen mer än transport. Kulan säger att det känns som att sitta bak och titta på en riktigt bra film, en liknelse som fångar passagerarrollen väl. Han är mitt i scenen och samtidigt betraktare. Bergssidan rör sig förbi som en jättelik panoramabild medan någon annan sköter styret – nästan optimalt för en person som vill kommentera sin egen resefilm medan den pågår.

Det som hade kunnat bli ett problem – att de inte själva kör – blir därmed en styrka för berättandet. En egenförare hade behövt fokusera på väglinje, möten, underlag och kurvor. Kulan kan fokusera på en buffel, en odling eller ett moln. Det gör att filmen får fler spontana observationer, och det är de observationerna som bygger känslan av att publiken faktiskt färdas med dem.

Jonas är samtidigt fortfarande trött. Jetlagen verkar inte riktigt ha gett upp och gårdagens happy water hjälper knappast. När han får frågan om han är bakfull svarar han inte med något stort lidande, men tröttheten finns där som en konstant bakgrund. Det ger en rolig kontrast till Kulan, som kan vara helt slut och ändå producera ett nytt utrop när nästa dal öppnar sig.

Kroppen börjar dessutom säga ifrån på andra sätt. Flera timmar på motorcykelsadel dag efter dag känns i knän, rygg och höfter även när någon annan kör. Senare sammanfattar Kulan det med att hans knän är ”smoked”. Den kommentaren är viktig eftersom den punkterar den mest romantiska versionen av resan. Friheten är äkta, men kroppen skickar faktura.

Det är just kombinationen av kroppslig trötthet och visuell överbelastning som gör andra dagen trovärdig. Hade de bara ropat ”wow” utan att bli stela, hungriga eller sömniga hade filmen kunnat kännas som reklam. Nu ser man vad flera dagar på vägen faktiskt innebär. De älskar det – och de längtar samtidigt efter att sträcka på benen.

Vägarna genom odlingslandskapet visar en annan sida av Ha Giang

När RMM passerar samhällen längs vägen ser de människor som arbetar med grödor och rör sig mellan hus och fält. Kulan kommenterar att vardagen pågår samtidigt som de själva åker igenom. Den formuleringen är enkel men värdefull. Turistens stora upplevelse är någon annans tisdag.

Ha Giang har länge varit en region där jordbruk måste anpassas till brant och stenig terräng. I och omkring Đồng Văn-platån finns begränsad plan mark, vilket har format hur byar och odlingar ligger. För en kamera blir terrasser, små fält och stenmurade ytor vackra mönster. För människorna som arbetar där är det produktionslandskap och försörjning.

Det är värt att hålla båda perspektiven samtidigt. RMM behöver inte skämmas för att tycka att det är vackert, men filmen blir rikare när Kulan också undrar hur arbetet över huvud taget går till. Det är ett steg från att bara se kulisser till att förstå att landskapet är format av människor.

Detta är också en anledning till att easy-rider-formatet kan vara mer givande än att köra igenom allt så snabbt som möjligt. Förarna vet var det går att stanna, vilka små vägar som fungerar och hur långt nästa etapp är. Besökaren kan lyfta blicken. På en rutt vars stora värde sitter mellan destinationerna är det nästan hela poängen.

Nho Quế-floden ändrar skalan – och RMM blir pirater i ungefär tre sekunder

Efter de höga vägarna tar sig gruppen ner mot vattnet. Nho Quế-floden är en av de mest igenkännbara delarna av Ha Giang-landskapet, särskilt där den slingrar sig nedanför Mã Pí Lèng. Från höjden ser den nästan ut som en tunn turkos linje. När man kommer ner på vattnet reser sig klippväggarna i stället runt båten och hela perspektivet vänds.

Vietnams officiella turismsida beskriver sträckan mellan Đồng Văn och Mã Pí Lèng som en av landets mest spektakulära vägsektioner. Det märks varför. På höjden ser människan liten ut mot dalen; nere på floden känns även bergen ännu större eftersom de står direkt runt en.

RMM behöver förstås inte lång tid på en båt innan Kulan börjar leka kapten och pirat. Det finns en pågående intern diskussion om tidigare båtinslag och publikens blandade kommentarer, och de skämtar om att man ibland måste prova nya saker i stället för att göra samma format för alltid. Kommentaren låter lättsam men säger något viktigt om gruppens nuvarande självbild.

De vill uppenbarligen inte bli en kanal där publiken beställer samma rätt varje månad. Samtidigt är de tillräckligt etablerade för att veta att formatförändring alltid skapar reaktioner. När de jämför det med att lära sig uppskatta mögelost blir det typiskt RMM: en diskussion om kreativ utveckling landar i fikonmarmelad.

Båtsamtalet glider också in på alkohol i deras innehåll. De vet att tittare kan uppfatta deras resor som väldigt dryckestunga. Deras egen förklaring är att många videor utspelar sig i semester- och resesituationer, där en öl eller lokal sprit blir en del av dagen. De skämtar samtidigt om sin ålder och om hur det ser ut utifrån.

Det intressanta är inte att avgöra vem som ”har rätt” i den frågan, utan att höra dem diskutera publikens läsning av deras liv. För RMM är resan både arbete och semesterliknande upplevelse. Det som för tittaren är ett återkommande innehållsmönster kan för dem vara konsekvensen av att nästan alla de filmade dagarna är extraordinära dagar.

Just där blir Ha Giang-videon ett bra exempel. Happy water är en stor del av en kväll, men filmen består också av tiotals andra saker: kaffe, pho, sockerrör, grottor, körning, odlingslandskap, historiska stopp, familjemåltider och vägproblem. Det går att se alkoholen som ett återkommande RMM-motiv utan att göra den till hela förklaringen till deras reseformat.

”En skev resa” gör den nya Vietnamfilmen mycket större än en vanlig roadtrip

På båten kommer till slut den referens som förändrar hela läsningen av videon. Kulan och Jonas börjar prata om ”elefanten i rummet”: att Kulan har varit i Vietnam förut i en produktion som många äldre svenska YouTube-tittare fortfarande minns. Serien hette En skev resa med Alex och Wille och gjordes 2014 tillsammans med Alexander ”Rackar-Alex” Hermansson.

Splays officiella material beskriver serien som åtta avsnitt där Rackar-Alex och ”RmM-Wille” reste i Vietnam. Avsnitten publicerades under våren 2014 och hade den sortens titlar som känns väldigt mycket tidig svensk YouTube: ”You eat snake?”, ”Jag har tretton bett i benet”, ”Ramlar vi ner, blir vi uppätna av krokodiler”, ”What the living f*ck!” och ”Money, Money, Money!”.

Det finns en viktig tidsanda i detta. 2014 var svensk YouTube på väg från hobbyformat till en mer organiserad mediebransch. Nätverk som Splay samlade profiler, hjälpte till med produktion och sålde annonser. YouTubers började dyka upp i tv, på galor och i större sponsrade format. Gränsen mellan webbvideo och traditionell tv var inte bara suddig; många aktörer försökte aktivt föra de två världarna närmare varandra.

En skev resa är ett tydligt exempel på den fasen. Den var fortfarande YouTube, men den presenterades som en serie med avsnitt, tydlig produktion och ett reseupplägg som skulle bära återkommande dramatik. Den fick stort genomslag och vann Årets serie på Guldtuben 2015. Det är alltså inte en gammal obskyr Kulan-video som bara hardcorefans råkar minnas. Den fick ett officiellt erkännande i den då snabbt växande svenska YouTube-kulturen.

Det gör Kulans nya kommentarer mer intressanta. Han säger inte att den gamla serien var dålig. Tvärtom är han tydlig med att de hade roligt och fick massor av intryck. Men han minns också en produktionskänsla där mycket skulle ”tvifieras”, där saker presenterades och där teamet hela tiden behövde jaga material. Det spontana skulle i någon mening produceras fram.

Kulan berättar om ett minne där någon i produktionen behövde säga åt dem att ha kul. Den exakta situationen återges humoristiskt, men den har uppenbarligen fastnat. Det är lätt att förstå varför. Att bli instruerad att ”nu har vi kul” är nästan en perfekt symbol för spänningen mellan verklig upplevelse och producerad underhållning.

Här finns också en generationsberättelse om internetvideo. Tidiga YouTubers mötte ofta en bransch som förstod tv bättre än YouTube. När pengar, resor och större team kom in var det naturligt att använda arbetsmetoder från traditionell produktion. Det gav resurser och kvalitet, men kunde också innebära att det som från början varit en kompis med kamera började få manusliknande rytm.

RMM:s nuvarande resor är inte oproducerade – långt därifrån. Ha Giang-filmen är genomtänkt, välfotograferad, musiklagd och organiserad. Skillnaden sitter snarare i var produktionen verkar ligga. KILROY har löst mycket av logistiken. Pontus och teamet fångar bilderna. Redigeringen ger rytm. Men Kulan och Jonas behöver inte hela tiden spela att de upplever en programpunkt. De kan uppleva den först och låta filmen byggas runt reaktionen.

För etablerad YouTube är det en betydligt modernare modell. Professionell produktion behöver inte betyda att innehållet liknar tv; resurserna kan tvärtom användas för att skydda spontaniteten. Om någon annan har ordnat transport, boende och lokala kontakter kan huvudpersonerna vara mer närvarande i stunden. Den organisatoriska kontrollen skapar paradoxalt nog en friare upplevelse framför kameran.

När Kulan säger att det är skönt att ”återuppleva ett land” med grabbarna är det därför en starkare formulering än ett vanligt ”kul att vara tillbaka”. Han får inte bara se Vietnam igen. Han får göra om relationen mellan platsen och arbetet. Den här gången behöver ingen tala om för honom när han ska ha roligt. Han sitter redan på en motorcykel och har svårt att sluta le.

2014: en prisbelönt serie i den svenska YouTube-boomen

Guldtuben 2015 visar hur central serien faktiskt var i sin samtid. Galan arrangerades av Splay och hade kategorier som Årets YouTuber, Årets humorgrupp, Årets vloggare och Årets serie. Bland vinnarna fanns namn som Therese Lindgren, Clara Henry, IJustWantToBeCool och PewDiePie. I kategorin Årets serie vann just En skev resa med Alex och Wille.

Det är en tidskapsel över vilka format som då uppfattades som stora och nyskapande. YouTube var inte längre bara en plats för webbkameraklipp; serier med resor, produktionsteam och sponsorpotential kunde vinna egna priser inför fans. Splays roll som både nätverk och producent speglar hur infrastrukturen runt profilerna växte.

Kulan var samtidigt fortfarande väldigt ung. Han och de andra RMM-medlemmarna är födda 1995, vilket betyder att han var runt 18–19 år när serien spelades in och publicerades. Att få resa till Vietnam i en professionell produktion i den åldern måste rimligen ha varit både enormt och överväldigande. Det är inte konstigt att intrycken satt kvar.

Alexander Hermansson befann sig också mitt i en snabb karriärutveckling. Rackartygarna, Talang, barn-tv och andra uppdrag gjorde honom till en av de tydligaste crossover-profilerna mellan YouTube och traditionell svensk tv. Kombinationen Alex och Wille var därför inte bara två kompisar på resa utan en produkt av en period när digitala profiler började paketeras i större format.

Det gör inte serien mindre genuin, men det förklarar varför Kulans minne av produktionen kan skilja sig från publikens nostalgiska minne av slutresultatet. Tittaren såg åtta energiska avsnitt. Personen framför kameran minns också väntan, instruktioner, omtagningar, planerade situationer och pressen att få fram material.

I den nya videon hör man att Kulan har haft tid att formulera den skillnaden. Han behöver inte nedvärdera sitt gamla arbete för att föredra hur han arbetar i dag. Tvärtom kan båda vara viktiga. En skev resa var en framgång och ett formativt projekt. Ha Giang-resan visar vad han har lärt sig om hur han själv vill att en resa ska kännas.

”Nu får jag ha kul” är videons kanske viktigaste rad

I en kort växling säger Jonas att Kulan nu får ge Vietnam en ny chans. Kulan svarar i princip att nu får han ha kul – och att han älskar landet. Det är svårt att hitta en bättre sammanfattning av videons kärna.

Orden fungerar just för att de kommer efter så många scener där han faktiskt har haft kul utan särskilt komplicerad dramaturgi. Han har åkt bakom en förare. Han har ätit ris. Han har tuggat sockerrör. Han har blivit rädd för åskan. Han har druckit risbrännvin och sjungit. Han har tittat på ett berg tills det inte finns fler adjektiv kvar.

Inget av det behöver vara ”större” än upplevelsen. Det är en skillnad som kan vara svår att se om man bara jämför teknisk produktionsnivå. Dagens video är säkerligen dyrare och mer avancerad på flera sätt än vad RMM gjorde som tonåringar. Ändå känns den mindre styrd.

Det visar också varför nostalgin här inte bara är fan-service. Den gamla serien används för att förstå nutiden. Utan En skev resa är Ha Giang en väldigt bra RMM-roadtrip. Med den bakgrunden blir den också en berättelse om hur en person har förändrat sitt sätt att arbeta och vad han värdesätter när kameran följer med.

RMM:s egen utveckling gör jämförelsen ännu tydligare

Random Making Movies startades 2010 av skolkompisar från Nacka och blev under 2010-talet en av de svenska kanaler som definierade hur gruppbaserad YouTube-underhållning kunde se ut. Deras katalog har rört sig mellan sketcher, prank, challenges, resor och större projekt. Det är inte en kanal som hållit fast vid en enda mall.

Den långa gemensamma historien innebär att publikrelationen i dag fungerar annorlunda än för en ny kanal. RMM behöver inte presentera Kulan, Jonas och Jonsson som tre typer med tydliga etiketter varje gång. Ett ansiktsuttryck eller en intern referens kan räcka. När Kulan säger ”Jonas” med en viss ton vet både Jonas och många tittare ungefär vad som är på väg.

Det ger längre resefilmer ett övertag. En femtio minuter lång video kan bära vardagliga pauser eftersom publiken inte bara väntar på nästa attraktion. Man tittar också för att se vad som händer med personerna mellan attraktionerna. Det är därför frukost, en punktering eller ett märkligt snacks kan vara lika värdefullt som en utsiktsplats.

RMM:s podcast Alla goda ting är tre förstärker samma relation. Acast beskriver programmet som RandomMakingMovies podcast med Jonsson, Kulan och Jonas, med ordinarie avsnitt och specialavsnitt kopplade till publicerade videor. Gruppen har därmed en kanal där det visuella äventyret kan få en verbal eftersnacksversion.

Det upplägget gör också att de inte behöver trycka in varje tanke i själva YouTube-filmen. Video kan vara resa, montage, ansikten och situationer. Podcasten kan vara längre sidospår och reflektioner. För en grupp vars främsta tillgång är samtalet mellan tre gamla vänner är det en logisk uppdelning.

Ha Giang-projektet visar hur moget det systemet blivit. Den stora videon får stå för miljön och äventyret, specialavsnittet fungerar som förlängning, KILROY kan presentera en resa inspirerad av rutten och BookBeat får en tydligt markerad sponsorplats. Delarna hänger ihop utan att behöva framstå som samma typ av innehåll.

RMM har samtidigt inte övergett den gamla lusten att prova saker. Båtsamtalet om blandade kommentarer visar snarare att de fortfarande ser variation som en del av identiteten. De vet att publiken har preferenser, men vill inte låta dem frysa kanalen.

På det sättet är Ha Giang-videon både väldigt typisk och ganska avslöjande. Typisk, eftersom den innehåller resor, humor, mat och intern jargong. Avslöjande, eftersom Kulan sätter ord på varför dagens sätt att arbeta känns bättre för honom än ett av de mest framgångsrika projekten från hans tidiga karriär.

Grottan: från ”klättergrabbarna” till droppsten och en helt rimlig reträtt

Efter det nostalgiska samtalet om Vietnam glider resan tillbaka in i den konkreta nutiden. Gruppen går in i en grotta och Jonas får omedelbart anledning att ångra alla tidigare skämt om spindlar. Det börjar ganska harmlöst: mörker, en korg som antyder att människor har använt platsen och den vanliga RMM-kombinationen av nyfikenhet och katastroffantasi. Någon skämtar om att det bara är en tidsfråga innan deras många äventyr leder till att de hittar ett lik.

Grottor förändrar alltid kamerans logik. Ute på Ha Giang Loop är allt för stort för att få plats i bild. Inne i grottan blir världen i stället begränsad till det lampan träffar. Ett litet ljud känns större, ett flygande djur kan få hela gruppen att hoppa och varje mörk passage blir en fråga snarare än en vy. Jonas, som redan byggt upp en tydlig relation till kryp i filmen, blir därför perfekt placerad i scenen.

De börjar diskutera fladdermöss, vilka djur som kan finnas där och om de verkligen ska fortsätta nedåt. Några av kommentarerna är uppenbart skämtsamma och ska läsas som just det. Det intressanta är hur snabbt känslan växlar från ”kul grotta” till respekt för att de faktiskt inte vet vad som finns längre in.

När droppstensformationerna dyker upp blir fascinationen starkare. De beskriver ytor som stearin och något utomjordiskt, och en formation får ett improviserat namn som låter mer som science fiction än geologi. Det är den sortens barnsliga associationslek som RMM ofta är bra på: de behöver inte kunna den korrekta termen för varje form för att få tittaren att se den på ett nytt sätt.

Samtidigt finns en gräns. När grottan fortsätter djupare och kräver mer än vanliga skor och mobilbelysning konstaterar de att de borde komma tillbaka med riktig utrustning. Det är ett ovanligt sunt beslut i en videokultur där ”vi gick alldeles för långt” annars kan vara en effektiv titel. Här finns ingen anledning att förvandla osäker terräng till ett stunt bara för att materialet redan rullar.

Kulan säger dessutom att de skulle behöva Jonsson. Det är en liten kommentar men ännu en påminnelse om att den tredje RMM-medlemmen saknas. I stället för att glömmas bort fungerar han som en frånvarande referenspunkt. Vissa aktiviteter känns helt enkelt som sådant trion normalt hade gjort tillsammans.

Grottscenen fungerar också som en bra kontrast mot vägen. På motorcykeln är rörelsen konstant och besluten tas av föraren. I grottan måste gruppen själva välja varje steg. Det sänker tempot och låter osäkerheten bli mer konkret. En mörk öppning är inte bara något som passerar i periferin; de måste bestämma om de går in.

Att filmen låter dem vända är viktigt. Äventyret blir inte mindre bara för att de avstår från den sista passagen. Snarare blir det mer trovärdigt. De är resenärer med kamera, inte professionella grottutforskare. En bra resa innehåller också platser där svaret är ”det där får någon med bättre utrustning göra”.

Det varma badet efter grottan är nästan komiskt väl tajmat

Efter mörker, fukt och lite för hög puls kommer ett varmt bad som fysisk antites. Kulan reagerar direkt på temperaturen och liknar känslan vid att bada i buljong. Jonas hoppar i och blir lika förvånad över värmen. Efter flera dagar på motorcykel är det lätt att förstå varför scenen får så stark respons.

Reseprogram pratar ofta om ”återhämtning” på ett ganska abstrakt sätt. Här ser man den. Knän, rygg och höfter har suttit i samma position i timmar. Värmen är inte bara estetisk utan kroppslig. Kulan och Jonas ser ut som människor som plötsligt kommit ihåg att kroppen kan befinna sig i något annat än fartvind.

Badet bryter dessutom upp filmens prestationslösa logik på precis rätt sätt. De behöver inte göra något med det: ingen challenge, ingen tidsgräns och ingen fråga om vem som klarar längst. De ligger bara där och tycker att det är skönt. För en kanal som byggt mycket av sin historik på aktiviteter blir det nästan en liten programförklaring i sig.

Just de här pauserna gör också de större sekvenserna bättre. Om varje minut bestod av ett nytt spektakulärt berg skulle det till slut inte finnas någon skala kvar. Ett varmt bad, ett rum eller en måltid återställer normalnivån. Nästa berg kan bli stort igen.

Homestayen i dalen ser ut som en fantasykuliss – men fungerar främst som ett andrum

När gruppen senare når kvällens homestay har landskapet återigen bytt karaktär. Från höjderna har de sett små samhällen långt nere i dalarna; nu befinner de sig inne i en sådan miljö. Kulan och Jonas börjar omedelbart jämföra den med Studio Ghibli och Sagan om ringen, vilket leder till ett av filmens bättre logiska skämt: kanske är det inte naturen som inspirerats av filmerna, utan tvärtom.

Filmreferenserna säger egentligen mer om deras försök att hitta ett språk än om den faktiska platsen. När något ser för dramatiskt ut för vardagssvenskan letar hjärnan efter bilder man redan känner. En grön dal blir Ghibli, ett berg blir fantasy, en vy blir en målning. Ju längre resan går, desto tydligare blir det att deras referensbank börjar få jobba övertid.

Homestay som reseform är också relevant för Ha Giang-upplevelsen. Många easy-rider-rutter använder enklare familjeägda boenden eller mindre lodger längs vägen i stället för att varje kväll återvända till samma hotell. Det gör att själva rutten kan fortsätta framåt och att resenären bor närmare de samhällen man passerar.

För RMM är boendet framför allt en plats där tempot kan sjunka. De tittar på rummet, noterar vita lakan med nästan komisk lättnad och försöker förstå om det här ska räknas som mer stadslikt än föregående natt. Sådana detaljer låter triviala, men efter dagar på väg blir säng, dusch och eluttag plötsligt konkreta dramaturgiska belöningar.

Det finns en skillnad mellan en resevideo som visar hotell som produkt och en video som visar boende som del av resan. Här är rummet inte särskilt viktigt i sig. Det viktiga är att de är framme. På morgonen ska de vidare. Boendet får därför representera den lilla cirkeln som upprepas genom loopen: ankomst, mat, sömn, packning, avfärd.

Det mönstret skapar en känsla av tid som annars är svår att få i en klippt film. Tittaren förstår att resan faktiskt består av flera dagar eftersom kroppen blir tröttare, relationerna blir varmare och varje ny morgon har en lite annan energi. Homestayen är inte bara en kuliss utan ett tidsmärke.

Den lokala butiken blir en hel RMM-video inuti videon

En av de mest underhållande senare sekvenserna börjar med något så enkelt som att de går in i en liten lokal butik. Det finns ingen stor attraktion och ingen färdig aktivitet. De vill bara se vad som säljs. För RMM är det tillräckligt. Hyllorna innehåller kycklingfötter, olika torkade snacks, kryddiga produkter och förpackningar som snabbt får gruppen att börja gissa vad som finns i.

Butiken är ett perfekt rum för deras sorts humor eftersom nästan varje föremål skapar en fråga. Vad är det? Är det starkt? Hur äter man det? Ser förpackningen ut att gå att lita på? Är det här kött, bläckfisk eller något helt annat? När språket inte räcker blir pekande, ansiktsuttryck och Google-översättning en del av upplevelsen.

Kycklingfötterna blir snabbt centrum för Kulans visuella motstånd. Han förklarar att han äter mycket med ögonen och att problemet är att maten fortfarande ser exakt ut som den kroppsdel den är. Smaken kan vara hur bra som helst; hjärnan har redan registrerat ”fot”. Det är ett ovanligt ärligt sätt att beskriva varför vissa maträtter känns svåra för någon som inte vuxit upp med dem.

Jonas och de andra försöker förstås pressa honom vidare. Ett återkommande mönster i RMM är att någon säger ”gör det för content”, men här skämtar de också om själva uttrycket. Det ligger en viss självkännedom i det. De vet att grupptryck blir roligare när kameran finns där, och de vet att publiken känner till mekanismen.

När Kulan väl provar vissa produkter är omdömena förvånansvärt nyanserade. Något är broskigt men okej, något får fem av tio, något annat smakar mycket bättre än det ser ut. De starkare snacken ger tydliga reaktioner och en produkt som först känns suspekt blir favorit. Det är inte en seriös gastronomisk bedömning, men det är heller inte bara ”äckligt utländskt snacks”. Flera saker uppskattas genuint.

Det är en viktig tonal skillnad. Matvideor från resor kan lätt halka in i en trött mall där det främmande ska vara chockerande. RMM använder förstås sin egen osäkerhet som komik, men de är också öppna för att de kan ha fel. Det konstiga kan vara gott. Kycklingfoten kan smaka bra även om Kulan fortfarande inte gillar känslan av klor i munnen.

Förpackningarna blir också en del av humorn. De analyserar tecknade figurer, färger och produktbilder som om de vore reklambyrå. I ett litet lokalt butikssortiment hittar de samma sak som resenärer ofta gör i en stormarknad utomlands: vardagsdesign blir plötsligt fascinerande bara för att den följer andra visuella koder än hemma.

Den typen av scen ger dessutom videon en viktig motvikt till all stor geografi. Ha Giang är inte bara UNESCO-geologi och episka pass, utan också vad som ligger på en butikshylla klockan åtta på kvällen. För den som faktiskt reser är sådana detaljer ofta det som senare blir mest nostalgiskt.

Minecraft skapar en oväntad gemensam referens

I butiken eller den närliggande miljön upptäcker RMM barn som tittar på Minecraft. Plötsligt finns en kulturell referens som kräver nästan noll översättning. Kulan säger entusiastiskt att Minecraft kommer från Sverige, vilket först verkar skapa viss förvirring och sedan ett gemensamt leende.

Det är en liten men fin omvändning. Under hela resan försöker svenskarna förstå vietnamesiska ord, maträtter och vanor. Nu dyker något svenskt upp mitt i en vardagsscen i norra Vietnam utan att de har tagit dit det. Ett spel från Sverige har redan rest betydligt längre än de själva.

Minecraft fungerar här nästan som en illustration av global kultur i vardagsformat. Det behövs ingen lång föreläsning om digitalisering. Ett barn tittar på ett spel, Kulan känner igen det och några människor som nyss haft svårt att hitta gemensamma ord har plötsligt ett ämne.

Precis sådana ögonblick försvinner om en reseproduktion bara jagar sevärdheter. Ingen hade satt ”träffa Minecraft-tittande barn” i körschemat. Scenen existerar för att gruppen har tid att stå kvar i en butik.

Smaktestet fortsätter med allt från svamp till bläckfisk

Tillbaka vid boendet dukar de upp inköpen som en improviserad provning. Först tar de något relativt ofarligt och krispigt. Sedan ökar svårighetsgraden. RMM sätter betyg, jämför smaker med mer bekanta snacks och försöker hitta ord för konsistenser som inte riktigt finns i deras vardagsmat.

En produkt påminner dem om kryddiga chips, en annan om kimchi, och torkad bläckfisk visar sig vara betydligt mindre ”bläckfiskig” i smaken än lukten antydde. Kulan kan gå från misstänksamhet till sju av tio på några tuggor. Det är en bra påminnelse om att hans första reaktion ofta är mer dramatisk än slutomdömet.

Kycklingfoten är svårare. Smaken kan accepteras, men formen och brosket sitter i vägen. När någon skämtar om var foten har gått innan den hamnade i förpackningen blir uppförsbacken förstås ännu brantare. Den sortens grupphjälp är kanske inte gastronomiskt konstruktiv.

Ändå blir scenen mer nyfiken än dömande. De vill förstå varför deras förare gillar vissa produkter och provar sådant som rekommenderas. Föraren deltar, skrattar och kommenterar. Smaktestet blir därmed ännu ett sätt att umgås, inte bara ett segment för kameran.

Här märks också hur social maten är. Produkterna smakar annorlunda när någon bredvid redan har en relation till dem. ”Det här är min favorit” säger i stunden mer än en ingredienslista, och RMM:s reaktioner handlar därför lika mycket om rekommendationen som om smaken.

Den starka tobaken ger kvällens snabbaste kroppsliga reaktion

Senare provar delar av gänget en traditionell typ av tobaksrökning genom en vatten- eller bambupipa. Redan före första draget finns osäkerhet i gruppen, och efteråt kommer effekten mycket snabbt. Kulan behöver sätta sig och beskriver hur snurrig han blir. De andra ser också direkt att upplevelsen träffat hårdare än väntat.

Scenen ska inte läsas som ett hälso- eller reseförslag. Tobak innebär välkända hälsorisker och den starka reaktionen i videon är i sig ett ganska tydligt exempel på att nikotin kan slå kraftigt, särskilt på den som inte är van vid just den konsumtionsformen. För RMM:s berättelse är poängen framför allt att de provar något lokalt och får ett oväntat intensivt svar.

Gruppen börjar skämta om huruvida det är ”bra att visa svensk tv” och försvarar situationen med att den hör till den lokala kulturen. Det är typiskt deras självrefererande humor: de kan inte bara göra något, de måste också kommentera hur det kommer att se ut när det blir innehåll.

Det viktiga är att filmen inte stannar länge nog för att romantisera effekten. De blir yra, skämtar om det och går vidare. Det är en kort kulturmötessekvens, inte en livsstilsmarkör.

Morgonen börjar klockan 06.45 med pho – och vägen påminner snabbt om sin praktiska sida

Nästa dag börjar tidigt. Klockan är ungefär kvart i sju och köket är redan igång. Pho serveras till frukost, något som för svenska tittare fortfarande kan kännas mer som lunch eller middag men som är helt naturligt i Vietnam. Kulan uppskattar den kraftiga buljongen och börjar fundera på chili som väckarklocka.

Det är en fin scen eftersom den visar hur snabbt resans dygnsrytm har normaliserats. Tidig uppstigning, varm soppa, utrustning på och sedan tillbaka på motorcykeln. Det exotiska från första dagen börjar bli rutin. Pho är inte längre ”nu ska vi prova vietnamesisk mat” utan frukost före jobbet.

Den lokala mannen som använder den starka pipan redan på morgonen blir samtidigt ett nytt samtalsämne. RMM, som själva blivit ordentligt snurriga kvällen före, försöker förstå hur någon kan göra samma sak som en del av vardagen. Återigen uppstår humorn ur skillnaden mellan turistens extrema engångsupplevelse och lokal vana.

Sedan kommer punkteringen. En av motorcyklarna får ett stort hål efter en situation vid en långtradare, och resan stannar. Det är inte dramatiskt länge, men sådant är roadtripens verkliga grammatik. Motorcyklar behöver bränsle, däck och reparationer. Vägar är inte bara panoramavyer.

Att problemet hanteras utan större kris visar värdet av det organiserade upplägget. Gruppen är inte ensam med ett främmande fordon på en okänd väg. Förare och kontakter finns runt dem. Det som hade kunnat bli en logistisk mardröm blir en paus i filmen.

Punkteringen fungerar nästan som den materiella motsatsen till Kulans frihetsmonolog. Frihet på vägen låter som att man lämnar allt bakom sig, men en vägresa är alltid beroende av teknik. Däck, motor, väder och bränsle sätter gränser. Att någon annan kan lösa de problemen är en stor del av varför Kulan upplever resan som avslappnad.

När de kommer vidare är hans humör omedelbart tillbaka. Han tittar på landskapet och säger att om detta är en dag på jobbet har han hittat rätt karriär. Det är ett av filmens mest rättframma uttryck för privilegiet i det de gör. Han låtsas inte att det är vanligt. Han vet att arbetsdagen ser absurd ut.

Det finns en fin självklarhet i den tacksamheten. Efter många år på YouTube hade det varit möjligt att behandla ännu en sponsrad resa som rutin. Kulan verkar i stället fortfarande kunna bli genuint imponerad av att hans jobb har lett honom till en motorcykel i norra Vietnam. Det bidrar mycket till att filmen känns sympatisk.

Mot slutet kommer kroppen ikapp – men inte entusiasmen

Efter flera dagar börjar den romantiska motorcykeldrömmen få ett mer realistiskt tillägg. Kulan säger att knäna är slut och skämtar om att han kanske börjar bli gammal. Utsikten är fortfarande otrolig, men kroppen kan samtidigt tänka ”nu räcker det”. De två känslorna motsäger inte varandra.

Det är snarare exakt så starka resor ofta fungerar. Man kan vara lycklig och obekväm samtidigt. En vandring kan vara fantastisk medan fötterna gör ont. En segling kan vara minnesvärd medan man fryser. En motorcykelresa kan vara en livsdröm medan knäna vill ha ett helt vanligt tåg.

Kulan landar ändå i att Ha Giang är ett minne för livet och något han tycker att andra borde uppleva. Den rekommendationen ska förstås i kontext: han har haft lokala förare, ett organiserat upplägg och ett team runt sig. Det är inte samma sak som att en ovan motorcyklist bör hyra ett fordon och ge sig ut ensam.

Just därför är videon mer användbar än om den bara hade visat en hjälmkamera och låtit körningen se enkel ut. Vi ser hur mycket stöd som finns bakom. Förarna kan vägarna. KILROY har satt ihop logistik. Boenden och aktiviteter är planerade. Friheten är till stor del produkten av bra organisation.

När de till slut säger att de ”gjorde” Ha Giang Loop känns det heller inte som en erövring. Tonen är mer tacksam än triumferande. Vägen har gett dem något, snarare än tvärtom. Det är en passande avslutning för en video där de själva varit passagerare.

KILROY förklarar varför RMM kan ”bara följa med”

Mot slutet av motorcykeldelen stannar RMM upp och förklarar något som filmen hittills mest visat indirekt: resan görs tillsammans med KILROY. Kulan och Jonas säger att researrangören har satt ihop logistiken, turerna och guiderna och att de själva i stor utsträckning kunnat luta sig tillbaka och följa med. Det är nästan en nyckel till hela frihetskänslan de pratat om från första minuten.

Det låter först som en paradox. Hur kan en hårt organiserad resa kännas som total frihet? Svaret är att planering och frihetskänsla inte behöver ligga hos samma person. När transport, boende och lokala kontakter redan är lösta försvinner hundratals små beslut ur dagen. Kulan behöver inte fundera på var nästa förare finns, om boendet tar emot dem eller vilken väg som är rimlig efter mörkrets inbrott. Han kan titta på berget.

KILROY har också publicerat en aktuell resa med rubriken Upptäck Norra Vietnam som RMM. Den är upplagd som ungefär 16 dagar från Stockholm via Hanoi och vidare genom bland annat Ninh Binh, Ha Giang Loop, Ba Be Lake och Bai Tu Long Bay innan återresa. Ha Giang-delen anges som en sex dagar lång Easy Rider Experience.

Det är viktigt att inte blanda ihop den kommersiella produkten med exakt varje minut i RMM:s video. En publicerad paketresa kan ändras, anpassas och innehålla delar som inte syns i filmen. Men sidan bekräftar den övergripande modell RMM själva beskriver: flyg, boende, transporter, aktiviteter och lokala guider organiseras som ett sammanhängande upplägg.

För just Ha Giang passar modellen extra väl. Vietnams officiella turismsida beskriver vägarna som tekniskt krävande och rekommenderar lokal förare för den som inte har vana. KILROY:s easy-rider-upplägg gör alltså mer än att skapa bekvämlighet. Det löser det centrala problemet i en motorcykelroadtrip där besökarna vill uppleva vägen men inte nödvändigtvis har den lokala körerfarenhet som krävs.

Därför kan Kulan ägna så mycket tid åt kameran. Han behöver inte spela in en roadtrip och samtidigt ansvara för sin egen linje genom varje kurva. Filmens perspektiv blir passagerarens blick: praktiskt för produktionen och mer närvarande för tittaren.

RMM säger själva att de reser mycket och vet hur svårt det kan vara att ”hitta rätt” i ett nytt land. Det är ett relativt sällsynt erkännande i reseinnehåll. Många videor klipper bort den osynliga arbetsmängden och får allt att se spontant upptäckt ut. Här säger de rakt ut att människor med lokala kontakter har byggt strukturen.

Det gör faktiskt spontaniteten mer trovärdig, inte mindre. Om man vet att en guide redan har planerat stoppet behöver man inte misstänka att Kulan låtsas upptäcka hela regionen genom slump. Det spontana sitter i hans reaktion på det planerade, inte i en fiktion om att ingen visste vart de skulle.

KILROY-rutten visar hur mycket mer av norra Vietnam som finns runt Ha Giang

Den publicerade RMM-inspirerade rutten börjar i Hanoi och fortsätter via Ninh Binh innan Ha Giang. Efter motorcykeldelen går den vidare till Ba Be National Park och Bai Tu Long Bay. Det sätter videon i ett större geografiskt sammanhang: Ha Giang är resans dramatiska motorcykelkärna men inte hela norra Vietnam.

Ninh Binh har ett helt annat uttryck med kalkstensformationer, risfält och vattenvägar på lägre höjd. Ba Be handlar mer om nationalpark, sjö, djungel, grottor och vandring. Bai Tu Long Bay flyttar resan till kustens kalkstensöar och båt. Att kombinera dem ger variation utan att lämna landets norra halva.

För RMM är det logiskt eftersom deras längre resefilmer ofta behöver flera visuella världar. Samtidigt är det just Ha Giang som får en tydlig huvudroll i den aktuella filmen. Motorcykeln ger en sammanhängande berättelse på ett sätt som en serie fristående dagsutflykter inte gör.

KILROY anger september till maj som den bästa tiden för sin paketresa. Det är deras kommersiella rekommendation för just upplägget, inte en universell lag för hela regionen. Ha Giang kan upplevas under olika årstider, men temperatur, regn, sikt och väglag förändrar känslan markant. RMM:s bilder visar hur snabbt väder dessutom kan bli en del av själva körningen.

För den som inspireras av videon är den viktigaste lärdomen därför inte ”kopiera exakt samma schema”. Det är snarare att förstå resans byggstenar: lokal förare, flera nätter längs rutten, marginal för väder och stopp samt en plan som gör att vägen kan få ta tid.

Varför Easy Rider-formatet passar RMM bättre än en klassisk självkörd motorcykelchallenge

På pappret hade en mer typisk YouTube-idé kunnat vara att RMM själva lär sig köra motorcykel och sedan försöker klara Ha Giang Loop. Det hade gett tydligare challenge-dramaturgi: träning, regler, misstag och målgång. Men det hade också förändrat hela videons ton.

Om Kulan själv behövt styra hade han inte kunnat vara samma berättare. Hans blick hade behövt ligga på vägbanan. Jonas hade definitivt inte kunnat somna. Kamerateamet hade behövt hantera större säkerhetsrisker och mycket av kommunikationen med lokala förare hade försvunnit.

Easy Rider gör i stället att de kan vara nybörjare på platsen utan att behöva låtsas vara nybörjare på fordonet. De outsourcar kompetensen som krävs för vägen och behåller sin egen kompetens: att observera, prata, reagera och skapa gruppdynamik.

Upplägget är dessutom mer respektfullt mot en region där vägarna faktiskt kan vara farliga. YouTube har länge premierat bilder där någon gör något precis lite dummare än tittaren själv skulle våga. Här kommer spänningen från terrängen och vädret, inte från att huvudpersonerna medvetet gör sig sämre förberedda.

Det finns dessutom något roligt i rollfördelningen. Motorcykelroadtripens kulturella bild är föraren som fri individ, ensam med maskinen och vägen. Kulan får exakt samma emotionella frihetskänsla medan han sitter bak som en prinsessa och någon annan gör allt svårt. Han säger själv att han njuter av passagerarrollen. Det gör romantiken lite mer självironisk.

Jonas passar ännu bättre i upplägget. En person som kan somna på transport är i sitt rätta element när transporten är professionellt bemannad. Hans totala tillit blir ett återkommande skämt, men det hade varit ett helt annat slags problem om han satt vid styret.

Det här visar något bredare om RMM:s format. De behöver inte längre göra aktiviteten svår för att videon ska fungera. När publiken känner personerna väl kan upplevelsen vara nog. Svårigheten kan ligga i att vara närvarande, i kroppen och i miljön, snarare än i en konstruerad regelbok.

Dong Van Karst Plateau: geologin bakom de ”helt sjuka” bergen

RMM använder förstås inte ord som karstgeomorfologi när de kör genom landskapet. De säger att bergen är sjuka, dramatiska och som en tavla. Men den geologiska bakgrunden hjälper till att förklara varför just de här formerna ser så annorlunda ut jämfört med många svenska bergsmiljöer.

Dong Van Karst Plateau finns på UNESCO:s lista över globala geoparker. Karstlandskap formas i kalksten och andra lösliga bergarter över mycket lång tid när vatten arbetar sig genom sprickor och skapar grottor, sänkor, spetsiga formationer och branta väggar. På Dong Van-platån kombineras den geologin med höjdskillnader som gör vägen extremt visuell.

Samma geologi förklarar grottorna RMM går in i senare. Grottan är inte en slumpmässig avstickare i ett annars ”bergigt” område; underjordiska former är en naturlig del av karstgeologin. Det som Kulan beskriver som stearinliknande eller alienartat har formats av mineralrikt vatten under lång tid.

UNESCO-beteckningen handlar inte bara om att ett område är vackert. Globala geoparker ska kombinera geologiskt arv med utbildning, lokalt engagemang och hållbar utveckling. För en besökare märks det ofta genom skyltning, utsiktsplatser och att geologin lyfts som en del av destinationens identitet.

Vietnams turistmyndighet framhåller dessutom att Dong Van-området inte går att skilja från de människor som bor där. Traditionella byar och etniska minoriteters kulturer ingår i upplevelsen av geoparken. Det ligger nära det RMM själva upptäcker: vägen är aldrig bara sten. Den passerar språk, jordbruk, mat och hem.

När Kulan tittar på en brant odling och undrar hur någon över huvud taget skördar där ser han egentligen mötet mellan geologi och vardag. Marken har inte formats för bekvämt jordbruk. Människor har anpassat jordbruket till marken.

Det är därför de stora panoramabilderna kan vara lite bedrägliga. På avstånd blir allt till ett estetiskt mönster. När motorcyklarna kommer närmare ser man staket, vägar, åkrar och hus. Filmens växling mellan översikt och närbild hjälper tittaren att förstå båda skalorna.

Mã Pí Lèng och Nho Quế: varför just den delen av loopen blivit ikonisk

Mã Pí Lèng-passet är ett av de namn som nästan alltid dyker upp i guider till Ha Giang. Vägen ligger högt över Nho Quế-floden och är känd för sina stora fallhöjder, exponerade bergssidor och täta kurvor. Vietnams officiella turismsida kallar sträckan mellan Đồng Văn och Mã Pí Lèng för en av landets mest häpnadsväckande vägsträckor.

Det betyder inte att alla bilder i RMM:s video går att platsbestämma till exakt samma pass. En lång loop består av många liknande vyer och filmen klipper mellan dagar och stopp. Men Nho Quế-sekvensen gör kopplingen tydlig: de rör sig i det landskap där floden skär genom canyonen nedanför de klassiska bergsvägarna.

Från ovan blir floden en tunn turkos linje. Från båten blir den ett rum mellan väggar. Det är en ovanligt pedagogisk förändring av perspektiv utan att någon behöver förklara det. Kameran visar samma landskap på två skalor.

För en filmare är sådana perspektivbyten guld. Om hela videon är fotograferad från vägen blir tittaren till slut van vid vägens höjd. Båten nollställer skalan och gör nästa panoramabild större igen.

RMM:s piratskämt kan därför pågå samtidigt som miljön fortsätter bära sin egen tyngd. De behöver inte prata vördnadsfullt för att platsen ska kännas dramatisk. Det är faktiskt en återkommande styrka genom hela videon: de kan vara dumma i förgrunden utan att landskapet blir mindre vackert.

De många folkgrupperna märks först i en enkel språkfråga

Tidigt i resan frågar RMM en av de lokala männen om språk och får höra att vietnamesiska är hans andraspråk. Han beskriver att det finns många grupper i regionen med olika språk och kulturer. Det är en kort sekvens, men den öppnar en viktig dörr.

Ha Giang förknippas med ett stort antal etniska minoritetsgrupper. Officiell vietnamesisk turisminformation nämner bland andra Hmong, Tay och Dao. För den svenska tittaren som kanske automatiskt tänker ”Vietnam = vietnamesiska” blir samtalet en påminnelse om hur flerspråkiga bergsregioner kan vara.

Här fungerar RMM:s ganska okomplicerade frågestil särskilt bra. De försöker inte demonstrera förkunskap genom att rabbla grupper, utan frågar personen framför dem om hans språk. Därifrån kommer informationen naturligt.

Samtidigt är det viktigt att inte göra människor längs vägen till kuriositeter. Traditionella kläder eller ett annat språk finns inte till för turistens kamera. De är delar av människors vardag och identitet. RMM:s relativt korta observationer fungerar därför bättre än om de försökt exotifiera varje by.

Det sociala mötet vid middagen gör också att den kulturella skillnaden inte bara blir ”vi tittar på dem”. Sången går åt båda håll. Svenskarna bidrar med sina referenser, förarna med sina. Det är fortfarande en ojämn situation – RMM är gäster med kamera – men filmen får åtminstone stunder av utbyte i stället för enbart konsumtion.

Minecraft-scenen är en annan påminnelse om samma sak. Människor kan tillhöra en lokal minoritetskultur, leva i ett bergssamhälle och samtidigt titta på ett globalt svenskt datorspel. Tradition och global digital kultur behöver inte vara motsatser.

Det gör att Ha Giang framstår som mer samtida än den romantiska ”resa tillbaka i tiden”-retorik som ibland används om avlägsna regioner. Vägar, mobiltelefoner, spel, förpackade snacks och turism existerar sida vid sida med jordbruk, lokala språk och traditioner.

Vädret är inte bakgrund – det är en del av rutten

Åsksekvensen första dagen är kanske den tydligaste påminnelsen om väder, men moln och fukt finns genom hela filmen. I bergsområden kan sikt och temperatur förändras snabbt över relativt korta sträckor. En dal kan ligga i sol medan nästa pass drar in i dimma eller regn.

För kameran kan det vara fantastiskt. Låga moln ger djup åt bergslagren och blöta vägar reflekterar ljus. För den som faktiskt sitter på motorcykeln innebär samma väder sämre grepp, kyligare vind och lägre sikt.

Det är ytterligare ett skäl till att ”easy rider” inte bara är en turistprodukt utan en praktisk lösning. En lokal förare har större vana vid hur vägarna beter sig i olika förhållanden. Besökaren kan fortfarande bli rädd när blixten går, men behöver inte samtidigt fatta alla körbeslut.

RMM:s video gör vädret till en del av dramaturgin utan att behöva forcera det. De blir oroliga, kör vidare och några timmar senare handlar filmen om lunch. Så ser riktiga dagar ofta ut: ett dramatiskt väderögonblick kan vara intensivt och sedan helt enkelt passera.

Den sortens naturliga variation är svår att ersätta med planerad challenge-dramatik. Naturen levererar redan osäkerhet. Gruppen behöver bara reagera på den.

Vad videon visar om långsam resa – trots att motorcyklarna hela tiden rör sig

Det kan låta motsägelsefullt att kalla en motorcykelroadtrip långsam resa. De förflyttar sig varje dag och täcker stora avstånd. Men upplevelsen har många av de egenskaper som förknippas med ett långsammare sätt att resa: upprepade måltider med samma sällskap, flera nätter längs en rutt, tid för små butiker och stopp som inte är huvudattraktioner.

Det är en stor skillnad mot en resa där man flyger mellan städer och checkar av sevärdheter. Här är transporttiden själva innehållet. Tre timmar på motorcykel är inte väntan före upplevelsen. Det är tre timmar av upplevelsen.

Det gör också att Kulan kan bygga en relation till platsen genom repetition. Första berget är ett chockögonblick. Tionde berget är en del av dagen. Första måltiden kräver frågor om allt. Några dagar senare beställer de pho till frukost och går vidare.

Samma sak händer socialt. Första mötet med förarna är presentation. Nästa dag finns interna skämt. Det går bara därför att de fortsätter tillsammans. Hade varje aktivitet haft en ny guide hade ingen sådan utveckling hunnit uppstå.

Filmen visar därmed varför kontinuitet kan vara viktigare än antalet aktiviteter. Ha Giang-rutten erbjuder förstås mängder av stopp, men det är den sammanhängande vägen som gör dem till en berättelse.

Den sortens berättande gynnas av en lång YouTube-video. Tittaren hinner se hur en kväll påverkar nästa morgon, hur ett skämt om Jonas rädsla återkommer och hur Kulan kan börja med en motorcykeldröm för att sluta med både lyckliga minnen och värkande knän.

När Kulan säger att han aldrig kommer glömma platsen har filmen därför redan gett en känsla av varför. Det är inte en enda utsikt. Det är en kedja av kroppsliga, sociala och visuella minnen som hänger ihop.

RMM:s resor fungerar när världen får vara större än gruppen

Det finns en risk i persondrivna resefilmer att destinationen reduceras till material för huvudpersonens personlighet. Varje plats blir bara en bakgrund där samma skämt kan spelas. Ha Giang-videon undviker det oftast genom att faktiskt ge miljön tid.

Långa körsekvenser får finnas utan att varje sekund fylls av dialog. Lokala förare hörs. Mat får ta plats. Landskapet får ibland stå kvar efter att någon slutat prata. Det betyder att RMM fortfarande är centrum, men de behöver inte dominera varje bildruta.

Den balansen är särskilt viktig när man filmar i miljöer där turism redan skapar stora förändringar. En internationell YouTube-video kan inspirera fler att resa dit. Då är det bättre om platsen framstår som verklig och komplex än som en tom äventyrspark.

RMM:s egen förklaring av KILROY-samarbetet hjälper faktiskt. Genom att säga att lokala kontakter, guider och logistik ligger bakom resan synliggör de åtminstone en del av infrastrukturen som gör deras upplevelse möjlig.

Det hade varit ännu enklare att klippa bort allt sådant och låtsas att tre svenskar bara ”hittade” en fantastisk hemlig väg. Men Ha Giang är inte en hemlighet och förarna är inte statister. Den öppnare modellen är mer hederlig.

Det gör också filmen mer användbar för tittaren. Den som faktiskt blir resesugen får en realistisk bild av upplägget: man behöver inte själv bli motorcykelexpert för att uppleva rutten, men man bör ta säkerheten på allvar och välja kunniga lokala aktörer.

Varför videon fungerar så bra som modern RMM

Det enklaste sättet att beskriva videons framgång är att säga att Ha Giang är vackert. Men det förklarar inte varför man fortsätter titta efter att den första stora dalen redan visats. Det som håller ihop nästan en timme resefilm är att landskapet hela tiden får en mänsklig motvikt. Varje stor vy följs förr eller senare av något litet, löjligt eller vardagligt.

Kulan kan gå från att prata om en av de finaste vyerna han sett till att fundera på ett berg som liknar bröst. Jonas kan stå mitt i ett vykort och ändå se ut som att hans högsta prioritet är en tupplur. En lokal måltid kan börja som kulturell nyfikenhet och sluta i spindelparanoia. Den växlingen gör att filmen behåller sin personlighet.

Humorn behöver sällan en tydlig punchline. Många av de bästa scenerna består av ansiktsuttryck, felhörningar, lite för bokstavliga frågor eller den sortens kommentar som bara uppstår när människor varit tillsammans för länge. RMM:s gemensamma historia gör att de kan lita på det materialet.

För en ny grupp hade samma vardagsögonblick kanske känts som transportsträcka. Här vet publiken att en liten detalj kan få konsekvenser senare. Jonas rädsla för spindlar etableras och återanvänds. Happy water blir ett uttryck som bär över till morgonen. Jonssons frånvaro nämns flera gånger och blir en lågmäld påminnelse om att det här inte är den vanliga trion.

Det betyder att videon har något som många reseproduktioner saknar: kontinuitet mellan attraktionerna. Platserna byts ut, men relationerna fortsätter. Det är ett av de tydligaste skälen till att persondrivna format kan konkurrera med traditionella reseprogram. Tittaren kommer inte bara för destinationen utan för att se vad destinationen gör med människor man redan känner.

Kulan är särskilt viktig för just den här filmen eftersom han verkar ha ett behov av att verbalisera upplevelsen. Det kan i andra sammanhang bli för mycket, men på en motorcykelroadtrip fungerar det nästan som livekommentar. Han beskriver vägen medan den händer och låter tittaren låna hans fascination.

Jonas fyller motsatt funktion. Han behöver inte alltid höja energin. Hans trötthet, rädsla eller torra svar gör att Kulan kan vara mer entusiastisk utan att hela filmen flyter upp i samma tonläge. De två skapar dynamik genom skillnad, inte genom att försöka matcha varandra.

De lokala förarna gör sedan något mer än att transportera huvudpersonerna. De ger filmen ett tempo som RMM själva inte kontrollerar fullt ut. Någon annan bestämmer när motorcykeln bromsar, hur en kurva tas och var man stannar. Det skapar små friktioner som är bra för film: Kulan kan vilja prata vidare men landskapet eller föraren flyttar scenen.

Även maten hjälper dramaturgin. Måltider delar upp dagarna och ger samtalen en annan form än på motorcykeln. Vid ett bord kan gruppen stanna kvar vid ett ämne. Vid ett vägstånd kan en råvara bli huvudperson i några minuter. På kvällen kan samma personer som tidigare varit separerade av hjälmar sitta tätt tillsammans.

Det visuella arbetet ska heller inte underskattas. Filmen använder stora etableringsbilder för att ge skala, men går sedan nära ansikten, händer och tallrikar. Det är en klassisk metod, men i Ha Giang blir kontrasten extra stark. Ett ansikte i närbild kan fylla hela skärmen efter att samma person nyss varit en prick på en bergsväg.

Musiken hjälper till att göra långa transportsekvenser till något mer än väntan. Samtidigt finns tillräckligt mycket direktljud – motor, vind, röster, kök och kvällsljud – för att resan inte ska kännas som ett enda montage. Den blandningen gör att filmen kan vara snygg utan att bli steril.

RMM använder dessutom voiceover relativt sparsamt jämfört med hur mycket Kulan pratar på plats. Det innebär att mycket av berättandet känns förankrat i den faktiska stunden. När han är imponerad hör man att han är andfådd, skakar av vägen eller försöker hitta ord. Det är svårare att återskapa i studio.

Klokt nog tvingar filmen inte fram någon stor konflikt. Jonsson är skadad och saknas, vädret blir oroande, en motorcykel får punktering och kroppen blir trött, men inget av detta behöver göras till en artificiell kris. Resan har tillräckligt mycket rörelse ändå.

Den kanske största berättartekniska vinsten kommer av att En skev resa-samtalet placeras mitt i den nya upplevelsen. Hade videon öppnat med nostalgiklipp hade allt efteråt lästs som en medveten remake. Nu får parallellen uppstå organiskt. Kulan har redan visat hur han mår innan han börjar analysera varför det känns annorlunda.

På så sätt blir den gamla serien en förklaring snarare än en gimmick. Den ger språk åt något tittaren redan märkt: Kulan ser ovanligt fri ut. När han sedan beskriver den äldre tvifierade produktionen faller bitarna på plats.

Det här är den sortens payoff som belönar en tittare som hängt med länge utan att stänga ute den nya. Den som aldrig hört talas om En skev resa får historien förklarad. Den som såg den 2014 får ett extra lager. Båda kan följa samma scen.

Det är i grunden väldigt effektivt fan-orienterat berättande utan att filmen behöver säga att den ”är för fansen”. En gammal referens får betydelse i nuet. Den återkommer inte bara för att skapa nostalgi, utan för att huvudpersonen själv har en ny relation till den.

Kulan 2014 och Kulan 2026 – samma land, helt olika arbetskänsla

Det är lätt att romantisera den tidiga svenska YouTube-eran. Klippen känns enklare, algoritmen mindre dominerande och profilerna yngre. Men Kulans återblick visar att den perioden också innehöll en stark vilja från branschen att professionalisera webbvideo genom att göra den mer lik traditionell tv.

För en ung creator kunde det betyda tillgång till resor, producenter, kamerateam och resurser som annars varit omöjliga. Det kunde också betyda att spontaniteten måste passas in i ett körschema. Någon behövde veta vad avsnittet handlade om, var höjdpunkten låg och vilket material som saknades.

En skev resa var uppenbarligen framgångsrik i den modellen. Serien samlade stora visningar och vann Guldtuben. Det är viktigt att hålla fast vid det, eftersom Kulans kritik annars lätt kan misstolkas som att produktionen var ett misslyckande. Den var snarare ett lyckat projekt som han i efterhand inser inte var exakt det sätt han själv vill resa och skapa på.

2026 har maktbalansen förändrats. RMM är inte unga profiler som behöver anpassas till någon annans uppfattning om hur en webbserie ska fungera. De har ett eget etablerat varumärke, egen publik och lång erfarenhet. Ett reseföretag kan organisera infrastrukturen utan att behöva definiera personernas ton.

Det är därför Kulan kan vara så tydligt tacksam över att bara följa med. Han har redan bevisat att han kan bära en produktion. Det finns inget behov av att göra varje scen till en programledarinsats.

Skillnaden syns även i språket. I den äldre tvifierade modellen blir en aktivitet ofta något som ska presenteras: ”nu ska vi göra X”. I Ha Giang-videon uppstår mycket genom ”vad är det där?” och ”ska vi testa?”. Det är ett litet skifte från presentation till upptäckt.

Det är förstås fortfarande redigerat. Någon har valt exakt vilka upptäckter tittaren får se. Men den råa känslan i reaktionen spelar större roll än en tydligt definierad programpunkt.

När Kulan säger att han älskar Vietnam nu låter det därför nästan som ett bokslut över tolv år. Landet var aldrig problemet. Upplevelsen av att behöva producera en viss sorts underhållning verkar ha färgat det gamla minnet. Den nya resan separerar platsen från den pressen.

Det finns också något åldersmässigt i förändringen. Som 18–19-åring kan en internationell produktion vara så stor att man mest försöker hänga med. Som 31-åring med lång erfarenhet kan Kulan bättre känna skillnaden mellan vad som faktiskt gör honom glad och vad som bara ser bra ut som projekt.

Det gör att hans motorcykelromantik inte känns som en tonårsdröm som kommit för sent. Snarare är det en vuxnare version: han vill ha känslan av frihet men är samtidigt helt okej med att någon kompetent person kör och att en researrangör löst logistiken.

Det är kanske den mest realistiska definitionen av frihet i hela videon. Inte att göra allt själv, utan att slippa bära ansvar som hindrar en från att vara närvarande.

Jonas är mer än comic relief – han jordar hela resan

Det är lätt att beskriva Jonas roll genom de roligaste scenerna: han somnar, är rädd för spindlar, ser skeptisk ut inför vissa snacks och får bära många av Kulans retningar. Men hans viktigaste funktion i filmen är egentligen tonmässig. Han gör att allt inte behöver vara lika stort som Kulan upplever det.

När Kulan börjar stapla superlativ kan Jonas svara med ett ”ja” eller en blick. När Kulan vill romantisera vägen kan Jonas kropp påminna om jetlag. När Kulan vill gå längre in i en grotta kan Jonas tveka. Den skillnaden skapar trovärdighet.

Jonas behöver heller inte vinna scenerna. Han kan låta Kulan prata och sedan komma in med en kommentar som ändrar tonen. I en duo är det en värdefull egenskap. Två personer som båda försöker vara huvudperson samtidigt hade gjort filmen mycket mer ansträngande.

Hans rädsla för spindlar blir särskilt användbar eftersom den är så lätt för vännerna att aktivera. Men den får också en liten dramaturgisk utveckling. Från ett lunchskämt går det till grottan, där risken för okända kryp känns mer verklig. Ett gammalt kompisretande får en ny miljö.

Sömnen fungerar på liknande sätt. Först är det bara roligt att han kan somna på fordon. Senare blir tröttheten en faktisk del av resans fysiska pris. Skämtet och verkligheten ligger ovanpå varandra.

Jonas är dessutom den som kan ställa frågor som får Kulan att formulera vad han känner. När de pratar om En skev resa behöver någon dra ut resonemanget. Vad känner Kulan om Vietnam nu? Hur var det då? Den typen av enkla frågor öppnar artiklens viktigaste historia.

Det är lätt att förbise den intervjuande funktionen eftersom samtalet låter som två kompisar på en båt. Men just därför fungerar det. Kulan svarar inte som i en pressintervju. Han svarar som till någon som redan känner historien.

Det här är en av vinsterna med långvariga grupper på YouTube. Medlemmarna kan intervjua varandra utan att samtalet känns som intervju. De vet var de ska peta för att få en berättelse och behöver inte förklara varje bakgrundsdetalj för varandra.

För publiken skapar det en känsla av att få sitta bredvid. Jonas frågar det som någon i gruppen naturligt skulle fråga, inte det som en journalist formulerat i förväg. Resultatet kan bli mindre strukturerat men ofta mer avslöjande.

Ha Giang-videon hade fortfarande varit vacker om Kulan åkt ensam med en guide. Men den hade saknat någon som kan säga ”du somnar på allt”, någon som kan dra upp den gamla Vietnamresan och någon vars minspel gör en hel happy water-scen rolig utan text.

Jonssons frånvaro blir samtidigt en liten cliffhanger framåt

Jonsson försvinner aldrig helt ur filmen trots att han inte sitter på motorcykeln. Redan i början etableras att något hänt dagen före avfärd och att publiken kommer få se mer senare. Det skapar ett framåtriktat löfte utan att den här videon behöver lämna Ha Giang för att förklara allt.

Det är ett smart sätt att hantera kontinuitet när en gruppmedlem saknas av praktiska skäl. I stället för att göra en lång skadeuppdatering mitt i resefilmen konstaterar de situationen och går vidare. Den som följer kanalen vet att historien inte är avslutad.

I grottan kommer Jonsson upp igen när någon säger att de behöver honom för att gå längre. Sådana kommentarer gör att frånvaron känns relationell snarare än organisatorisk. De saknar en kompis, inte bara en tredje person i thumbnailen.

Det bidrar också till att resan inte känns som en medveten duo-satsning där RMM plötsligt bytt format. Publiken förstår att konstellationen är tillfällig. Nästa projekt kan återgå till trion.

Det finns ingen anledning att spekulera längre än videon gör om skadan. Det relevanta är att Jonsson var på kryckor före avfärden och att RMM själva lovar mer information senare. Exakt vad som hände får den utlovade uppföljningen svara på.

Maten fungerar som resans klocka

Om man plockar bort alla kartor går det ändå att känna var i resan RMM befinner sig genom maten. Första dagen är måltiderna fulla av frågor och stora reaktioner. På kvällen blir maten social och happy water tar över. Senare blir pho klockan 06.45 en självklar frukost innan nästa etapp.

Matsekvenserna markerar övergång mellan transport och vila. På motorcykeln tittar de utåt. Vid bordet tittar de på varandra. Samtal som inte skulle fungera i fart får plats. Det är därför lunchscenen kan bära både matreaktioner och spindelretande, medan middagen kan bära gruppens sociala genombrott.

Butiksscenen fungerar som en tredje variant. Där är maten inte måltid utan nyfikenhet. De köper saker för att förstå vardagssortimentet och för att skapa ett gemensamt smaktest på kvällen.

Samtidigt bygger RMM:s förhållande till vietnamesisk mat inte på att hitta det ”äckligaste”. De kan bli nervösa av anatomiskt tydliga kycklingfötter, men flera enkla rätter får starkt beröm. Ris, kyckling, pho och olika kryddiga snacks blir återkommande positiva upplevelser.

Den balansen gör att de mer extrema reaktionerna fungerar bättre. Om allt hade mötts med avsmak skulle videon kännas som ett gammalt shock-food-format. När Kulan i stället kan bli överlycklig av vanligt ris förstår man att hans motstånd mot en kycklingfot faktiskt handlar om just formen och konsistensen.

Sockerröret är kanske det bästa exemplet på hur lite som krävs. Det är varken exklusivt eller en turistattraktion. Ändå får det flera minuter eftersom Kulan tycker att det är oväntat gott. Resefilmens värde ligger där i hans första reaktion, inte i råvarans prestige.

Den typen av öppenhet gör också att publiken kan bli nyfiken utan att filmen måste säga åt någon vad de ska äta. Kulan smakar och reagerar. Tittaren kan själv avgöra om ”kycklingfot med klor i munnen” låter som nästa semesterprojekt.

Resan är arbete – men RMM låtsas inte att jobbet är vanligt

En av filmens mest sympatiska kommentarer kommer när Kulan tittar ut över landskapet och konstaterar att om detta är en dag på jobbet har han valt rätt karriär. Det är en enkel formulering men den undviker två vanliga ytterligheter i YouTube-innehåll.

Den ena ytterligheten är att låtsas att allt bara är privat liv och att kameran inte innebär arbete, avtal eller produktion. Den andra är att betona arbetsbördan så mycket att privilegiet i att få resa blir osynligt. Kulan erkänner båda: de arbetar, och arbetsdagen är samtidigt absurd på bästa möjliga sätt.

Det är särskilt tydligt i den här videon eftersom flera kommersiella lager finns samtidigt. BookBeat sponsrar videoavsnittet. KILROY har satt ihop resan och presenteras i filmen. Kamerateamet arbetar. RMM skapar ett projekt som ska publiceras för en stor publik.

Men mitt i allt detta sitter Kulan ändå på riktigt bakom en motorcykelförare och tittar på ett berg. Upplevelsen upphör inte att vara verklig för att den också är arbete. Snarare är spänningen mellan de två en central del av moderna medieyrken.

Jämförelsen med 2014 blir därför extra relevant. Problemet med den gamla resan var enligt hans minne inte att den var professionell eller kommersiell, utan känslan av att produktionen ibland kom först och upplevelsen därefter.

I Ha Giang verkar ordningen omvänd. Produktionen är byggd för att fånga upplevelsen. Kulan behöver fortfarande leverera, prata, delta i sponsorinslag och vara medveten om kameran, men han verkar inte behöva simulera nöje.

Det gör hela filmen till en ganska intressant studie i hur den professionella YouTube-ekonomin har mognat. Det mest professionella är ibland att skapa förutsättningar för det spontana, inte att manuslägga mer.

RMM:s långvariga publik ger dem dessutom ett förtroendekapital som gör detta möjligt. De kan lägga minuter på något som inte har en klassisk payoff eftersom tittarna känner gruppen. En ny kanal hade kanske behövt klippa hårdare. RMM kan låta stämningen bära.

Det är ett privilegium som byggts över många år, men också ett ansvar. Ju friare formatet blir, desto viktigare blir omdömet kring vad man visar. Ha Giang-videon balanserar det ganska väl genom att låta kulturmöten vara korta och relationella snarare än att använda människor som spektakel.

Varför Ha Giang passar just RMM:s långa videoformat

Ha Giang Loop har en naturlig episodstruktur. Varje dag börjar med avfärd och slutar med ett nytt boende. Mellan dem finns väg, stopp, mat och oväntade händelser. Det gör att en lång film kan kännas uppdelad utan att behöva tydliga kapitelkort var femte minut.

Terrängen hjälper också. Utsikterna förändras gradvis, vilket ger känslan av framåtrörelse även om tittaren inte kan peka ut varje plats på kartan. Ett nytt bergspass ser annorlunda ut än den förra dalen, men de tillhör samma visuella värld.

Det passar RMM:s sätt att låta skämt återkomma. Ett uttryck från dag ett kan dyka upp igen på dag två. Ett förhållande till en förare kan utvecklas. En kropp kan bli tröttare. Sådant kräver tid.

Kortformat hade kunnat destillera resan till de tio största vyerna och de fem roligaste reaktionerna. Det hade säkert fungerat som klipp, men hela poängen med roadtrippen hade försvunnit. Man hade sett destinationer, inte dagar.

Den långa videon låter dessutom tystare sekvenser skapa tyngd. Om allt måste konkurrera om 30 sekunder blir varje reaktion maxad. Här kan Kulan bara titta. Det gör att de gånger han verkligen tappar hakan känns större.

Det är samma princip som gör att En skev resa-samtalet kan få ta tid. I en snabb recap hade det blivit ”Kulan var här 2014”. I långformat hinner han beskriva hur det kändes, varför den gamla produktionsmodellen störde honom och vad som är annorlunda nu.

Ha Giang blir därmed inte bara ett ämne för RMM. Platsen ger dem en struktur som matchar den sorts film de numera verkar vilja göra: stor nog för att kännas som ett projekt, öppen nog för att vardag och vänskap ska få plats.

Efterspel: resan fortsätter i ”Alla goda ting är tre”

RMM lät inte motorcykelprojektet stanna vid YouTube-publiceringen. Den 30 augusti 2026 publicerades Motorcykel-roadtrip genom norra Vietnam – Specialavsnitt i podcasten Alla goda ting är tre. Acast anger avsnittet som nummer 407 och längden till 1 timme och 49 sekunder.

Podcastens egen beskrivning säger att RMM publicerar specialavsnitt för publicerade videor. Det gör Vietnamavsnittet till en del av en etablerad arbetsmodell snarare än en engångsförlängning.

Det är ett logiskt formatval. YouTube-filmen kan visa vägarna, ansiktena, maten och grottan. Podcasten behöver inte konkurrera med bilderna utan kan i stället ge mer plats åt samtal om sådant som hände runt produktionen.

För den som framför allt fastnade för Kulans resonemang om En skev resa är podden därför särskilt relevant. Hans styrka i den delen är inte det visuella utan att han sätter ord på en erfarenhet från början av karriären. Podcasten är RMM:s naturliga rum för just den typen av eftertanke.

Specialavsnittet säger också något om hur deras medieverksamhet ser ut 2026. En stor resa producerar inte bara en video. Den kan ge poddmaterial, sociala klipp och en längre relation med publiken över flera plattformar.

Det står i tydlig kontrast till 2014 års serieidé. Då paketerades Vietnamresan som åtta separata YouTube-avsnitt. Nu kan en stor huvudfilm följas av en timslång podcast. Formen har förändrats tillsammans med publiken.

För ett långvarigt fan är det nästan två epoker av svensk digital video i samma ämne. Splay-erans episodiska webbserie möter dagens egenägda medieekosystem med långfilm och podcast. Kulan finns i båda – och kan själv beskriva skillnaden.

RMM:s aktuella status gör Vietnamreferensen extra träffsäker

Random Making Movies har varit verksamma sedan 2010. Det betyder att kanalen i dag bär på mer än ett och ett halvt decennium av interna referenser, formatbyten och olika medieepoker. Få svenska YouTube-grupper har samma kontinuitet med samma tre kärnmedlemmar.

Det är därför en tolv år gammal Vietnamserie fortfarande kan bli relevant utan att kännas som grävande i arkivet för sakens skull. Kulan har bokstavligen återvänt till landet, och skillnaden i hans arbetsliv är en del av det han själv väljer att prata om.

RMM:s medlemmar har under åren också synts utanför YouTube i böcker, tv och podcast. Kulan har bland annat deltagit i och vunnit Elitstyrkans hemligheter VIP tillsammans med Alice Stenlöf. Den bredare offentligheten gör samtidigt gruppens egen kanal ännu viktigare som plats där de kontrollerar ton och berättande.

Ha Giang-videon känns väldigt mycket som en sådan egen ton. Den försöker inte imitera ett resedokumentärt tv-program trots att bildmaterialet hade kunnat bära det. Den använder i stället den visuella kvaliteten till att förstärka en kompisfilm.

Det är en utveckling som många tidiga YouTubers har gått igenom: från att försöka bevisa att webbvideo kan vara lika professionell som tv till att upptäcka att den egna plattformens särart är själva fördelen.

Kulan säger det inte med de orden, men hans minne av tvifieringen i En skev resa pekar i den riktningen. Professionellt behöver inte betyda tv-likt. En välproducerad YouTube-video kan vara som mest professionell när den ser ut och känns som YouTube på sina egna villkor.

Det som stannar kvar efter sista bergskurvan

När videon närmar sig slutet är Kulan både mör i kroppen och nästan löjligt nöjd. Han säger att han aldrig kommer glömma platsen. Det hade kunnat vara en standardfras efter en sponsrad resa, men filmen har gjort tillräckligt mycket arbete för att den ska kännas intjänad.

Vi har sett honom gå från förväntan till trygghet, från trygghet till åskoro, från hunger till matlycka, från fascination till nostalgisk reflektion och från motorcykelromantik till värkande knän. Minnet är inte bara ett montage av vackra bilder.

Jonas har gått från trött medpassagerare till socialt integrerad del av ett gäng som sjunger tillsammans. Förarna har gått från logistisk funktion till människor de kramar och skämtar med. Resan har förändrat relationerna lite, vilket är ungefär det minsta man kan begära av en bra roadtrip.

Vietnam har samtidigt förändrats i Kulans huvud. Han säger att han älskar landet. Det är kanske inte en dramatisk livsomvändning, men mot bakgrund av hans minne av 2014 blir det en tydlig känslomässig slutpunkt.

Den största skillnaden mellan då och nu verkar inte vara Vietnam. Den verkar vara kontrollen över hur upplevelsen blir innehåll. Kulan har gått från att vara en mycket ung profil i en tvifierad webbserie till en etablerad medlem av ett team som byggt sitt eget sätt att göra stora resor.

Det är därför motorcykeln fungerar som mer än rekvisita. Den symboliserar rörelse men också passagerarrollen. Kulan behöver inte styra allt för att resan ska vara hans.

Om man ska sammanfatta filmen i en enda bild är det därför inte den största drönarvyn. Det är Kulan där bak på motorcykeln, med någon annan vid styret, fullt upptagen med att titta på världen runt omkring. Tolv år efter En skev resa verkar han ha hittat ett sätt att jobba där han faktiskt hinner vara med på sin egen resa.

Vanliga frågor om RMM:s motorcykel-roadtrip i norra Vietnam

Vad heter RMM-videon?

Videon heter Motorcykel-roadtrip genom norra Vietnam och är publicerad på RandomMakingMovies YouTube-kanal. Originalvideon finns här: RMM:s originalvideo på YouTube.

Vilka från RMM är med på Ha Giang Loop?

William ”Kulan” Forslund och Jonas Andersson är de två ordinarie RMM-medlemmar som syns genom motorcykeldelen. William Jonsson saknas eftersom han enligt Kulan hamnade på kryckor dagen före avfärd. Fotografen Pontus Klingeborn och de lokala vietnamesiska förarna och guiderna är också viktiga delar av resesällskapet.

Varför är inte Jonsson med?

I videons inledning berättar Kulan att Jonsson blev skadad och hamnade på kryckor precis före avfärden. Han säger att tittarna kommer få se mer om händelsen i en senare video. Den aktuella Ha Giang-filmen går därför inte in i någon längre skadeförklaring.

Kör Kulan och Jonas själva motorcyklarna?

Nej. De sitter bakom lokala easy-rider-förare. Det är relevant både för upplevelsen och säkerheten. Vietnams officiella turismsida rekommenderar lokal förare för besökare som inte är vana vid vägarna, och RMM kan tack vare upplägget fokusera på omgivningen och filmandet.

Vad är Ha Giang Loop?

Ha Giang Loop är namnet på roadtrip-rutter genom bergsområdet i Hà Giang i norra Vietnam. Vanliga delar går genom eller nära Quản Bạ, Yên Minh, Đồng Văn och Mèo Vạc. Området är känt för Dong Van Karst Plateau, Mã Pí Lèng-passet, Nho Quế-floden, djupa dalar och små bergssamhällen.

Är Dong Van Karst Plateau en UNESCO-plats?

Ja. Dong Van Karst Plateau finns i UNESCO:s globala geoparknätverk. Geoparkstatusen handlar om områdets geologiska arv men också om utbildning, lokalsamhällen och hållbar utveckling. Landskapets karstgeologi hjälper till att förklara de spetsiga kalkstensbergen och grottorna som präglar regionen.

Vad är happy water i RMM-videon?

”Happy water” är gruppens skämtsamma engelska namn på den lokala sprit som serveras under en middag. Kvällen utvecklas till många skålar, sång och karaoke och blir en tydlig social vändpunkt i relationen mellan RMM och de lokala förarna.

Vad är En skev resa?

En skev resa med Alex och Wille var en åtta avsnitt lång Vietnamserie från 2014 med Alexander ”Rackar-Alex” Hermansson och William ”Kulan” Forslund, då ofta presenterad som RmM-Wille. Serien producerades i Splay-miljön och vann Årets serie på Guldtuben 2015.

Varför pratar Kulan om En skev resa i den nya videon?

Den nya resan väcker minnen från hans första Vietnamproduktion. Kulan beskriver den gamla serien som rolig och betydelsefull men minns samtidigt hur produktionen ofta skulle tvifieras och hur teamet jagade material. Han upplever RMM:s nya resa som friare och säger att han nu verkligen uppskattar Vietnam.

Vem är Alexander ”Rackar-Alex” Hermansson?

Alexander Hermansson är en svensk programledare och underhållare som slog igenom digitalt genom bland annat Rackartygarna och senare blev en välkänd barn-tv-profil. 2014 gjorde han En skev resa tillsammans med Kulan i Vietnam.

Vem organiserade RMM:s resa?

RMM säger i videon att KILROY satte ihop resans logistik, aktiviteter, turer och guider. KILROY har också en aktuell sida med en 16-dagars resa genom norra Vietnam inspirerad av RMM:s upplägg, där Ha Giang Easy Rider Experience ingår.

Är BookBeat samma sponsor som organiserar resan?

Nej. BookBeat är uttalad sponsor för den aktuella YouTube-videon och får ett separat reklamsegment. KILROY presenteras av RMM som researrangören som har satt ihop logistiken och upplevelserna. Det är två olika kommersiella roller.

Finns det ett podcastavsnitt om resan?

Ja. Den 30 augusti 2026 publicerade RMM Motorcykel-roadtrip genom norra Vietnam – Specialavsnitt i podcasten Alla goda ting är tre. Acast anger avsnittet som nummer 407 och cirka en timme långt.

Är det säkert att köra Ha Giang Loop själv?

Vägarna är kända för täta kurvor, stora höjdskillnader och väder som kan ändras snabbt. Vietnams officiella turismsida rekommenderar lokal förare för den som inte har relevant erfarenhet. Den som planerar en egen resa bör kontrollera aktuella lokala regler, körkorts- och försäkringskrav samt väglag innan avfärd.

Vilka platser syns eller nämns i videon?

Filmen kretsar kring Ha Giang Loop och visar bergsvägar, dalar, gränstrakter mot Kina, Nho Quế-flodens canyonmiljö, historiska stopp, grottor och flera homestay- och matmiljöer. Exakt plats för varje enskild bild anges inte alltid i filmen, så det är bättre att hålla vissa sekvenser på regional nivå än att gissa en punkt på kartan.

Vad äter RMM under resan?

Bland annat lokala lunchrätter med ris, kyckling, grönsaker och kött, pho till frukost, sockerrör längs vägen och flera förpackade snacks från en lokal butik. Kycklingfötter, kryddiga snacks och torkade produkter blir en egen provsmakningssekvens.

Varför pratar de om Minecraft?

Under ett butiksstopp ser de barn som tittar på Minecraft. Kulan berättar entusiastiskt att spelet kommer från Sverige. Det blir ett litet gemensamt samtalsämne över språkgränsen och en av videons charmigaste vardagsscener.

Vad händer i grottan?

RMM går in i en grotta, reagerar på droppstensformationer och okända ljud och diskuterar hur långt de egentligen bör fortsätta. När terrängen blir mer krävande väljer de att inte gå djupare utan bättre utrustning. Senare badar de i mycket varmt vatten och fortsätter mot nästa boende.

Får de punktering?

Ja. En av motorcyklarna får punktering under en morgonetapp. Händelsen blir ingen stor kris eftersom resan görs med lokala förare och organiserad logistik, men den visar den praktiska sidan av flera dagar på bergsvägar.

Vad är videons viktigaste koppling för den som följt RMM länge?

Den tydligaste kopplingen är Kulans återkomst till Vietnam efter En skev resa. Han använder den nya upplevelsen för att jämföra hur det kändes att göra producerad YouTube 2014 med hur RMM arbetar i dag. Där ligger filmens mest personliga lager.

Hur lång är Ha Giang Loop egentligen? RMM:s film visar varför frågan inte har ett enda svar

Den som söker på Ha Giang Loop stöter snabbt på olika siffror för hur många dagar resan ”ska” ta. Vietnams officiella turismsida publicerar exempelvis en fyradagarsvariant, medan KILROY:s RMM-inspirerade upplägg använder sex dagar för sin Easy Rider Experience. Det betyder inte att någon av dem är fel. Loopen är ett nät av vägar och möjliga stopp snarare än en standardiserad tävlingsbana.

Fyra dagar kan räcka för en klassisk rutt med flera av de mest kända passen och orterna. Sex dagar ger större utrymme för sidospår, längre stopp, grottor, båtturer, homestays och måltider utan att varje dag behöver pressas. RMM:s video illustrerar ganska bra vad de extra timmarna kan användas till: mycket av filmens personlighet uppstår på platser som inte är den största utsiktspunkten.

Körsträcka är inte samma sak som upplevelsetid. På en karta kan två orter ligga relativt nära varandra, men bergsvägar, hårnålskurvor, foto- och matstopp och lägre genomsnittshastighet gör att en sträcka kan fylla en stor del av dagen. Vietnams officiella fyradagarsguide noterar exempelvis att bara 24 kilometer mellan Đồng Văn och Mèo Vạc kan ta större delen av en förmiddag om man stannar för utsikterna.

RMM förstärker exakt den poängen. De mäter sällan resan i kilometer. Den mäts i hur många gånger de stannar, hur länge en lunch drar ut på tiden och hur många utsikter som kräver ännu ett ”vad fan”. Det är ett betydligt bättre sätt att förstå roadtrippen än att bara titta på avståndet.

För den som planerar en egen resa är därför en rimlig fråga inte ”hur snabbt kan jag göra loopen?” utan ”hur mycket vill jag hinna stanna?”. En kortare tur kan vara fantastisk, men den kommer ge en annan upplevelse än RMM:s långsammare format med flera kvällar tillsammans med samma förare och sällskap.

Det sociala lagret behöver också tid. Happy water-kvällen hade inte betytt lika mycket om RMM bytt guide nästa morgon. Föraren blir en person i filmen eftersom relationen pågår över flera dagar. Den typen av kontinuitet är ett argument för att inte stressa rutten.

Var ligger Ha Giang – och varför syns Kina så tydligt i filmen?

Hà Giang ligger i Vietnams allra nordligaste del och gränsar mot Kina. Regionen är därför inte bara geografiskt avlägsen från Hanoi utan också präglad av sin position som gränsområde. När RMM från ett högt boende tittar mot Kina är det alltså inte en dramatisk figur de hittat på för kameran. De befinner sig faktiskt i en provins där den internationella gränsen löper genom bergsterrängen.

Den geografiska närheten hjälper också till att förstå historiska handelsvägar och de kulturella kopplingarna i området. Berg har fungerat som barriärer men inte som fullständiga väggar. Handel, migration och politiska relationer har rört sig över gränstrakterna långt innan moderna nationella turistvägar byggdes.

För Kulan och Jonas blir detta först och främst visuellt. De ser vakttorn och strukturer i fjärran och reagerar på att en landsgräns plötsligt går att peka ut med handen. Det är en ovanlig upplevelse för många svenskar, särskilt när gränsen inte markeras av en stor motorvägsstation utan av berg, dalar och övervakningspunkter.

Närheten till gränsen innebär också att vissa områden kan omfattas av särskilda lokala regler. En resenär bör därför följa den rutt och de instruktioner som seriösa lokala guider ger och inte behandla en gränszon som en plats där man kan improvisera avstickare för en bättre bild.

RMM gör inte någon sådan avstickare i filmen. De nöjer sig med utsikten, skämtar om att titta mot Kina och låter den märkliga känslan av närhet vara scenens huvudpoäng.

Vad är skillnaden mellan att se Ha Giang på film och att faktiskt sitta på motorcykeln?

RMM:s kamera gör ett effektivt jobb med att visa storlek, men den kan inte överföra allt. Framför allt saknas den konstanta fysiska belastningen: vibrationerna, vinden, hjälmen, sadeln och den statiska positionen. Det märks först indirekt när Kulan börjar prata om knäna och när de blir ovanligt lyckliga av ett varmt bad.

Det är lätt att underskatta den delen när en film klipper mellan utsikter. En tittare kan på några sekunder förflyttas från morgon till lunch. Personerna på plats har suttit däremellan. Därför bör Kulans slutkommentar om värk läsas som mer än ett åldersskämt. Det är den osynliga tidslinjen som kommer ikapp.

Ljudbilden är en annan skillnad. Video kan sänka motorljud, lägga musik och prioritera tal. På plats finns vinden och maskinen konstant nära kroppen. För den som sitter bak blir kommunikationen med föraren också annorlunda än vid ett bord. Mycket sker genom kroppsrörelse, tecken och korta rop.

Vädret känns dessutom mer direkt. En blixt i en YouTube-ruta kan vara spektakulär. På en exponerad bergsväg ändrar den hur man värderar nästa kilometer. Regn är inte bara atmosfär utan underlag. Sol är inte bara bra bild utan värme under utrustning.

Den starkaste skillnaden är kanske ändå lukterna. Mat, bensin, våt jord, rök, kaffe, vegetation och små butiker är helt osynliga dimensioner i filmen. Det är därför matscenerna får göra så mycket arbete för att ge tittaren någon sorts sensorisk förankring.

RMM:s stora fördel är att de pratar mycket om kroppen. Kulan säger när något är varmt, sött, brant, tröttande eller obekvämt. Det ersätter inte upplevelsen, men det ger filmen mer fysisk information än ett rent landskapsmontage.

När på året ska man åka? Videon visar varför väderfrågan är viktigare än ett perfekt kalenderdatum

KILROY anger september till maj som rekommenderad period för sin aktuella Norra Vietnam-resa, medan Vietnams officiella turisminformation beskriver tydliga säsongsskillnader i Ha Giang. Exakt ”bästa” tid beror därför på vad man värderar: temperatur, grönska, blomning, regn, sikt eller hur mycket folk man vill möta.

Det är bättre att tänka i kompromisser än i ett magiskt datum. Regnperiod kan ge intensiv grönska och dramatiska moln men också våtare vägar och sämre sikt. Torrare perioder kan ge stabilare förhållanden men andra färger i landskapet. Högre höjd gör dessutom att temperaturen kan skilja sig från Hanoi.

RMM:s film visar väder som skiftar under själva dagen. Det är den viktigaste praktiska lärdomen. Även om en månad statistiskt är bra behöver man vara förberedd på lokala förändringar. En roadtrip genom berg följer inte alltid klimatets genomsnittskurva.

För en passagerare betyder det lager på lager, regnskydd och realistiska förväntningar. För den som kör själv blir vädret ännu mer säkerhetskritiskt. Då är erfarenhet, däck, sikt och beslut om när man bör stanna viktigare än att hålla fast vid ett schema.

RMM:s upplägg med lokala förare ger flexibilitet eftersom någon på plats kan bedöma förhållandena. Det är ännu ett exempel på hur en organiserad resa kan skapa större praktisk frihet.

Hur mycket av resan är sponsrad – och varför spelar transparensen roll?

Den aktuella videon innehåller åtminstone två tydligt separerbara kommersiella relationer. BookBeat presenteras som sponsor för videoavsnittet och får ett särskilt reklamsegment. KILROY presenteras som den aktör som satt ihop resan och dess logistik. Att hålla isär rollerna är viktigt för att förstå vad RMM faktiskt säger.

En sponsor för en video kan köpa exponering utan att ha något med destinationen eller resans genomförande att göra. En researrangör kan i sin tur vara del av själva produktionen genom att ordna boende, guider och aktiviteter. När båda förekommer i samma film behöver tittaren kunna se skillnaden.

RMM gör det relativt tydligt. BookBeat-inslaget har annonskaraktär och bryter av filmen. KILROY kommer senare in i samband med att de beskriver hur skönt det varit att slippa sköta logistiken och hänvisar till en resa för den som vill göra något liknande.

De kommersiella rollerna hålls därför tydligt isär. BookBeat är sponsor i videon, KILROY står för reseupplägget och artikelns separata boendelänkar är uttryckligen annonsmärkta.

Transparens gör inte ett reseinnehåll mindre äkta. Tvärtom blir tittarens bedömning bättre när man vet vilka delar som är kommersiella. Kulan kan genuint älska en utsikt samtidigt som logistiken är ett samarbete. De två sakerna kan existera samtidigt.

Vad hade varit en sämre version av den här videon?

Det är ibland lättare att förstå vad som fungerar genom att föreställa sig motsatsen. En svagare Ha Giang-video hade kunnat öppna med fem minuters drönarmontage, ge varje utsikt samma superlativ, pressa in en konstruerad motorcykelchallenge och behandla varje lokal maträtt som en chock.

Den hade kunnat låta förarna förbli helt namnlösa i bakgrunden, trots att de ansvarar för hela färden. Den hade kunnat klippa bort måltiderna, väntan och tröttheten för att hålla tempot maximalt. Den hade också kunnat använda En skev resa som ren nostalgiklick – några gamla bilder och ett ”minns ni?”.

RMM gör i stort sett motsatsen. De låter resan vara lång. Förarna blir sociala deltagare. Kulan får prata om varför den gamla serien sitter kvar i honom. Jonas får vara trött. En punktering får vara en punktering och inte ”vår värsta mardröm i Vietnam”.

Det finns fortfarande YouTube-energi, titelspråk och sponsorstruktur. Men formatet verkar ha tillräckligt självförtroende för att inte maxa varje komponent samtidigt.

Det är förmodligen en av anledningarna till att en grupp med så lång historik fortfarande kan göra resevideo utan att den känns som en kopia av yngre kanaler. RMM behöver inte jaga en identitet i varje projekt. De har redan en, och Ha Giang får förändra den tillräckligt mycket för att resan ska kännas ny.

För den som redan sett hela videon: fem saker som får större betydelse i efterhand

1. Jonssons frånvaro gör de lokala förarna viktigare

Om trion varit komplett hade mycket gruppenergi sannolikt stannat inom RMM. När Jonsson saknas öppnas mer utrymme för Kulan och Jonas att bygga relation med människorna som kör dem.

2. Happy water-kvällen förändrar språkbruket

Före middagen är männen framför allt förare och guider. Efteråt blir de ”grabbarna” och ”my friend”. Det är en liten men tydlig markör för social närhet.

3. En skev resa förklarar Kulans frihetsfixering

Öppningens tal om total frihet låter först som vanlig roadtrip-romantik. När Kulan senare beskriver hur styrd den gamla Vietnamproduktionen kunde kännas blir orden mycket mer personliga.

4. KILROY-samarbetet är en del av berättelsen, inte bara slutreklam

Att någon annan har löst logistiken är bokstavligen förutsättningen för den frihet Kulan beskriver. Den kommersiella relationen hänger därför ihop med filmens tema.

5. Knäsmärtan gör slutomdömet mer trovärdigt

Kulan rekommenderar inte resan för att allt varit bekvämt. Han gör det efter att ha varit trött, rädd, blöt, stel och ändå helt tagen av platsen.

Vad kan nästa RMM-video behöva svara på?

Den tydligaste öppna tråden är Jonsson. Videon etablerar att han hamnade på kryckor dagen före motorcykelavfärden och lovar mer information senare. När den uppföljningen publiceras blir det relevant att lägga till vad som faktiskt hände, så länge RMM själva gör det offentligt.

En annan möjlig uppföljning är hur resten av den större Vietnamresan utvecklas. KILROY:s publicerade rutt innehåller fler stopp än Ha Giang, och videon antyder att motorcykelresan är en del av ett större äventyr. Om RMM publicerar fler filmer från samma resa kan de förändra hur Ha Giang-avsnittet passar in i helheten.

Podcastens specialavsnitt kan också rymma detaljer som inte finns i YouTube-klippningen. Om RMM senare berättar mer om förarna, produktionen, olyckor eller minnena från En skev resa kan det ge ytterligare sammanhang till Vietnamprojektet.

Visningsantalet i sig förändrar däremot inte historien. Det som verkligen skulle ge nästa kapitel mer tyngd är nya uppgifter om Jonssons skada, ytterligare delar av Vietnamresan eller nya kommentarer från RMM om hur projektet utvecklades.

Fram till dess är huvudhistorien redan ganska komplett. RMM gör Ha Giang Loop, Kulan får en ny relation till Vietnam och gruppen visar hur deras reseformat ser ut när logistiken är professionell men upplevelsen får kännas lös.

Det här är egentligen tre resor samtidigt

När man ser tillbaka på hela filmen går det att urskilja tre olika resor som pågår ovanpå varandra. Den första är den bokstavliga: Kulan och Jonas färdas genom Ha Giang, byter boenden, äter, stannar vid sevärdheter och tar sig vidare dag för dag. Den andra är social: de går från att möta ett antal lokala förare till att känna att de färdas med ett eget litet gäng. Den tredje är historisk och personlig: Kulan går från att återvända till Vietnam till att formulera varför just den här återkomsten känns bättre än hans första stora produktion i landet.

Det är samspelet mellan dessa tre lager som gör att filmen klarar sin längd. Om bara den geografiska resan funnits hade en kortare version räckt. Om bara kompissnacket funnits hade vilket resmål som helst kunnat fungera. Om bara En skev resa-nostalgin funnits hade det kunnat bli ett studiopoddavsnitt. Ha Giang binder ihop dem.

Den bokstavliga resan ger hela tiden nya saker att reagera på. En kurva, en måltid, ett åskväder eller en butik kan flytta filmen framåt utan att berättelsen behöver uppfinna en konflikt. Den sociala resan ger återkommande personer mening. När en förare dyker upp igen är han inte bara någon i bakgrunden utan någon som var med vid middagen kvällen före.

Den personliga resan ger i sin tur början och slut en annan resonans. Kulans öppningsord om frihet kan först uppfattas som den obligatoriska voiceovern i en motorcykelfilm. Efter samtalet om 2014 vet vi att frihet för honom också betyder att få uppleva något utan att hela tiden känna att någon måste producera fram rätt reaktion.

Det är därför resans bästa payoff inte är att de kommer runt en viss sträcka. Det är att Kulan kan säga att han älskar Vietnam och att det låter som ett svar på en fråga filmen inte formulerade i början. Landet har gått från gammalt komplicerat arbetsminne till en plats han nu förknippar med några av de bästa dagarna på länge.

Jonas har en liknande men mindre uttalad båge. Han börjar som trött passagerare och retobjekt, men blir allt mer engagerad i gruppens gemensamma rytm. Hans försiktighet i grottan, smaktestet och kommentarerna kring resan ger filmen en stabilitet som gör att Kulans större känslor kan ta plats utan att allt blir högstämt.

Förarna har den tredje tydliga bågen. Först bedöms de nästan utifrån om de kan köra säkert. Sedan börjar RMM fråga om språk, mat och platsen. Efter middagen finns en social närhet. Mot slutet tackar de varandra som personer som faktiskt delat flera dagar, inte som kund och transportör efter en kort utflykt.

Det finns förstås gränser för hur mycket en redigerad YouTube-film kan säga om dessa relationer. Tittaren ser utvalda timmar av flera dagar. Men just förändringen i ton är observerbar och tillräcklig för att fungera som berättelse utan att man behöver tillskriva någon djupare känslor än de själva uttrycker.

Ha Giang gör dessutom något ovanligt med RMM:s vanliga tempo

RMM:s klassiska humor gynnas ofta av högt tempo, regler, tävling eller en tydlig idé som skapar snabba situationer. På Ha Giang måste gruppen anpassa sig till ett landskap där hastigheten paradoxalt nog inte är det viktiga. Motorcyklarna rör sig, men upplevelsen kräver att de stannar.

Det gör att redigeringen kan låta saker dra ut på tiden. Ett smaktest får bli längre än en punchline. En utsikt får visas från flera vinklar. En förare får avsluta en förklaring. Kulan kan försöka hitta rätt ord och misslyckas utan att filmen måste klippa till nästa aktivitet.

Den långsammare rytmen passar också den nostalgiska tråden. Minnen fungerar sällan som raka faktalistor. Kulan kommer in på En skev resa genom miljön och samtalet, inte genom att sätta sig framför kameran för en förberedd storytime. Det gör att minnet känns framkallat av platsen.

På samma sätt uppstår diskussionen om RMM:s eget innehåll på en båt mitt i resan. De pratar om publikkommentarer, nya format och alkohol därför att samtalet glider dit. Det är inte ett formellt ”vi måste prata”-segment. Den lösheten gör självanalysen mer intressant.

För en kanal som varit aktiv sedan 2010 kan just den sortens långsamhet vara ett tecken på trygghet. De behöver inte bevisa sitt underhållningsvärde varje trettionde sekund. De kan lita på att publiken följer med även när den konkreta aktiviteten bara är en väg, en tallrik eller ett samtal.

Ha Giang blir därför ett bra resmål för var RMM verkar befinna sig 2026. Stort nog för att motivera en ambitiös produktion, men öppet nog för att inte kräva en konstgjord premiss. Vägen ger dem struktur och samtidigt utrymme.

Det är också därför filmen har ett ovanligt bra slut utan en stor final

Många YouTube-projekt behöver en final som löser premissen: vinnaren utses, ett mål nås eller en hemlighet avslöjas. Här finns inget sådant behov. När motorcykeldelen tar slut är payoffen att de är trötta, nöjda och faktiskt lite ledsna över att resan är över.

Kulan säger att han aldrig kommer glömma Ha Giang och rekommenderar upplevelsen. Jonas kan hålla med utan att någon behöver höja ett pokalformat föremål i luften. Förarna har gjort sitt jobb, gruppen har byggt minnen och motorcyklarna kan stanna.

Det lågmälda slutet passar filmens tema bättre än en konstruerad final hade gjort. Frihet är svår att mäta i resultat. Den syns i hur mycket de verkar vilja fortsätta trots att knäna säger något annat.

Och när Kulan kort därefter förklarar hur KILROY organiserat allt blir cirkeln nästan komplett. Han började med drömmen om att slippa tider och fasta vägar; han slutar med att tacka den organisation som gjorde det möjligt för honom att känna så. Det är en motsägelse på papperet och en helt logisk reseupplevelse i praktiken.

Källor och vidare läsning

• RMM – Motorcykel-roadtrip genom norra Vietnam
• Vietnam Tourism – The Ha Giang Loop: a four-day road trip
• Vietnam Tourism – Ha Giang Loop: Where nature and culture come in one
• Vietnam Tourism – The Ha Giang Loop och Dong Van Karst Plateau
• UNESCO – Global Geoparks i Vietnam
• KILROY – Upptäck Norra Vietnam som RMM
• Splay Sverige – Money, Money, Money! | En skev resa med Alex & Wille | Ep.7
• Splay Sverige – What the living f*ck! | En skev resa med Alex & Wille | Ep.4
• Dagens Opinion – Vinnarna av Guldtuben 2015
• Lind & Co – Random Making Movies
• Lundhags – Random Making Movies / RMM
• Acast – Alla goda ting är tre
• Acast – Motorcykel-roadtrip genom norra Vietnam – Specialavsnitt