Alice Stenlöfs syskonresa till Rom – Därför blev den så speciell

Alice Stenlöfs första syskonresa till Rom blir den perfekta finalen på hennes stora sommar

Senast uppdaterad: 6 september 2026

Det börjar ungefär där en intensiv sommar rimligen borde ta slut: med för lite sömn, en resväska som knappast hunnit återhämta sig mellan destinationerna och en kropp som redan samlat på sig fler flygplatser än lugna hemmakvällar. Alice Stenlöf lämnar Köpenhamn, möter sina bröder och fortsätter nästan direkt till Rom. På pappret skulle det kunna vara ännu ett stopp i en redan full sommarkalender. I praktiken blir det något helt annat: hennes första riktiga syskonresa tillsammans med tvillingbrodern Joel och storebrodern Viktor.

Det är en förvånansvärt enkel idé. Tre vuxna syskon åker iväg tillsammans några dagar, äter gott, dricker kaffe, går alldeles för långt i en värme som borde ha fått dem att beställa taxi, tittar på antika lämningar och skojar med varandra på det där sättet som bara fungerar när människor känt varandra sedan innan de själva minns det. Ingen stor överraskning behöver byggas upp. Ingen konflikt måste explodera. Ingen behöver vinna en utmaning. Relationerna finns redan där.

Just därför blir Romdelen så stark. Under sommaren har Alice rört sig genom perioder där kalendern nästan tycks ha varit en egen huvudperson. Resor har följt på resor, sociala kvällar på andra sociala kvällar och arbete har blandats med semester på ett sätt som ibland gör gränsen svår att se. Här får hon plötsligt ett par dagar där den största planen kan vara att hitta frukost, bestämma vilken gata de ska gå åt och fundera på om någon verkligen behöver ytterligare en Aperol.

Rom blir därför mindre en traditionell reseguide och mer en berättelse om tid. Alice reser ofta, men här är själva lyxen inte flygstolen eller destinationen. Det är att få flera obrutna dagar med sina bröder. De behöver inte hinna träffas mellan två möten. Ingen ska vidare efter middagen. Det finns plats för det banala: väntan, småretande, matdiskussioner, dålig packning och den sortens samtal som sällan blir stora nog för att någon ska skriva ner dem men som ofta är precis det man minns efteråt.

Och ändå är Rom bara första delen av berättelsen. När Alice kommer tillbaka till Sverige börjar videon byta riktning. Hon går från att vara personen som fortsätter direkt från Köpenhamn till Italien till att prata om sin egen lägenhet som om den vore ett exklusivt retreat. Hon vill träna, packa upp, fixa håret, rensa, laga riktig mat, träffa vänner i Stockholm och så småningom bara ligga i soffan under ett täcke.

På vägen hinner hon dessutom med ett känslomässigt bröllop i Göteborg, ett snabbt dygn hos sin pappa, en sensommarpicknick med Jennifer och Molly, ett CAIA-paket som omedelbart hotar planen att inte sminka sig, en favoritväska som kommer tillbaka från reparation och den stora återkomsten till det egna köket. Där slutar sommaren nästan symboliskt med pannbiff, potatis, gräddsås och lingon.

Titeln BÄSTA SOMMAREN I MITT LIV fungerar därför bättre än en snabb sammanfattning först antyder. Videon försöker inte argumentera för att Alice måste fortsätta sommaren så länge det bara går. Den visar nästan motsatsen. Hon verkar ha fått så mycket av den att hon kan börja längta efter hösten utan att känna att någonting saknas.

Det är deras första riktiga syskonresa – och Alice behöver inte många timmar för att älska idén

En av de första saker Alice berättar i Rom är också nyckeln till hela resans betydelse. Trots att hon, Joel och Viktor naturligtvis gjort saker tillsammans under hela livet har de inte tidigare åkt på en riktig resa där just de tre är gruppen. Det är inte en familjesemester där föräldrar, partners eller andra släktingar finns runt omkring. Det är syskonen som lämnar vardagen och får flera dagar tillsammans.

Storebrodern ligger bakom initiativet och Alice beskriver det som en present till henne och Joel. Det gör upplägget ännu finare. I stället för att ge något som läggs i en låda eller används hemma blir presenten gemensam tid. Några flygstolar, ett hotell och ett par dagar i Rom låter kanske enkelt, men för tre vuxna människor med separata liv är själva kalenderutrymmet antagligen den mest exklusiva delen.

Alice reagerar snabbt på hur bra det fungerar. Hon behöver inte vänta tills hon sitter hemma och redigerar minnena för att rekommendera upplägget. Redan under resan säger hon att människor borde åka iväg med sina syskon om de har möjlighet. Det är ovanligt konkret för en scen där det annars mest handlar om att vara mitt i upplevelsen. Man får känslan av att hon själv nästan blivit överraskad av hur mycket hon uppskattar att de faktiskt gjorde det.

Det är dessutom inte en resa som behöver försvara sin existens med ett avancerat schema. De ska inte bestiga något berg, springa ett lopp eller genomföra en bucket list på 48 timmar. De äter. De går. De tittar. De dricker. De pratar. Någon vill handla. Någon behöver en present. Någon blir varm. Det är just därför den känns så mycket som familj.

När människor inte behöver prestera för varandra kommer också de mindre smickrande delarna fram på ett avslappnat sätt. Man kan vara trött och säga det. Man kan behöva några minuter utan kameran. Man kan klaga på värmen efter 20 000 steg utan att någon behöver ifrågasätta om man fortfarande tycker att resan är bra. Syskonrelationen tål motsägelser på ett sätt som gör videon väldigt mänsklig.

Varför en syskonresa kan kännas märkligt ny när alla blivit vuxna

Som barn behöver syskon sällan boka tid för att vara syskon. Man bor kanske under samma tak, äter middag vid samma bord, hamnar i samma bil och får helt enkelt stå ut med varandras ljudnivå, vanor och humör. Det finns ingen kalenderinbjudan för att hänga. Relationens råmaterial skapas automatiskt genom den enorma mängden delad vardag.

Som vuxen kan samma relation bli betydligt mer logistisk. Någon får barn, någon har partner, någon flyttar, någon arbetar för mycket och alla har egna sociala kretsar. Man kan fortfarande stå varandra väldigt nära men ändå mest ses på middagar, födelsedagar eller familjehögtider där tjugo andra saker händer samtidigt.

En resa gör något med den ekvationen. Ingen ska hem efter två timmar. Ingen har ett annat möte på andra sidan stan. Man vaknar på samma plats och vet att dagen fortsätter tillsammans. Det skapar utrymme för den sortens samtal som inte nödvändigtvis behöver börja med en fråga. De uppstår för att man går bredvid varandra länge nog.

Det märks tydligt hos Alice och bröderna. De behöver inte hela tiden förklara vad de tycker eller hur de känner. Små kommentarer kan få hänga i luften. Ett skämt kan vara halvt internt. Någon kan irritera sig på kameran i ett ögonblick och sedan vara helt normal igen trettio sekunder senare. Relationerna behöver inte återupprättas efter varje liten friktion.

Det finns också något speciellt med att ta familjeroller ur sin vanliga miljö. Storebror är fortfarande storebror, tvillingbrodern fortfarande tvillingen och Alice fortfarande den person hon alltid varit i relation till dem, men allt sker på en gata i Rom i stället för runt ett familjebord. Det gamla följer med in i det nya.

Det är antagligen en del av varför resan växer i betydelse även efteråt. De har inte bara varit i en ny stad. De har fått upptäcka hur deras relation fungerar när den får ett eget rum i vuxenlivet.

Från Copenhagen Fashion Week direkt till Rom – med ungefär noll luft mellan resorna

Romresan blir ännu roligare när man placerar den rätt i kalendern. Alice kommer inte från några lugna dagar hemma med tvättad garderob, full kyl och en välplanerad resväska. Hon kommer från Köpenhamn. Där har Copenhagen Fashion Week redan gett henne en blandning av mode, arbete, sociala kvällar, vänner och för lite sömn.

På Videonytt finns hela den föregående berättelsen om Alice Stenlöf på Copenhagen Fashion Week 2026. Den videon har en helt annan energi. Det finns tider att passa, outfits att tänka på, middagar, människor och den ständiga frågan om kvällen verkligen ska ta slut när man först tänkt att den ska göra det.

När den resan är färdig går Alice inte hem för att återställa systemet. Hon träffar bröderna vid flygplatsen och fortsätter söderut. Det är nästan den mest konkreta bilden av hennes sommar: en destination är inte slutet på något utan transportsträckan till nästa.

Det gör också den dåliga packningen senare väldigt begriplig. Det är svårt att bygga en perfekt Romgarderob när man inte varit hemma och packat för Rom på vanligt sätt. Alice får helt enkelt leva med de plagg som råkat överleva Köpenhamn och sedan lösa resten på plats.

Men den stora skillnaden ligger i tempot. Köpenhamn har ett yttre schema. Rom har mer utrymme. Det är fortfarande en resa med planer, men Alice behöver inte vara social på beställning. Hon kan vakna trött och låta morgonen börja med kaffe i stället för ett program.

Första morgonen i Rom börjar ungefär som alla stora återhämtningar borde: med kaffe

Alice har sovit hårt. Dagen före hade hon varit så trött att hon nästan beskriver sig som utanför sig själv, men morgonen i Rom känns bättre. Hon börjar dagen med kaffe och en helt annan sorts förväntan än den som präglade Köpenhamn.

Kaffet blir nästan en symbol för skillnaden mellan resorna. I Köpenhamn hade en kopp kunnat vara bränsle för att hinna nästa punkt. I Rom får den vara själva aktiviteten en stund. De ska ändå ut och äta frukost, men ingen verkar särskilt stressad över exakt när dagen börjar.

Det är här man börjar förstå att återhämtning inte alltid betyder att ligga helt still. Alice kommer fortfarande gå mycket, äta ute och vara social hela dagen, men det är en annan sorts socialitet. Hon behöver inte läsa av ett rum med nya människor. Hon känner de två hon är med bättre än nästan någon annan.

Morgonen får också en lätthet som återkommer genom resan. Planeringen är ganska löst hållen. Det finns saker de vill se och mat de vill äta, men inte känslan av att en försening förstör dagen. När en resa bygger på sällskap snarare än checklista blir det lättare att låta tiden gå.

Rom i augusti: varmt, semesterstängt på sina håll och fortfarande fullt av liv

Alice reagerar på att delar av Rom känns lugnare än hon hade väntat sig. Hon ser restauranger som håller stängt och pratar om hur många italienare verkar ha lämnat staden för semester. Samtidigt säger hon att hon faktiskt gillar känslan. Om man klarar värmen finns någonting skönt i tempot.

Bakgrunden finns i den italienska kalendern. Augusti är traditionellt en stor semestermånad och Ferragosto den 15 augusti har en särskild ställning. Roms officiella turistsida beskriver högtiden som något med rötter i de romerska Feriae Augusti, en period för vila och firande som senare kom att kopplas till den katolska högtiden för Jungfru Marie himmelsfärd.

För en besökare kan det ge en lite märklig kombination. Vid de mest kända platserna kan turisttrycket fortfarande vara högt, medan ett kvarter några minuter bort har restauranger som gått på semester. Alice beskriver alltså sin upplevelse av staden, inte att Rom bokstavligen är tomt.

Värmen är däremot svår att missa överallt. Alice pratar om temperaturer kring 40 grader, och det märks på hur dagarna måste hanteras. En lång promenad är inte bara en promenad. Det är ett projekt som kräver vatten, pauser och en viss förmåga att acceptera att man efter några timmar inte längre är särskilt intresserad av att se ”en sak till”.

Det är också därför kvällarna blir extra attraktiva. När temperaturen sjunker till omkring 31 grader på sista kvällen låter Alice nästan som om vädret blivit svalt. Perspektiv är allt. Efter en dag nära 40 känns trettio plus plötsligt som semesterkomfort.

Videon lyckas fånga både fördelen och nackdelen med Rom i augusti utan att göra någon större föreläsning av det. Det kan vara lugnare på sina håll, men kroppen får betala för varje promenad. Det finns färre öppna dörrar på vissa gator, men också gott om plats för sena måltider och varma kvällar.

Kaffe, frukost, pasta och det mycket seriösa arbetet med att äta sig genom Rom

Det finns en punkt där Alice nästan råkar sammanfatta dagarna: pasta, drinkar, häftiga byggnader och prat. En stor del av resan kan faktiskt beskrivas så. Det är inte en svaghet. Tvärtom är det nästan exakt därför den känns så behaglig.

Första frukosten blir snabbt en liten smakpanel. Bröd bedöms, kaffe diskuteras och de provar från varandra. Ingen försöker skapa en auktoritativ guide över var man hittar Roms bästa frukost. Det är mer familjebord än restaurangrecension.

Just där finns mycket av resans charm. Måltiderna blir naturliga stopp där de kan prata i lugn och ro. Om dagarna hade varit fulla av bokade aktiviteter från tidig morgon till sen kväll hade syskonhistorien fått betydligt mindre luft. Här kan ett bord bli en egen del av dagen.

Alice är tydligt glad i maten och fortsätter genom resan med pasta, pizza, Aperol och annat som hör den italienska semestern till. Men videon fastnar aldrig i att varje måltid måste vara den bästa hon någonsin ätit. Ibland är maten bara väldigt god och sällskapet ännu viktigare.

Det är också roligt att se hur den här matglädjen senare vänder. Efter veckor av restauranger börjar Alice längta efter något så vanligt som att själv stå vid spisen. Inte för att pastan i Rom varit dålig, utan för att även restaurangmat kan bli vardag om man äter den tillräckligt ofta.

Det gör pannbiffsscenen i slutet ännu mer effektiv. Den blir inte en motsats till Rommaten. Den blir nästa steg efter den.

Måltiderna är egentligen samtalspauser

När man reser med människor man känner väldigt väl behövs inte alltid en särskild aktivitet för att något ska hända. Ett långt bordssamtal kan vara mer minnesvärt än ett bokat museum. Romresan lutar sig ofta mot just den logiken.

Det är därför flera matsekvenser känns betydelsefulla trots att de inte innehåller någon dramatik. De tre sitter ner. Någon testar något. Alice kommenterar. Bröderna svarar. Sedan går dagen vidare. Det är summan av många sådana stunder som verkar göra resan så speciell.

Packningen är så optimistisk att shopping nästan blir en säkerhetsåtgärd

Alice har inte direkt kommit till Rom med en genomtänkt garderob för flera dagar i augustihetta. När hon inventerar alternativen låter det mer som en lista över vad som råkade finnas kvar efter Köpenhamn. Ett linne har redan gjort sitt. Någon klänning finns. Underkläderna verkar representerade. Resten får lösas.

Det är en väldigt liten detalj, men den berättar mycket om hur resan startade. Alice har inte haft den vanliga ritualen hemma där man öppnar väderappen, lägger ut kläder på sängen och funderar på skor. Hon har fortsatt från en destination till nästa och nu får Rom anpassa sig efter konsekvenserna.

Shopping blir därför en naturlig punkt på programmet. Alice behöver något hon faktiskt kan bära utan att känna att samma plagg genomfört en europeisk turné.

Samtidigt har en av bröderna ett mer familjeorienterat uppdrag: en fotbollströja till sin son. Storleken diskuteras och Alice kommenterar kärleksfullt att mottagaren inte direkt är någon minimal liten figur. Hela scenen får en mycket tydlig pappa-på-semester-energi.

Det är också ett av ögonblicken där resan öppnar sig mot familjen hemma. De tre är själva i Rom, men deras andra roller försvinner inte. Någon är pappa. Någon har människor att köpa presenter till. Semester är fortfarande vanligt liv, bara med bättre pasta.

Joel och Viktor gör Romdelen roligare just eftersom de inte försöker göra den till en show

Joel är Alices tvillingbror och Viktor hennes äldre bror. Det ger gruppen två olika familjelager. Med Joel delar Alice ålder och den speciella position som kommer av att i princip ha gått igenom hela livet parallellt. Med Viktor finns i stället den äldre syskonrelationen.

Men videon behöver aldrig stanna upp och definiera rollerna särskilt tydligt. De märks i beteendet. Alice kan vara den vuxna företagsägaren och offentliga personen ena sekunden och lillasystern som stör en bror framför spegeln nästa.

Det finns något väldigt roligt i hur bröderna ibland behandlar kameran som ett praktiskt störningsmoment snarare än som centrum för resan. Någon vill få stå framför spegeln i fred. Alice fortsätter. Protesten kommer. Sedan går de vidare. Inget behöver göras större än det är.

Sådana scener gör mycket för trovärdigheten. En person som inte själv försöker bära en vlogg beter sig ofta annorlunda framför kameran än någon som är van vid att ständigt hålla tempot uppe. Bröderna behöver inte leverera en perfekt replik. De kan säga det de tänker och sedan fortsätta med dagen.

Det avlastar Alice också. Hon behöver inte kommentera varje sekund. I vissa partier kan hon låta dem gå framför, prata med varandra eller helt enkelt finnas i bilden. Resultatet blir lugnare än många av hennes större sociala sammanhang.

Och när någon småirriterar sig behöver videon inte kalla det drama. Det är kanske den största skillnaden mellan familj och nyare relationer: friktion kan få vara friktion utan att någon behöver tolka om hela relationen.

Circo Massimo, gamla Rom och jämförelsen ingen turistguide hade vågat skriva

Till slut går syskonen in i ordentligt sightseeingläge. De rör sig genom gamla delar av staden, tittar på ruiner och försöker förstå vad platserna faktiskt varit en gång i tiden. Vid Circo Massimo kommer en kommentar som är så typiskt vardaglig att den nästan gör scenen: Alice tycker att den stora öppna ytan påminner om Gärdet.

Historiskt är jämförelsen naturligtvis ungefär så våldsam mot tidslinjen som det går att komma. Circo Massimo var en av det antika Roms stora platser för offentlig underhållning, förknippad med bland annat vagnslopp och enorma publikmängder. Roms officiella turistsida beskriver området som omkring 600 meter långt och 140 meter brett.

Men står man där i dag ser man inte en komplett antik arena med läktare runtomkring. Man ser en väldig öppen yta inramad av historiska miljöer. Alice tittar ut över fältet, hjärnan söker en svensk visuell motsvarighet och väljer Gärdet. Den historiska analysen får godkänt först efter omfattande komplettering, men den visuella associationen är faktiskt mindre obegriplig än den låter.

Det är också precis den sortens kommentar som gör sightseeingdelen roligare. Alice försöker inte plötsligt bli arkeolog bara för att hon står i Rom. Hon reagerar på det hon ser, bröderna fyller i, någon försöker förstå var folket satt och samtalet fortsätter.

Det blir en ganska bra påminnelse om att man inte måste kunna allt för att uppskatta historiska platser. Ibland räcker skalan. Att förstå att människor samlades här för tusentals år sedan, i mängder som fortfarande känns svindlande, gör platsen imponerande även innan man läst en enda informationsskylt.

Nästan 20 000 steg i 40 graders värme låter mindre romantiskt när man faktiskt gör det

Det klassiska rådet för Rom är att gå. Det är en stad där mycket ligger tillräckligt nära för att varje ny sträcka ska se rimlig ut på kartan. Problemet är att tio rimliga sträckor tillsammans blir en mycket orimlig mängd steg när temperaturen ligger kring 40 grader.

Alice och bröderna går rejält. När dagen börjar gå mot sitt slut närmar sig stegräknaren 20 000. Vid det laget har hon passerat stadiet där svett är en liten detalj i håret och nått det mer grundläggande behovet av att komma hem, ta en kall dusch och lägga sig ner.

Hon säger ungefär att hon varit positiv länge nog för att nu förtjäna att gnälla lite. Det är svårt att invända. Nästan 20 000 steg är mycket vilken dag som helst. Lägg till värmen och lite rester från gårdagens Aperol så börjar klagandet kännas mer som en rimlig mänsklig funktion.

Samtidigt är det viktigt att hennes irritation aldrig färgar om hela resan. Hon kan vara färdig med promenaden och fortfarande älska Rom. Hon kan vilja duscha och samtidigt vara glad att de gick. Det är en ganska befriande semesterlogik: en aktivitet behöver inte kännas fantastisk under varenda minut för att dagen ska ha varit bra.

För den som inspireras av resan finns också ett praktiskt budskap gömt där. Man behöver inte kopiera stegräknaren. Rom står kvar även om man tar en taxi, gör en längre lunch eller låter en sevärdhet vänta till nästa gång.

Den sista kvällen i Rom behöver ingen stor final

Efter duschen och återhämtningen gör de sig i ordning för resans sista kväll. Temperaturen har sjunkit till omkring 31 grader. Efter dagen de just haft låter det nästan behagligt.

De hittar en vinbar där människor står ute med sina glas. Det är ingen stor arrangerad final. Ingen monumental utsikt måste prickas exakt vid solnedgång. Ingen behöver hålla ett tal om vad resan betytt. De står där, dricker vin och har det bra.

Det passar egentligen hela resan bättre än en mer spektakulär avslutning hade gjort. Syskonresans styrka finns inte i att varje scen är extraordinär. Den finns i mängden vanlig tid de får tillsammans i en ovanlig miljö.

Sista kvällen blir därför bara ännu en bra kväll. Efter några dagar där de redan hunnit prata, skratta, bli irriterade, äta och gå alldeles för mycket behöver ingenting toppas.

Podcasten visar att resan fortsatte växa efter att Rom låg bakom dem

Det går redan i videon att höra hur mycket Alice uppskattar dagarna med sina bröder. Men Vad Fan Hände? ger upplevelsen ytterligare efterklang. I avsnitt 177 lyfts syskonkärlek och gamla familjeroller, och resan beskrivs mycket varmt.

Det är intressant eftersom en vlogg fångar känslan mitt i händelsen. Då är allt fortfarande nytt. Man är trött, hungrig eller glad i realtid och vet ännu inte riktigt vad som kommer stanna kvar. Ett samtal efteråt visar vilka delar som fortsätter leva när vardagen hunnit börja igen.

I Alices fall verkar syskonresan ha vuxit snarare än krympt. Det som i videon känns ”jättemysigt” får i efterhand ännu starkare språk. Det tyder på att värdet inte bara låg i att Rom var fint eller att semestern var bra. Det var just att de tre gjorde den tillsammans.

Podcastens prat om gamla familjeroller passar dessutom perfekt ihop med det tittaren redan sett. När syskon träffas efter år av vuxenliv kan gamla mönster aktiveras på några minuter. Någon tar ansvar. Någon skämtar. Någon blir den yngre trots att ingen är särskilt ung längre.

För den som vill höra Alices egna efterreflektioner finns avsnitt 177 av Vad Fan Hände? på Apple Podcasts.

Tillbaka i Stockholm: samma person, helt ny längtan

Sedan klipper videon från Rom till Stockholm och hela skalan förändras. Antika monument och vinbarer ersätts av kontor, vardagslogistik och ännu mer sömnbrist. Alice har sovit ungefär tre timmar och är sen. Om syftet var att demonstrera en perfekt återhämtning efter semestern är resultatet tveksamt. Om syftet är att visa ett verkligt liv fungerar det utmärkt.

Trots tröttheten är Alice genuint glad över att vara tillbaka. Lägenheten har börjat få en nästan mytisk status. Hennes egna saker, hennes säng och möjligheten att bara komma hem efter jobbet känns plötsligt lyxiga.

Det är inte så att reslusten försvunnit. Det är snarare rörelsen som blivit mättad. Alice verkar inte vilja byta liv. Hon vill bara få stanna på samma plats tillräckligt länge för att vardagen ska hinna bli verklig igen.

Den känslan kommer tillbaka gång på gång under resten av videon. Varje liten vardagsaktivitet får extra glans för att den kontrasterar mot sommaren. Ett träningspass är inte bara träning. Matlagning är inte bara matlagning. Ett kvällstäcke i soffan blir nästan ett statement.

Glow-up, hårfix och första träningspasset: hösten börjar långt innan kalendern säger höst

Alice vill återställa sig efter resandet och börjar med hår och smink. Håret behöver hjälp, huden känns trött och den där känslan av att ha levt ur en necessär lite för länge sitter kvar.

En skalpmassage får nästan orimligt höga betyg, men det är svårt att inte förstå henne. Efter flyg, värme, sena kvällar och många dagar med håret upp och ner i olika stylingar låter några minuter där någon annan tar hand om huvudet som toppmodern lyx.

Det är frestande att kalla allt detta en makeover, men berättelsen fungerar bättre som en återställning. Alice vill inte bli någon annan. Hon vill känna sig som sig själv hemma igen.

Samma sak gäller träningen. Hon gör sitt första pass tillbaka och pratar om hur vägen framåt känns lång. Det är inte ett dramatiskt träningsmål utan mer en kropp som måste bli bekant med belastning igen.

Och kroppen svarar som kroppar ofta gör: med träningsvärk. Senare under picknicken har den nått en nivå där sättet Alice sätter sig och reser sig blir ett eget underhållningsnummer. Hon skämtar om att hennes personlighet nästan förändrats av stelheten.

Det räddar hela höstnystarten från att bli för perfekt. Hon vill ha rutiner, tränar och kan sedan knappt röra sig normalt. Betydligt mer trovärdigt än en montage-sekvens där allt omedelbart faller på plats.

Bröllopet i Göteborg blir sommarens sista stora känslostopp

Precis när Alice börjat återta Stockholm lämnar hon staden igen. Den här gången går tåget till Göteborg för en barndomsväns bröllop. Resan är kort: ner, bröllop, fest, övernattning hos pappa och sedan tillbaka.

Bröllopet träffar Alice känslomässigt på ett sätt som skiljer sig från de flesta av sommarens festkvällar. Hon blir rörd av ceremonin och framför allt av talen. Det handlar inte om att festen är större eller vackrare än allt annat hon gjort. Det handlar om relationen i centrum.

Hon verkar nästan göra en upptäckt på plats: bröllop är fantastiska. Inte bara som fest utan som koncept. Människor man tycker om samlas, någon lovar något till någon annan och tal gör att sådant som normalt ligger under ytan faktiskt sägs högt.

Alice gråter ordentligt. Efter en sommar med många intensiva upplevelser är det inte en klubbkväll eller en exotisk miljö som ger störst känsloreaktion, utan ord från människor som står nära varandra.

Hon sover hos sin pappa och tar ett tidigt tåg hem. Inte för att hon måste hinna en turistaktivitet i Stockholm, utan för att hon desperat vill tillbaka till lägenheten.

Det är där videons stora förskjutning blir helt tydlig. I början fortsätter hon från Köpenhamn till Rom utan normal mellanlandning hemma. Nu använder hon en tidig morgonavgång för att få så många timmar som möjligt i sin egen bostad.

När den egna lägenheten blir mer lockande än ännu ett hotellrum

Alices hemlängtan är inte den neutrala variant som många känner sista semesterdagen. Hon låter nästan som om lägenheten är ett spa hon bokat månader i förväg. Hon vill hem, packa upp och stänga dörren.

Hon börjar prata om allt hon vill göra där: fixa, organisera, laga mat, rensa garderoben och komma tillbaka till rutiner. Till och med bakning börjar låta lockande. Sådant som mitt i en vanlig arbetsvecka lätt blir måsten förvandlas nu till saker hon längtar efter.

Det är en ganska mänsklig effekt av intensivt resande. Hemmet känns ofta som bakgrund när man varit där länge. När man nästan aldrig är där får samma plats plötsligt detaljer: den egna kudden, köket, garderoben, muggen, soffan och möjligheten att veta var allt finns.

I Alices fall är det sistnämnda dock inte helt säkert, eftersom hon senare upptäcker att köket nästan blivit främmande territorium. Men själva längtan är stark nog.

Det viktiga är att hon inte beskriver hemmet som en plats där det roliga tar slut. Tvärtom. Vardagen är nästa roliga sak. Den tanken gör hela videon mycket mindre nostalgisk än titeln skulle kunna antyda.

Söndag i Stockholm betyder en mycket specifik fråga: Savoj eller inte Savoj?

När Alice väl är hemma börjar en betydligt mer lokal matdröm ta plats. Hon blir sugen på kebabpizza från Savoj. Det är söndag, vilket är viktigt eftersom just söndagen är dagen då restaurangen serverar Kebabpizza à la Alcamo.

Alice pratar särskilt om såsen och den typ av kebabsås hon förknippar med något annat än den vanliga Stockholmsvarianten. Det visar sig finnas en konkret bakgrund. Savoj har en familjekoppling till Pizzeria Alcamo i Jönköping, och på söndagar används familjens välkända kebabsås.

På Savojs egen presentation beskrivs kopplingen och historien bakom söndagspizzan. Alices craving är alltså mindre slumpmässig än den först låter.

Det finns något komiskt perfekt i förflyttningen. Några dagar tidigare befann hon sig i Rom och åt italiensk mat i nästan 40 graders värme. Nu sitter hon i Stockholm och längtar efter svensk kebabpizza med Jönköpingssås. Den europeiska sommaren har kommit hem.

Picknicken med Jennifer och Molly är precis den sorts Stockholm Alice har saknat

Alice hade först tänkt ha egentid, men planen förhandlas snabbt om. Jennifer och Molly lockar och egentiden flyttas till kvällen. Det är nästan en sammanfattning av Alices sociala liv i en mening: hon vill vara själv, men vännerna finns där och då är det svårt att säga nej.

Picknicken blir härligt opraktisk. De har takeaway som kanske är godare än den är funktionell på en filt. Vårrullar, spett, ris, curry och såser ska organiseras utan ett komplett restaurangkök. Någon rätt ser tveksam ut. Något annat är för varmt. De äter ändå.

Det är en fin kontrast mot Rom. Där var måltiderna en del av resan. Här är maten nästan bakgrund till vänskapssnack. Jennifer och Molly har varit ute och Alice vill veta allt. När samtalet kommer in på sådant som inte behöver vara offentligt stängs kameran av.

Det är en liten men bra gränsdragning. Tittaren får känna att det finns mer att höra utan att allt måste höras. Vänskapen blir faktiskt mer trovärdig av att vissa historier får stanna på filten.

Samtidigt gör träningsvärken hela scenen fysiskt roligare. Alice har svårt att sätta sig och röra sig normalt efter sitt första pass. Höstversionen av henne har knappt hunnit börja innan den får betala medlemsavgiften.

Efterrätten blir kakor. Livet känns, trots stelheten, ganska bra.

CAIA-paketet gör att planen att inte sminka sig får mycket kort livslängd

Innan picknicken öppnar Alice ett paket med skönhetsprodukter. Hon hade egentligen tänkt hålla sminket ganska enkelt, men det är svårt att stå fast vid den planen när nya produkter ligger framför en person som genuint älskar smink.

Särskilt Dewy Drops Serum Concealer väcker intresset. Alice känner redan till foundationen i samma familj och gillar den. När hon testar concealern blir den spontana jämförelsen att den känns besläktad med foundationen men har mer täckning.

Det ligger nära CAIA:s egen beskrivning av Dewy Drops Serum Concealer. Produkten är serum-berikad och placerad i samma dewy, hudlika produktfamilj som foundationen, men avsedd att ge extra täckning där det behövs.

Alice genomför inte någon långtidsrecension och man ska inte läsa scenen som ett fullständigt produkttest. Det är ett första intryck. Men hon är tydligt nyfiken och positiv.

Hon fortsätter genom andra produkter och blir nästan löjligt glad över en bra borste. Det är också en del av hennes charm i sådana scener. Hon försöker inte hålla en cool distans till något hon faktiskt gillar.

CAIA blir dessutom en liten kontinuitet genom sommaren. Märket har redan funnits i bakgrunden under Köpenhamnsdagarna. Nu dyker det upp hemma i Stockholm i en mycket lugnare miljö.

Favoritväskan kommer tillbaka från ”spa” – och passar märkligt bra in i hösttemat

En gammal favoritväska har varit iväg för reparation. Remmen var sliten och Alice hade använt väskan så mycket att den helt enkelt behövde hjälp. Nu kommer den tillbaka i betydligt bättre skick.

Hon beskriver det nästan som om väskan varit på spa. Det är en liten formulering men passar oväntat bra med allt annat som händer efter sommaren. Alice försöker göra ungefär samma sak med sig själv och hemmet: återställa, laga, rensa och komma tillbaka till något bekant.

Det finns också något tillfredsställande i att en älskad sak lagas i stället för att ersättas. Mitt i en video där mode och skönhet finns naturligt med får en gammal favorit fortsätta vara favorit.

Pannbiff, potatis och sås blir den oväntat perfekta finalen på en väldigt stor sommar

Om någon bara såg öppningen skulle pannbiff knappast vara första gissningen på hur berättelsen skulle kulminera. Alice börjar i Rom med italiensk mat och avslutar hemma med en av de mest klassiska husmanskombinationerna man kan tänka sig: pannbiff, potatis, sås och lingon.

Redan matkassen visar att den nya organiserade höstpersonen ännu inte är helt färdigbyggd. En ensam banan dyker upp där Alice verkar ha föreställt sig en mer användbar mängd. Hon upptäcker att någon ingrediens kanske saknas. Det blir improvisation.

Sedan öppnar hon kylskåpet. Det är där sommarens resande blir synligt i biologisk form. Vissa saker har stannat kvar längre än de rimligen borde och det behövs en liten utrensning innan det känns som ett fungerande kök igen.

Ännu roligare är att Alice nästan glömt var hennes egna köksredskap finns. Hon letar efter bunkar och annat som om hon hyrt lägenheten i andra hand av sig själv. Efter så lång tid med restauranger och resor är muskelminnet för köket inte direkt på topp.

Men när matlagningen väl kommer igång märks hur mycket hon saknat den. Ströbröd får svälla, potatis kokar, pannbiffar formas och såsen börjar bli det som hela rätten kretsar kring. Lingon kommer fram. Det är riktig middag från början till slut.

Alice pratar inte om detta som någon dietmässig upprättelse efter en ”dålig” sommar. Det finns ingen moralisk kontrast mellan restaurang och hemmamat. Hon har älskat att äta ute. Hon är bara färdig med att göra det hela tiden.

Det är en viktig skillnad. Hemmalagad mat blir inte bättre för att restauranger är dåliga. Den blir bättre för att den varit frånvarande.

När maten är klar är uppläggningen kanske inte ett konstverk, vilket Alice själv verkar tycka. Smaken är viktigare. Såsen blir en succé. Hon tar fram täcket och sätter sig i soffan. Där någonstans känns hela höstskiftet färdigt.

The Four Seasons behöver tydligen inte vara världens bästa serie för att vara helt rätt serie

Till pannbiffen behövs underhållning och Alice har börjat titta på The Four Seasons. Jennifer och Molly verkar inte dela entusiasmen. Deras recension är betydligt mindre generös.

Alice försvarar serien med ett argument som nästan borde bli en egen streamingkategori: den behöver inte vara genial. Hon vill ha något wholesome och lätt. En serie där man kan titta utan att känna att man missat hela handlingen för att man tittade ner på tallriken i fem sekunder.

Netflix beskriver The Four Seasons som en komediserie där vänskapen mellan tre gifta par sätts på prov när ett av paren skiljer sig och gruppens gemensamma resor förändras.

Det låter nästan tematiskt passande efter en video som själv handlat mycket om relationer och resor. Men Alice verkar främst uppskatta att serien inte kräver full hjärnkapacitet.

Efter en sommar där verkligheten levererat mer än tillräckligt med handling är ”helt okej och mysigt” faktiskt ett starkt försäljningsargument.

”Bästa sommaren i mitt liv” handlar lika mycket om att bli klar som om allt som hände

Titeln är stor men videon försöker inte göra någon formell topplista över sommarens höjdpunkter. I stället känns den som ett bokslut. Rom blir den sista stora resan i berättelsen. Göteborg blir ett sista känslomässigt stopp. Stockholm markerar återgången. Pannbiffen gör resten.

Det hade varit lätt att bygga historien som att Alice först lever för intensivt och sedan inser att allt varit fel. Men det är inte vad hon säger. Hon beskriver sommaren väldigt positivt samtidigt som hon längtar efter motsatsen.

Båda sakerna kan vara sanna. Man kan älska att resa och samtidigt nästan börja skriva kärleksbrev till sin egen säng. Man kan älska restauranger och längta efter att skala potatis. Man kan tycka om sena kvällar och ändå bli orimligt exalterad över tanken på att lägga sig tidigt.

Det är kanske det som gör berättelsen mer vuxen än en klassisk sommarmontage. Alice behöver inte bevisa att hösten är bättre. Hon behöver bara byta rytm.

Köpenhamn visar henne mitt i det sociala tempot. Rom tar bort en del av prestationskraven men behåller resandet. Stockholm tar bort resandet. Tre olika lägen gör att det finns en faktisk utveckling utan att någon dramatisk konflikt behövs.

Man kan vara färdig utan att vara besviken

Många perioder i livet får ett dåligt slut och därför vill man vidare. Här känns det tvärtom. Alice är klar eftersom perioden varit full, inte för att den misslyckats.

Det är en ganska fin modell för en bra sommar. Målet behöver inte vara att hålla fast vid den tills vädret tvingar en att ge upp. Ibland är bästa möjliga slut att känna att man faktiskt fick tillräckligt.

Rom är den stora kulissen – men syskonrelationen är huvudhistorien

Det är enkelt att beskriva videon som en Romvlogg. Första delen utspelar sig där och staden står för de tydligaste resebilderna. Men om man tänker bort destinationen en stund märker man att många av de viktigaste scenerna hade fungerat på en helt annan plats.

Kaffet hade fortfarande betytt återhämtning. Presentjakten hade fortfarande varit familjelogistik. Syskonskämten hade fungerat. Någon hade blivit trött. De hade satt sig på middag och pratat. Sista kvällen hade kunnat vara en vinbar någon annanstans.

Rom gör förstås allt snyggare och ger resan en känsla av att vara en verklig present. Men det är inte staden som får Alice att senare tala så varmt om upplevelsen. Det är människorna hon var där med.

Det är en av anledningarna till att videon fungerar även för den som inte planerar en egen resa till Italien. Kärnan är ganska universell: hur svårt det kan vara att ge gamla relationer ny tid när alla blivit vuxna.

Den kanske viktigaste lyxen är att ingen behöver prestera för de andra

Alice lever i ett yrkesliv där mycket går att mäta. Videos har visningar. Produkter säljer. Event har gäster. Kläder lanseras. Det finns nästan alltid ett nästa resultat någonstans.

Syskonresan behöver inget resultat. Den behöver inte bli en tradition. Ingen ska komma hem och redovisa vad den gav. Om de hade åkt hem med bara några bilder, några interna skämt och en känsla av att det varit trevligt hade det fortfarande varit värt det.

Det är antagligen en del av varför Alice verkar så lätt i de här scenerna. Kameran finns där, men livet verkar inte organiseras för kameran. Om den stängdes av skulle de förmodligen fortsätta precis likadant.

Det är ofta ett gott tecken i en vlogg. Man känner att filmen råkar fånga något snarare än att något måste hända för att filmen behöver det.

Det finns ett helt litet språk som bara syskon verkar förstå

En av de mest trovärdiga sakerna är hur ofta samtalen kan gå vidare utan att någon avslutar tanken särskilt snyggt. En bror säger något, Alice fyller i, någon annan skojar och sekunder senare har gruppen redan bytt ämne.

Det är svårt att fejka den rytmen. Familjer som har flera årtionden av gemensam bakgrund behöver inte ge varandra hela kontexten. En blick kan bära en gammal historia. Ett tonfall kan avgöra om något är allvarligt eller bara ret.

För en tittare betyder det att man ibland inte får hundraprocentig tillgång till varje skämt, men det är egentligen en styrka. Relationen känns större än det som förklaras för kameran.

Podcastens diskussion om familjeroller gör samma fenomen tydligare i ord. Vloggen visar det utan att behöva förklara.

Tjugo detaljer som gör videon bättre när man ser hela berättelsen

1. Kaffet är startknappen efter Köpenhamn

Första Rommorgonen börjar efter en period av nästan komisk trötthet. Kaffet är därför mindre livsstilsdetalj och mer återstart.

2. Alice rekommenderar syskonresor väldigt tidigt

Hon behöver inte flera dagar för att förstå att upplägget fungerar. Det säger en del om hur snabbt de tre hittar sin rytm.

3. Packningen berättar nästan lika mycket som resplanen

Att stå i Rom med väldigt få användbara plagg visar hur tätt destinationerna legat. Alice har inte haft någon klassisk ”hem och packa om”-period.

4. Fotbollströjan påminner om familjen hemma

Presenten till brorsans son gör att resan inte känns isolerad från resten av livet. Pappaläget följer med till Italien.

5. Bröderna låter kameran veta när den stör

Det är bra. Alla behöver inte vara evigt tacksamma för att bli filmade. Den lilla friktionen gör samspelet mer naturligt.

6. Frukosten får ta tid

Det finns inget behov av att stressa igenom maten för nästa programpunkt. Det är precis den typen av lyx som blir större efter en hektisk modevecka.

7. Gärdet-jämförelsen låter helt fel men ser mindre fel ut

Historiskt är avståndet mellan platserna betydande. Som spontan association till en stor öppen yta är den märkligt begriplig.

8. Värmen får faktiskt synas

Rom framställs inte som perfekt vandringsväder bara för att bilderna är fina. Efter tillräckligt många steg är alla varma.

9. Den kalla duschen är sightseeingdagens verkliga pris

När Alice pratar om den låter den mer lockande än ännu en sevärdhet, vilket känns fullständigt rimligt.

10. Sista kvällen är nästan anti-final

De behöver inget spektakulärt. En vinbar och en varm kväll räcker.

11. Podcasten gör resan större i efterhand

Det som redan kändes fint på plats fortsätter att beskrivas som betydelsefullt när Alice fått distans.

12. Stockholm känns nästan som en ny destination

Efter veckor borta får den egna lägenheten en helt annan attraktionskraft.

13. Träningsvärken saboterar den perfekta reseten

Alice vill ha rutiner, tränar och får sedan förhandla med kroppen varje gång hon ska sätta sig. Välkommen tillbaka.

14. Bröllopet visar vad som faktiskt gör henne känslosam

Efter många stora miljöer är det två människors ord till varandra som får Alice att börja gråta.

15. Det tidiga tåget hem säger allt

Hon hade kunnat ta det lugnare på morgonen men vill tillbaka till Stockholm. Hemmet har gått från bas till mål.

16. Savoj-cravingen är fantastiskt specifik

Från Italien till Jönköpingsdoftande kebabsås via Stockholm på några dagar. Sommaren har räckvidd.

17. Kameran stängs av när vänsnacket blir privat

Det är ett bra litet tecken på att allt inte behöver bli offentligt för att scenen ska kännas nära.

18. CAIA kan sabotera en osminkad dag på sekunder

Alice behöver bara se en ny concealer för att den ursprungliga planen ska börja kännas onödigt rigid.

19. Väskan och lägenheten får nästan samma behandling

Reparera, återställa och ta hand om sådant som redan finns blir ett återkommande hösttema.

20. Pannbiffen är inte bara middag

Den är den tydligaste bilden av att Alice faktiskt längtat efter det vanliga. Det mest vardagliga blir det mest efterlängtade.

Tidslinjen: från modevecka till pannbiff

Vad säger videon egentligen om att resa med vuxna syskon?

Först och främst att det inte behöver göras särskilt komplicerat. Det är lätt att tro att en familjeresa behöver vara en stor jubileumshändelse för att bli av. Alice, Joel och Viktor visar nästan motsatsen. Ett par dagar räcker för att skapa något som Alice sedan talar väldigt varmt om.

Det viktiga tycks vara att gruppen faktiskt får tid utan att någon annan händelse står i centrum. Familjer träffas ofta kring saker: jul, födelsedagar, barn, bröllop eller föräldrar. Då finns syskonrelationen där, men den är en av många relationer i rummet.

På en syskonresa blir den själva strukturen. Man vaknar tillsammans, ska bestämma frukost tillsammans, går vilse tillsammans och blir hungrig samtidigt. Det är enkelt men kraftfullt.

Resan behöver inte ens vara friktionsfri. Tvärtom vore det nästan misstänkt om tre vuxna syskon kunde gå 20 000 steg i värme utan att någon någon gång blev lite irriterad. Det viktiga är hur låg insats friktionen har. Den passerar.

Det är också en bra påminnelse om att relationer som känns självklara fortfarande behöver tid. Att någon är ens bror betyder inte automatiskt att man får långa dagar tillsammans som vuxen.

Vad händer efter den bästa sommaren?

Videon ger själv första svaret: arbete. Plåtning, podcast, kontor och nya veckor står redan och väntar. Alice planerar frukost på kontoret och försöker föreställa sig en kväll där hon går och lägger sig i tid.

Det låter kanske mindre glamoröst än Rom, men hon pratar om det med nästan samma entusiasm. Hösten representerar inte en tom period efter sommaren. Den representerar struktur.

Det betyder förstås inte att resten av livet blir pannbiff och 22.00-läggningar. Alice är fortfarande Alice. Nästa sociala plan lär dyka upp långt innan någon hunnit skriva ”rutiner” på en whiteboard.

Men just nu känns det som om hon längtar efter att ha något stabilt att lämna igen nästa gång reslusten kommer tillbaka.

FAQ om Alice Stenlöfs Romresa och BÄSTA SOMMAREN I MITT LIV

Vilka åker Alice Stenlöf till Rom med?

Alice åker tillsammans med sina två bröder Joel och Viktor. Joel är hennes tvillingbror och Viktor hennes äldre bror.

Är det första gången Alice reser med sina bröder?

Alice beskriver det som deras första riktiga gemensamma syskonresa där just de tre åker iväg tillsammans.

Vem är Joel Stenlöf?

Joel är Alice Stenlöfs tvillingbror. Han har förekommit i hennes sammanhang tidigare och är en av de två bröder som följer med till Rom.

Vem är Viktor Stenlöf?

Viktor är Alice och Joels äldre bror och den tredje personen på syskonresan.

Vad heter YouTube-videon?

Videon heter BÄSTA SOMMAREN I MITT LIV.

När publicerades videon?

Videon publicerades den 24 augusti 2026.

Kommer Alice direkt från Copenhagen Fashion Week?

Ja, Romresan ligger direkt efter hennes intensiva dagar i Köpenhamn och hon beskriver tydligt hur trött hon är i övergången mellan resorna.

Vad gör de i Rom?

De äter frukost och pasta, dricker kaffe och Aperol, shoppar, promenerar, tittar på historiska platser och avslutar resan med en kväll på vinbar.

Hur varmt är det under resan?

Alice beskriver temperaturer kring 40 grader under den långa sightseeingdagen.

Hur mycket går Alice i Rom?

Under en av dagarna närmar hon sig omkring 20 000 steg, vilket tillsammans med värmen gör henne ordentligt trött.

Vad säger Alice om Circo Massimo?

Hon skämtar om att den stora öppna platsen påminner om Gärdet i Stockholm.

Varför verkar vissa restauranger vara stängda?

Augusti är stor semestermånad i Italien och perioden kring Ferragosto innebär att vissa mindre verksamheter kan hålla stängt även om turistområdena fortfarande är välbesökta.

Pratar Alice om Romresan i podcasten?

Ja. I Vad Fan Hände? återkommer hon till syskonkärlek och gamla familjeroller och beskriver resan mycket varmt.

Vad händer när Alice kommer hem?

Hon går tillbaka till jobb, hår- och skönhetsrutiner, börjar träna och blir allt mer fokuserad på vardag och höst.

Varför åker Alice till Göteborg?

Hon åker dit för en barndomsväns bröllop och blir särskilt rörd av ceremonin och talen.

Vad är Savojs kebabpizza som Alice pratar om?

Hon syftar på Kebabpizza à la Alcamo, som Savoj serverar på söndagar och som har koppling till familjens kebabsås från Pizzeria Alcamo i Jönköping.

Vilka träffar Alice på picknick?

Hon träffar Jennifer och Molly för en sensommarpicknick i Stockholm.

Vilken CAIA-produkt testar Alice?

Bland produkterna fastnar hon särskilt för Dewy Drops Serum Concealer och jämför första känslan med foundationen i samma produktfamilj.

Vad lagar Alice hemma?

Hon lagar pannbiff med potatis, sås och lingon och pratar om hur mycket hon saknat riktig hemlagad mat.

Vilken serie tittar hon på?

Alice tittar på Netflix-serien The Four Seasons och gillar framför allt att den känns lättsam och wholesome.

Varför längtar Alice så mycket efter hösten?

Efter en sommar med mycket resande, restauranger och sociala aktiviteter längtar hon efter hemmet, träning, matlagning, arbete och stabilare rutiner.

Originalvideon är fortfarande det bästa sättet att få hela känslan

Det går att beskriva vad Alice och hennes bröder gör i Rom. Det går att förklara Ferragosto, slå upp Circo Massimos historia och reda ut varför Savoj serverar just den typ av kebabpizza hon pratar om. Men det som gör videon rolig finns mellan faktapunkterna.

Det är hur syskonen talar över varandra, hur Alice kan gå från total semesterentusiasm till fullt rimligt värmeklag och hur samma person som några dagar tidigare ville fortsätta resa till slut blir genuint lycklig över att hitta tillbaka till sitt eget kök.

Se Alice Stenlöfs originalvideo BÄSTA SOMMAREN I MITT LIV på YouTube. Själva videospelaren läggs in manuellt på Videonytt och finns därför inte som embed i artikelkoden.

Den bästa sommaren behöver tydligen sluta med att man vill stanna hemma

Nära slutet sitter Alice med sin middag och ser genuint nöjd ut. Ingen historisk byggnad i bakgrunden. Ingen flygplats. Ingen ny fest. Bara pannbiff, sås, täcke och en serie som hennes vänner inte ens verkar särskilt imponerade av.

Det är en bättre final än ännu en stor utekväll hade varit. Sommaren har redan gjort sitt. Den behöver inte vinna en sista tävling mot sig själv.

I början av berättelsen fortsätter Alice från Köpenhamn till Rom som om hemmet kan vänta hur länge som helst. Mot slutet längtar hon efter sitt kök, sin soffa, sina rutiner och en vanlig arbetsvecka. Det är inte ett misslyckande för sommaren. Det är nästan kvittot på att den varit full.

Och mitt i allt – mellan pastan, hettan, fotbollströjan, Gärdet-jämförelsen, bröllopstårarna, CAIA-paketet och pannbiffen – ligger första syskonresan kvar som den del Alice fortfarande låter allra varmast när hon pratar om den efteråt.

Källor och vidare läsning

• Alice Stenlöf – BÄSTA SOMMAREN I MITT LIV på YouTube
• Videonytt – Alice Stenlöf på Copenhagen Fashion Week 2026
• Vad Fan Hände? – avsnitt 177 om bland annat syskonresan
• Turismo Roma – August in Rome och Ferragosto
• Turismo Roma – Circus Maximus
• Savoj – historien bakom pizzerian och Kebabpizza à la Alcamo
• CAIA Cosmetics – Dewy Drops Serum Concealer
• Netflix – The Four Seasons