Gordon försöker åka alla karuseller på Gröna Lund – Klarar han det?

Gordon försöker åka alla karuseller på Gröna Lund på sex timmar – och det blir betydligt tajtare än det låter

Senast uppdaterad: 7 september 2026

Det finns en ganska enkel version av svaret på frågan i Gordons Gröna Lund-utmaning: ja, han lyckas. När kvällen närmar sig sitt slut säger Gordon att han har åkt alla karuseller som faktiskt varit öppna och igång, och då återstår ungefär nio minuter innan parken stänger. Men den formuleringen är viktig. Utmaningen blir inte ett bokstavligt avprickande av varje attraktion som finns på en karta, eftersom några åk är stängda eller tas ur drift under kvällen. Det Gordon faktiskt genomför är den mer rimliga – och fortfarande rätt brutala – versionen: allt som går att åka den dagen.

Premissen låter först nästan matematisk. Gröna Lund uppges i videon ha öppet mellan 16 och 22, alltså sex timmar, och Gordon räknar med 26 karuseller om man utgår från de attraktioner han bedömer som aktuella. Det motsvarar drygt fyra åk i timmen om allt skulle flyta perfekt. Själv rundar han upp och konstaterar att tempot behöver ligga på ungefär fem karuseller i timmen. Redan där finns problemet: en nöjespark fungerar inte som ett löpband. Köer växer, vissa attraktioner har egna sluttider, konserter påverkar delar av området, människor vill stanna och prata och ibland stänger ett åk precis när man har samlat mod nog att sätta sig.

Det är också här videon får mer personlighet än en vanlig ”hur många hinner man?”-utmaning. Gordon berättar att hans yngre jag gärna kunde ägna Gröna Lund-besöken åt lyckohjul, chokladvinster och andra saker som innebar att han slapp åka de läskigare karusellerna. Nu gör han nästan motsatsen: han går in med ett tidsschema som i praktiken tvingar honom att sluta förhandla med rädslan. När nästa åk står på listan finns sällan utrymme för en lång diskussion med sig själv. Det är in, spänn fast sig, åk – och vidare.

En detalj som gör tidsjakten ännu mer verklig är att parkens officiella information visar att flera av åken som blir viktiga i videon inte nödvändigtvis kör ända fram till den generella stängningstiden. Fritt Fall och Tilt, Twister, Monster, Kvasten och flera andra attraktioner anges stänga 15 minuter före tivolits ordinarie stängning. Det betyder att ”sex timmar” aldrig riktigt är sex identiska timmar. Några av de mest tidskritiska rutorna på listan kan försvinna innan huvudklockan når 22.00.

Sex timmar på Gröna Lund är inte samma sak som sex timmar av åktid

Det mest intressanta med upplägget är att det tvingar fram ett annat sätt att se på Gröna Lund. På en vanlig dag väljer de flesta några favoriter, accepterar en längre kö till något stort åk, tar en matpaus och kanske promenerar runt utan att varje minut behöver motiveras. Gordon förvandlar i stället parken till ett schema. Varje förflyttning blir en kostnad, varje kö blir ett hot mot slutresultatet och varje attraktion som stänger tidigare blir en deadline inuti den större deadlinen.

Det är därför hans första beslut är logiskt: börja med sådant som riskerar att bli svårt senare. Han har Jetpass till bland annat Kvasten och pratar tidigt om att en konsert under kvällen gör att vissa attraktioner i området väntas stänga tidigare. Oavsett exakt hur kvällens driftplan såg ut är strategin tydlig. Han kan inte spara allt jobbigt till sist, för ”sist” kanske inte finns för just den attraktionen.

På pappret är 26 attraktioner på sex timmar ungefär 13 minuter och 50 sekunder per attraktion om man räknar in allt: gångtid, kö, säkerhetskontroll, själva åkturen, avstigning, samtal med människor och eventuell mat. Då blir det uppenbart varför en tvåminuters berg- och dalbana kan kosta tjugo eller trettio minuter i praktiken. Åktiden är nästan den minst viktiga delen av ekvationen. Det är friktionen mellan åken som avgör om planen håller.

Gröna Lunds egen biljettinformation beskriver i dag Jetpass som en expressköprodukt för den som vill minska kötiden. I videon blir den funktionen mer än en bekvämlighet: varje minut som kan kapas i en kö ger utrymme för nästa punkt. Samtidigt går det inte att optimera bort allt. När trycket i parken ökar märker Gordon att köerna växer, och senare på kvällen blir det rent av en kamp att hinna över till familjeattraktionerna innan deras egna sluttider.

Det här är också skälet till att resultatet måste bedömas efter vilka attraktioner som faktiskt går att köra. Om en attraktion står stilla eller är stängd är det inte ett personligt misslyckande att den saknas på listan. Gordon landar själv i den principen när Ikaros stänger precis när han är redo att åka. Den måste räknas bort ur kalkylen, annars skulle utmaningen kunna bli matematiskt omöjlig av ett skäl han inte kan påverka.

Gordon börjar med fel sorts åk – om målet hade varit att må bra

Om målet bara hade varit att överleva kvällen med lugn puls hade startordningen varit tveksam. Gordon kastar sig tidigt in i en sekvens där flera av parkens mer intensiva attraktioner kommer tätt: Kvasten, Fritt Fall/Tilt, Monster och Insane. För en person som samtidigt påminner om att han historiskt inte varit särskilt förtjust i läskiga karuseller är det ungefär som att värma upp inför ett motionslopp genom att börja med backintervaller.

Kvasten: den strategiska öppningen

Kvasten fungerar bra som första markering av vad den här dagen ska bli. Den är snabb nog för att få upp pulsen men inte riktigt den mentala vägg som väntar senare. Gröna Lund anger en höjd på 20 meter, hastighet på 55 km/h och ungefär en minuts åktid. Eftersom passagerarna hänger under rälsen med benen fria blir känslan mer luftig än i en traditionell vagn. För Gordon är den ändå framför allt en logistikpunkt: en av attraktionerna han vill få undan tidigt innan kvällens andra aktiviteter gör tidsschemat mer osäkert.

Fritt Fall Tilt: när den gamla karusellrädslan får en väldigt dålig arbetsmiljö

Sedan kommer den typ av attraktion som gör Gordons gamla strategi – stanna vid lyckohjulen – fullt begriplig. Fritt Fall är 80 meter högt och Gröna Lund anger en fallhastighet från 0 till 100 km/h på 2,8 sekunder. Tilt-versionen lägger till detaljen att gondolen vinklas 17 grader framåt innan fallet. Det är alltså inte bara höjden som ska hanteras; du får dessutom den visuella signalen att marken ligger rakt under dig.

Gordon reagerar ungefär därefter. Han letar råd hos andra i kön, skämtar nervöst, blundar, hyperventilerar och beskriver sig efteråt som vinglig och nära svimfärdig. Det är lätt att läsa det som komik, men för själva berättelsen fyller det en viktig funktion. Utmaningen blir konkret redan i början: om kroppen svarar så starkt efter de första stora åken, hur ska sex timmar av samma sak fungera?

Det fina är att mötena med andra besökare bryter upp rädslan. I stället för att kameran bara stannar på Gordon och hans reaktioner får han små coacher runt sig. Någon säger åt honom att hålla huvudet bakåt, någon lugnar honom och någon passar på att diskutera relationstips. Det är ett återkommande mönster i videon: den hårda tidsplanen skapar paradoxalt nog många sociala småscener, eftersom Gordon hela tiden hamnar bredvid nya människor.

Monster: 90 km/h och ett huvud som redan börjar protestera

Direkt efter en höjdskräcksekvens hade en bänk varit ett fullt rimligt val. Gordon väljer Monster. Den inverterade berg- och dalbanan, som öppnade 2021, går enligt Gröna Lund upp till 90 km/h, når 34 meters höjd och utsätter åkarna för upp till 4,5 G. Passagerarna hänger under rälsen och befinner sig upp och ner fyra gånger. Det är en ganska tydlig förklaring till varför ”jag kör bara nästa också” inte nödvändigtvis är samma sak som att kroppen tycker att planen är bra.

Gordon säger att han har hört att de största G-krafterna känns längst bak och väljer därför just den platsen. Efteråt kommer huvudvärken och den första tydliga känslan av att han redan hunnit bli sliten. Det är här videons skämt om att vara ”för gammal” för vissa åk börjar fungera som ett återkommande eko. Han är inte färdig med utmaningen på långa vägar, men kroppen beter sig som om finalen borde vara nära.

Insane: namnet är nästan en instruktion

Nästa stora mentala tröskel är Insane, och här finns en viktig skillnad: Gordon säger att han medvetet har undvikit attraktionen tidigare. Det är alltså inte bara ett ännu ett kryss i listan. Det är ett åk som redan har en plats i hans personliga ”nej tack”-kategori.

Gröna Lund beskriver Insane som 35,5 meter hög, med en topphastighet på 60 km/h och krafter på upp till 4,5 G. Men den detalj som bäst förklarar Gordons reaktion är att sätena roterar fritt kring sin egen axel. Hur mycket ett säte snurrar påverkas av hur vikten fördelas mellan passagerarna, vilket gör att varje åktur kan kännas annorlunda. När Gordon säger att han öppnar ögonen och plötsligt befinner sig upp och ner är det därför inte bara en dramatisk formulering; konstruktionen är bokstavligen byggd för att vrida perspektivet bort från det förutsägbara.

Efter Insane säger han att det var bland det värsta han åkt och lovar i stunden att aldrig göra om det. Samtidigt erkänner han att det var kul. Just den dubbla reaktionen – ”aldrig igen” följt av ”det där var ändå kul” – är nästan den renaste sammanfattningen av hela videon. Den är mindre en berättelse om att bli orädd och mer en berättelse om att göra saker trots att rädslan fortfarande är där.

Kärlekstunneln gör något som de extrema åken inte kan

När tempot har byggts upp kring Fritt Fall, Monster och Insane kommer Kärlekstunneln som en nästan komiskt mjuk kontrast. Gordon och Moa sätter sig i båten, pratar om att det är skönt att bryta av från allt det intensiva och skämtar om romantiken. Det är en paus, men den är inte berättarmässigt tom. Tvärtom blir den viktig för rytmen.

En utmaning som bara stegrar intensiteten får ett problem efter ett tag: allt blir lika högt. Om varje scen ska vara ”det sjukaste hittills” slutar superlativen betyda något. Kärlekstunneln återställer skalan. Efter ett långsamt åk genom en sagomiljö känns nästa ryck, drop eller snurr mer igen. Samtidigt får Moa och Gordon några minuter där relationen kan vara mer än att hon står bredvid och ser honom utsätta sig för ännu en dålig idé.

Attraktionen har dessutom en lång historia på platsen. Gröna Lunds historik spårar föregångaren till 1936, då den hette Sagokanalen. Besökare började senare kalla den Kärlekstunneln, ett namn som så småningom blev officiellt. Det är en rolig kontrast mot parkens moderna profil: på samma kväll kan Gordon gå från en attraktion med fritt roterande säten och flera G till en tradition som i olika former funnits i nästan nio decennier.

Det är också i de lugnare delarna som videons personfokus blir tydligt. Gordon behöver inte skapa en stor ”relationsstory” av att Moa är där. Små repliker, den gemensamma båtturen och återkommande blickar mot henne räcker. Det fungerar bättre än om varje åk skulle försöka bära en ny dramatisk utveckling. I en video med hög mekanisk fart blir normalitet en tillgång.

Lustiga Huset, Twister och konsten att göra en nöjespark till en tidsjakt

Efter Kärlekstunneln kommer Lustiga Huset, och här syns formatet kanske tydligare än någon annanstans. Gordon pratar om att speedrunna huset. Ordet är skämtsamt, men det beskriver faktiskt vad som har hänt med hela Gröna Lund: attraktionerna är inte längre fristående upplevelser utan nivåer i en bana där klockan hela tiden tickar.

Det gäller också Twister. I videon blir köläget ett konkret problem, och Gordon konstaterar att en lång kö till träberg- och dalbanan är precis vad han inte behöver. Själva åket överraskar honom dessutom mer än väntat. Han beskriver det som ryckigt och skämtar om att huvudet fått sig en omgång.

Gröna Lunds fakta ger en bra förklaring till varför Twister kan kännas mer aggressiv än dess relativt blygsamma höjd antyder. Banan är 480 meter lång, når 61 km/h och upp till 3 G. Den är dessutom extremt kompakt; parkens historiksida berättar att banan korsar sig själv 24 gånger. Det är typiskt Gröna Lund: begränsat utrymme har gjort att attraktionerna måste vävas in i varandra snarare än breda ut sig som i en stor park utanför stan.

För tidsjakten finns ytterligare en detalj: Twister anges stänga 15 minuter före parkens ordinarie stängning. Det betyder att en lång kö sent på kvällen kan vara dubbelt dyr. Den äter inte bara minuter; den riskerar att göra nästa attraktion permanent otillgänglig den dagen. Det är den sortens osynliga regel som gör Gordons ”bara fem i timmen”-matematik mycket mindre generös än den låter.

Matpausen är reklam – men också ett verkligt problem i upplägget

Mitt i allt åkande blir Gordon hungrig och videon går över i ett sponsrat segment för Factor. Han kopplar samarbetet till just tidsbristen: den som försöker hinna så mycket som möjligt vill inte lägga kvällen på matlagning. I den redaktionella berättelsen är sponsorn mindre viktig än funktionen scenen fyller. Den påminner om något som den rena utmaningsmatematiken lätt glömmer: sex timmar kräver energi, vätska och pauser, särskilt när kroppen redan signalerar huvudvärk och illamående.

Det hade varit möjligt att klippa bort pausen ur en ren sammanfattning och ändå förstå slutresultatet. Men då missar man en del av varför kvällen känns lång. Gordon springer inte runt i ett vakuum. Han behöver äta, hitta Moa, möter tittare, pratar med personal och försöker hålla energin uppe. Just de ”opraktiska” minuterna är en del av verkligheten som skiljer videon från en teoretisk lista där varje attraktion bara har en angiven åktid.

Det är också viktigt att hålla isär den sponsringen från Videonytts egna eventuella kommersiella länkar. Factor är en sponsor i Gordons originalvideo. En annons eller affiliatelänk på Videonytt är en separat relation och säger ingenting om Gordons avtal eller om sponsorns koppling till den här artikeln.

Spindeln känns ny för Gordon – och det är den också

Gordons känsla av att Spindeln är ny stämmer också med Gröna Lunds egna uppgifter. Han går fram till attraktionen utan att riktigt veta vad som väntar, och parken bekräftar att Spindeln introducerades som en nyhet för säsongen 2026 och placerades mellan Kvasten och Blå Tåget.

Spindeln är en så kallad Super Jumper och Gröna Lund beskriver den som den första av sin typ i Sverige. Den har plats för 42 åkare, kan nå upp till 3 G och roterar med upp till 12 varv per minut, ungefär 23 km/h. Det låter kanske snällare än 90 km/h i Monster, men siffrorna säger inte allt om hur en karusell känns. En attraktion som kombinerar upprepade rotationer, studs och varierande riktning kan vara exakt fel medicin när man redan hunnit åka en lång rad snurriga saker.

Det blir också en liten påminnelse om hur snabbt en nöjespark förändras. Gröna Lund öppnade redan 1883, men parken Gordon rör sig genom är full av lager från olika epoker. Kärlekstunneln har rötter i 1930-talet, Nyckelpigan kom 1975, Fritt Fall 1998, Insane 2009, Monster 2021 och Spindeln 2026. En ”alla karuseller”-utmaning är därför aldrig helt tidlös. Gör man samma video några år senare är listan, ordningen och kanske hela strategin annorlunda.

Blå Tåget blir den oväntade skräckscenen

Om man bara går efter namn är det lätt att förstå Gordons felkalibrering. ”Blå Tåget” låter inte som dagens stora skräckprov. Efter Fritt Fall Tilt och Insane borde ett litet tåg nästan vara återhämtning. Gordon går in med ungefär den förväntningen – och upptäcker snabbt att han satt sig ensam i ett spöktåg.

Reaktionen är en av videons roligare vändningar eftersom den bryter mot den skala Gordon själv hunnit bygga upp. Han har redan hängt under räls, fallit från höjd och snurrat upp och ner, men det är mörkret och överraskningarna i Blå Tåget som får honom att sitta ihopkrupen och undra hur långt det egentligen är kvar. När någon senare påminner om att attraktionen också är tänkt att fungera för yngre besökare gör det inte direkt hans självbild starkare.

Gröna Lund beskriver Blå Tåget som en skrämmande tågtur bland spöken och drakar och rekommenderar den från omkring sju års ålder. Den nuvarande versionen hade premiär 2011, men namnet och konceptet har en betydligt längre historia. Parkens historik berättar om ett Blå Tåget redan på 1930-talet, med senare ombyggnader och återkomster. Den långa traditionen gör nästan Gordons reaktion ännu bättre: han överrumplas inte av årets nyaste extrema maskin utan av en klassisk dark ride-idé som generationer av besökare mött i olika versioner.

Och även Blå Tåget har en egen tidsgräns. Gröna Lund anger att attraktionen stänger 15 minuter före den vanliga sluttiden. I en utmaning där slutspurten kommer med minuter kvar blir ett sådant villkor viktigare än hur ”barnvänlig” attraktionen ser ut på kartan.

Katapulten och Ikaros: när modet äntligen finns men maskinen säger nej

Senare kommer Gordon till Katapulten och Ikaros, två höjdattraktioner som passar illa med hans allt mer slitna kropp. Katapulten skjuter enligt Gröna Lund upp åkarna 55 meter och når omkring 60 km/h. Gordon har samtidigt börjat beskriva hur allt snurrar och hur lusten att frivilligt gå vidare mot ännu en höjdmaskin är nära noll.

Ikaros är den stora mentala slutbossen i den här delen. Attraktionen lyfter passagerarna högt upp, vrider dem till ett framåtlutat läge och släpper dem i 90 graders vinkel. Gröna Lund anger en totalhöjd på 95 meter och fallhastighet på 90 km/h. Gordon tvekar, samlar sig och kommer till slut till punkten där han faktiskt är beredd att göra det.

Då stängs Ikaros.

Det är ett nästan för perfekt utmaningsögonblick, men också viktigt för hur resultatet måste förstås. Gordon säger själv att det inte går att åka och att den därför måste räknas bort ur kalkylen. Hade utmaningen formulerats som ”jag måste åka exakt varje namngiven attraktion oavsett driftstatus” hade den i praktiken kunnat avgöras av tekniken snarare än av honom. I stället blir regeln funktionell: alla som är öppna och igång.

Det är också en bra illustration av skillnaden mellan rädsla och kontroll. Gordon kan påverka om han vågar gå in i kön. Han kan inte påverka om en attraktion tas ur drift. Videon vinner på att inte låtsas att allt går att optimera. En del av nöjesparksdagen är att systemet ibland fattar beslut åt dig.

Bläckfisken och den sena insikten: de mindre åken är inte automatiskt vila

När de största hindren börjar vara avklarade kommer en falsk känsla av att resten borde bli enkelt. Gordon tittar på listan och konstaterar att mycket av det som återstår är mindre attraktioner, sådant man lätt kan kategorisera som barn- eller familjeåk. Problemet är att kroppen vid det här laget inte bryr sig om hur attraktionen marknadsförs.

Bläckfisken blir ett tydligt exempel. Den snurrar i flera led och Gordon beskriver att just rotationen är det som får honom att må illa. Gröna Lund anger att den aktuella Bläckfisken rör sig ut över vattnet och stänger tio minuter före parken. Även här finns alltså både fysisk belastning och en egen liten deadline.

Det är en av videons mer träffsäkra observationer utan att den behöver uttalas som en stor slutsats: extremitet och illamående är inte samma sak. En 80-meters drop kan vara skrämmande men relativt kort och linjär. En mindre attraktion som fortsätter snurra kan vara betydligt värre när balanssinnet redan fått timmar av motstridiga signaler. Därför blir de sista familjeåken inte bara gratis kryss på listan.

40 minuter kvar – och då börjar den riktiga slutspurten

Mot slutet tittar Gordon på listan och inser att han har ungefär 40 minuter på sig att hinna flera av de mindre attraktionerna. Nu ändras tonen igen. De stora rädslorna har i stort sett redan mötts; i stället blir varje liten kö och varje stängd grind ett problem. Han rör sig mot Nyckelpigan och andra återstående familjeåk med en energi som handlar mer om logistik än om att jaga adrenalinkickar.

Nyckelpigan visar dessutom varför det är farligt att avfärda ”barnkarusell” som synonym till långsam. Gordon blir förvånad över hur bra fart den har och pratar med andra åkare om att den faktiskt drar iväg. Gröna Lund beskriver Nyckelpigan som en liten berg- och dalbana och noterar att den är parkens enda attraktion som kör tre varv i följd. Banan är bara 59 meter lång, men repetitionen gör att den känns mer som ett riktigt åk än en transport runt en dekorativ cirkel.

De sista minuterna blir på så sätt en inversion av början. Tidigt var frågan: vågar Gordon åka det här? Sent är frågan: hinner attraktionen fortfarande vara öppen när han kommer fram? Modet har nästan blivit en administrativ fråga. Så länge dörren är öppen sätter han sig.

Det här är också punkten där man förstår varför nio minuter kvar faktiskt är en liten marginal. Om flera attraktioner stänger 10–15 minuter före den officiella tiden är nio minuter på huvudklockan i praktiken noll minuter för dem. Slutresultatet bygger därför inte på att Gordon kan fortsätta åka i nio minuter till; det bygger på att det sista möjliga åket redan är gjort.

Så: åkte Gordon verkligen alla karuseller på Gröna Lund?

Ja – med den avgörande reservationen att han själv definierar målet som alla attraktioner som är öppna och igång. Några karuseller är stängda under kvällen och Ikaros tas ur drift när han är redo att åka. De räknas bort. När han summerar säger han att alla som faktiskt gått att åka har blivit avklarade och att ungefär nio minuter återstår till stängning.

Det är en rimlig och transparent definition. Alternativet hade varit att påstå att en stängd attraktion är en missad attraktion, vilket skulle göra resultatet beroende av något ingen besökare styr över. Däremot betyder det att man ska vara försiktig med en förenklad rubrik som ”Gordon åkte exakt alla Gröna Lunds 26 attraktioner”. Videon stöder en mer precis formulering: han försöker åka hela den tillgängliga listan och klarar alla som är öppna och möjliga att köra.

Spökhuset hamnar också utanför själva räknandet. Gordon har en biljett dit, men beskriver det som mer av en upplevelse än en karusell och väljer att fokusera på åkattraktionerna för att hinna. Det är ytterligare ett exempel på att utmaningar av den här typen alltid kräver en kategori. Annars börjar listan växa med gånghus, skräckupplevelser, spel och annat som finns i en nöjespark men inte är samma sak som ett åk.

Den egentliga payoffen är inte nio minuter – det är vad Gordon säger efteråt

Rent formatmässigt är nio minuter den perfekta siffran. Den är liten nog för att resultatet ska kännas tajt men stor nog för att vi ska slippa en konstlad sekundstrid vid sista grinden. Ändå är den starkaste delen av slutet något annat. Gordon återvänder till barndomen.

Han säger att han nu tagit igen alla de gånger då han som liten stod vid hjulen och försökte vinna saker i stället för att åka. Efter den här kvällen upplever han att han har åkt fler karuseller än under sina tidigare Gröna Lund-besök tillsammans. Det gör att den personliga premissen från början faktiskt får en avslutning. Utmaningen var inte bara ”kan en vuxen man logistiskt hinna en lista?” utan ”vad händer om den som tidigare undvek karuseller plötsligt måste säga ja till nästan allt?”

Det är en bättre båge än om videon hade avslutats med ett kalkylblad. Gordon blir inte någon ny person som älskar varje extrem attraktion. Han säger uttryckligen att vissa var för brutala, han vill aldrig åka vissa igen och han mår så illa i slutet att han knappt kan göra sin outro. Framsteget består inte i att rädslan försvinner. Framsteget består i att den inte längre bestämmer hela dagen.

Det finns också något sympatiskt i att han inte försöker sälja in lidandet som en stor livsfilosofi. Slutet är fortfarande väldigt Gordon: han är nöjd, helt slut, illamående och skämtar om att behöva låna en kruka. Den lilla återkopplingen till pojken vid lyckohjulen räcker. Mer högtidlighet hade gjort scenen mindre trovärdig.

Varför tittarmötena blir viktigare än de först verkar

En stor del av videon består av korta möten med människor som känner igen Gordon. Någon vill hälsa, någon har följt honom länge, någon ger ett åktips och någon frågar hur det är att redigera video. I en strikt sammanfattning skulle de flesta av de scenerna kunna klippas ner till en mening. Men i berättelsen gör de två viktiga saker.

För det första fungerar de som socialt stöd. Gordon går in i flera åk med tydlig nervositet och använder människorna bredvid sig som små ankare. Han frågar vad han ska tänka på, om attraktionen verkligen är så farlig som den ser ut och om någon annan har åkt den förut. Svaren är ofta lika mycket skämt som instruktioner, men de flyttar fokus från den egna rädslan till ett samtal.

För det andra visar de vad som händer när en planerad utmaning möter en välkänd youtuber mitt i en full nöjespark. Det går inte att optimera varje sekund när folk vill säga hej, och samtidigt skulle videon förlora mycket av sin värme om Gordon bara sprang förbi. Han tar sig tid, låter människor hälsa och inkluderar dem i åken. Det kostar minuter men ger videon något som själva checklistan inte kan ge.

Det bidrar också till känslan av att utmaningen sker på riktigt i en park som är full av andra människor. En mer producerad version hade kunnat boka särskild tillgång, filma varje åk isolerat och skapa perfekt flöde. Här finns köer, fans, personal, ett konsertområde i bakgrunden och driftförändringar. Det är rörigare, men just därför blir frågan ”går det att hinna?” mer intressant.

Gröna Lunds kompakta park gör utmaningen både lättare och svårare

Det finns en särskild anledning till att en sådan här utmaning passar Gröna Lund. Parken är ovanligt kompakt. Den har vuxit fram på Djurgården sedan 1883 och har tvingats använda ytan på ett sätt som gör att berg- och dalbanor, torn, gångar, restauranger och scener ligger tätt. För en tidsjakt är det en fördel: avstånden mellan attraktionerna är ofta mycket kortare än i en stor temapark som breder ut sig över ett enormt område.

Samtidigt är samma kompakthet en nackdel. När mycket aktivitet pressas in på liten yta får varje kö, konsertavspärrning och smal passage större betydelse. Attraktionerna ligger dessutom så nära varandra att drift och publikflöden kan påverkas av vad som händer på scenområdena. Gordon märker detta direkt när han planerar runt kvällens konsert och försöker ta vissa åk tidigt.

Parkens historia gör också det visuella mötet mellan gammalt och nytt ovanligt tydligt. Gröna Lund öppnade den 3 augusti 1883 med en betydligt enklare tivoliverksamhet, där en hästdriven karusell var en av huvudattraktionerna. I dag kan en besökare inom några hundra meter gå från en nästan hundra år gammal idé som Kärlekstunneln till Monster på 90 km/h och årets nya Spindeln. Gordons utmaning blir därför indirekt en tur genom flera generationers tivolidesign, även om han själv är för upptagen med att inte må illa för att hålla en historielektion.

De mest extrema siffrorna i videon – och varför de inte ensamma avgör vad som känns värst

Det är lockande att rangordna åken efter en enda siffra. Högst hastighet borde vara värst. Högst torn borde vara värst. Flest G borde vara värst. Gordons reaktioner visar varför det inte fungerar så enkelt.

• Monster: upp till 90 km/h, 34 meters höjd och 4,5 G enligt Gröna Lund. Gordon får huvudvärk och blir rejält mör efter åket.
• Fritt Fall/Tilt: 80 meters höjd och omkring 100 km/h i fallet. För Gordon är höjden och väntan före släppet en stor del av obehaget.
• Insane: omkring 60 km/h och 4,5 G, men de fritt roterande sätena gör att åket kan förändras beroende på viktfördelningen. Gordon upplever att han plötsligt är upp och ner.
• Twister: 61 km/h, 3 G och en kompakt träbana. Gordon blir överraskad av hur ryckig den känns.
• Spindeln: upp till 3 G och 12 varv per minut. Lägre topphastighet än de stora berg- och dalbanorna, men mycket rotation för en person som redan är åksjuk.
• Blå Tåget: inga extrema farttal behövs. Mörker, överraskningar och att sitta ensam räcker för att Gordon ska bli ordentligt rädd.

Det här är en ganska bra lektion i varför nöjesparksupplevelser är subjektiva. Kroppen reagerar på acceleration, riktning, rotation, höjd, visuella intryck och förväntan på olika sätt. En person kan älska raka drop och hata snurr. En annan kan åka berg- och dalbana hela dagen men tycka att ett mörkt spöktåg är värre eftersom kontrollkänslan försvinner.

Gordon verkar framför allt få ett växande problem med kombinationen. Ett enskilt åk hade kanske varit lätt att skaka av sig. När kraftiga åk följer på varandra utan lång återhämtning byggs trötthet och illamående upp. Därför blir de sena, mindre attraktionerna ibland svårare än deras specifikationer antyder. Han åker inte Nyckelpigan med en nollställd kropp; han åker den efter flera timmar av fall, G-krafter, snurr och stress.

Går utmaningen att kopiera? Ja – men inte genom att kopiera Gordons exakta lista

För den som blir sugen på att göra samma sak finns en uppenbar fallgrop: att behandla videon som en permanent guide till vilka attraktioner som måste åkas. En nöjespark förändras hela tiden. Spindeln är exempelvis ny för 2026, K-pop Bumpers tillkom också under säsongen och andra attraktioner kan vara tillfälligt stängda, under service eller ha ändrade öppettider. Gordons lista är därför en ögonblicksbild, inte en evig standard.

Den bättre modellen är att kopiera metoden. Börja med att kontrollera vilka attraktioner som faktiskt är öppna den aktuella dagen. Notera särskilda sluttider. Prioritera sådant som stänger tidigt eller har långa köer. Ta hänsyn till konserter och andra evenemang. Använd eventuella expressköalternativ där de ger verklig tidsvinst. Och framför allt: definiera före start vad ”alla” betyder om ett åk går ur drift under dagen.

• Gör listan samma dag. Gamla parklistor kan innehålla attraktioner som inte längre kör eller missa nya åk.
• Markera egna stängningstider. Flera stora Gröna Lund-attraktioner stänger 15 minuter före parkens ordinarie sluttid.
• Ta köerna med störst tidsrisk tidigt. En populär berg- och dalbana med lång kö kan förstöra flera senare punkter.
• Ha en regel för driftstopp. Om en attraktion är stängd av tekniska skäl bör den kunna räknas bort, annars är utmaningen inte helt i deltagarens kontroll.
• Planera mat och vätska. Det är lätt att se dem som tidsförlust, men en kropp som mår illa och saknar energi är en ännu större tidsförlust.
• Var beredd att ändra ordning. Gordons kväll fungerar eftersom han hela tiden flyttar fokus när något stänger, en kö växer eller en bättre möjlighet dyker upp.

Det finns förstås också en hälsomässig gräns som inte ska göras till en tävlingsregel. Gröna Lund publicerar egna säkerhets- och tillgänglighetsråd för attraktionerna, och flera åk avråds för personer med vissa medicinska eller fysiska besvär. En YouTube-utmaning är inte ett skäl att ignorera sådana instruktioner eller att fortsätta om kroppen tydligt säger stopp. Gordon skämtar mycket om sitt illamående, men en verklig besökare behöver inte vinna över kameran.

Det videon säger om Gordon fungerar bättre än en lång biografi

Man skulle kunna fylla en stor bakgrundssektion med Gordons kanalhistorik, följarsiffror och tidigare projekt. För just den här berättelsen skulle mycket av det vara brus. Det relevanta får vi i stället inne i parken: han är tillräckligt välkänd för att regelbundet bli igenkänd, tittare refererar till äldre videor och han själv berättar att kanalen ligger runt 390 000 följare vid tillfället. Det räcker för att förstå den sociala miljön.

Ännu viktigare är hans egen kontinuitet. Han beskriver en tidigare version av sig själv som undvek åken och drog ut på tiden vid spelen. Det är den bakgrund som faktiskt förändrar hur vi ser dagens utmaning. Om en person som alltid älskat berg- och dalbanor åker allt på sex timmar blir det främst logistik. När någon som aktivt har undvikit vissa typer av åk gör samma sak blir varje stort torn och varje fritt roterande säte också en liten personlig förhandling.

Det är därför videon inte behöver en dramatisk livsberättelse. Det räcker att öppna med en konkret gammal vana och avsluta med dess motsats. I början: Gordon som barn försöker vinna tid bort från karusellerna. I slutet: Gordon som vuxen har pressat in fler karuseller på en kväll än han upplever att han tidigare åkt under alla sina besök tillsammans. Det är en ren och begriplig båge.

Vad som gör videon mer sevärd än en vanlig checklista

Utmaningsvideor riskerar ofta att bli repetitiva: nytt objekt, samma reaktion, nytt objekt, samma reaktion. Här finns tre saker som hindrar det.

1. Attraktionerna skapar olika sorters problem

Fritt Fall handlar om höjd och väntan. Monster handlar om fart och G-krafter. Insane handlar om oförutsägbar rotation. Blå Tåget handlar om mörker och överraskning. Ikaros handlar till slut inte om själva åket alls, eftersom driftstoppet blir scenens poäng. Därför behöver Gordon inte uppfinna en ny gimmick inför varje punkt; parken varierar motståndet åt honom.

2. Klockan förändrar betydelse under videon

I början är klockan ett abstrakt mål: fem attraktioner i timmen. I mitten blir den en strategifråga när köerna växer. I slutet blir den huvudpersonen. Med omkring 40 minuter kvar till en grupp mindre åk finns ingen plats för omvägar. Och när Gordon slutligen säger att det återstår nio minuter har tiden gått från planeringsverktyg till bevis på att marginalen faktiskt var liten.

3. Gordon tillåter sig att vara dålig på själva uppgiften

Han försöker inte se oberörd ut. Han blundar, ber om råd, ångrar sig, säger att han vill hem och mår illa. Det gör utmaningen roligare än om han bara hade varit en rutinerad coaster-entusiast som effektivt betar av en lista. Publiken behöver se att uppgiften kostar något för att upplägget ska få spänning.

Fem ögonblick som sammanfattar hela kvällen

När han inser att stora åk måste tas tidigt

Konsertkvällen och de tidiga stängningarna gör att Gordon inte kan spara de värsta attraktionerna tills han ”känner sig redo”. Det är formatets första riktiga vändning: klockan bestämmer modets tidsplan.

När Insane gör precis det Gordon fruktat

Han har undvikit attraktionen tidigare, sätter sig ändå och får uppleva den typ av okontrollerad rotation han föreställt sig. Efteråt kommer både avståndstagandet och erkännandet att det faktiskt var kul. Det är den personliga utmaningen i miniatyr.

När Kärlekstunneln plötsligt känns som lyx

Efter flera extrema åk blir ett långsamt sagoflöde med Moa inte ett tråkigt avbrott utan en efterlängtad återställning. Kontrasten gör både humorn och relationen bättre.

När Ikaros stänger precis när han vågar

Det är nästan ironiskt: den största segern i scenen är att Gordon till slut är beredd, men han får inte åka. Händelsen tvingar fram den rimliga regeln att bara tillgängliga attraktioner kan ingå i resultatet.

När han har nio minuter kvar och ändå knappt kan göra sin outro

Logistiskt är utmaningen klar. Fysiskt är Gordon helt färdig. Han försöker avrunda men mår så illa att avslutningen faller sönder, innan han ändå hinner återknyta till barndomens lyckohjul. Det är en perfekt ofiltrerad sista bild av vad sex timmar av ”bara en till” faktiskt kostade.

FAQ om Gordons Gröna Lund-utmaning

Klarade Gordon att åka alla karuseller på Gröna Lund?

Han säger i slutet att han har åkt alla attraktioner som varit öppna och igång. Några attraktioner var stängda och kunde därför inte genomföras. Resultatet bör alltså beskrivas som alla tillgängliga åk, inte nödvändigtvis varje permanent attraktion på parkens katalog.

Hur lång tid hade Gordon på sig?

I videon säger han att Gröna Lund den dagen har öppet mellan 16.00 och 22.00, vilket ger sex timmar. Han räknar tidigt med att behöva hålla ungefär fem attraktioner i timmen för att ha en chans.

Hur mycket tid hade han kvar när han var klar?

När Gordon summerar utmaningen säger han att parken stänger om ungefär nio minuter. Flera attraktioner har dock egna tidigare sluttider, så den praktiska marginalen för vissa åk var redan borta vid den tidpunkten.

Varför åkte han inte Ikaros?

Gordon hade samlat mod och var beredd att åka när Ikaros togs ur drift. Han säger därför att den måste räknas bort eftersom den inte längre gick att åka. Det är ett av de tydligaste exemplen på varför driftstatus måste ingå i definitionen av utmaningen.

Var Spindeln verkligen ny när Gordon åkte den?

Ja. Gröna Lund presenterade Spindeln som en ny attraktion för säsongen 2026. Den är en Super Jumper mellan Kvasten och Blå Tåget och kombinerar rotation, studs och fart.

Vilken attraktion verkar Gordon tycka är värst?

Han reagerar starkt på flera. Tilt är tidigt en av de mest skrämmande upplevelserna, Insane beskrivs som brutal och Ikaros är en stor mental tröskel även om den aldrig går att åka. Blå Tåget överraskar honom dessutom kraftigt trots att det inte är en extrem fartattraktion. Det mest rättvisa svaret är därför att olika åk är ”värst” av olika skäl under kvällen.

Varför räknar han inte spökhuset?

Gordon säger i slutet att han har en entré till spökhuset men ser det som en upplevelse snarare än en karusell. Eftersom målet är att hinna åkattraktionerna väljer han att hålla det utanför listan.

Går det att göra exakt samma utmaning i dag?

Principen går att kopiera, men inte nödvändigtvis listan. Attraktioner, driftstatus, köprodukter, säsongsnyheter och öppettider förändras. Kontrollera alltid Gröna Lunds aktuella information samma dag och bygg utmaningen efter det som faktiskt är öppet.

Originalvideon är fortfarande den bästa platsen för själva åken

En artikel kan förklara tidsmatematiken, sätta Spindeln i 2026-kontext, jämföra specifikationer och tydliggöra varför ”alla” i praktiken betyder alla öppna attraktioner. Men Gordons ansiktsuttryck i Fritt Fall, den konstiga tystnaden under Monster-försöket, paniken i Blå Tåget och alla spontana möten med tittare fungerar bäst i originalformatet. Se Gordons originalvideo på YouTube.

Slutsats: han vinner utmaningen, men det är nästan fel sak att minnas

Gordon lyckas med det han till slut definierar som uppgiften: att åka alla attraktioner på Gröna Lund som är öppna och igång under dagen. Han avslutar med ungefär nio minuter kvar, efter att vissa stängda åk räknats bort. Det är ett tillräckligt tajt resultat för att grundidén ska fungera och tillräckligt transparent för att man ska förstå vad ”alla” betyder.

Men om videon bara hade handlat om att flytta en markering från 0/26 till färdig hade den varit mycket tunnare. Det som stannar kvar är i stället kontrasten mellan Gordon som barn och Gordon nu. Den yngre versionen försökte vinna tid bort från karusellerna. Den vuxna versionen skapar ett format där han inte längre har tid att undvika dem.

På vägen hinner han bli livrädd i Tilt, mör i Monster, omskakad av Insane, oväntat skrämd av Blå Tåget, snurrig på mindre åk, stoppad av Ikaros utan att ens få sätta sig och till slut nästan oförmögen att leverera en normal outro. Moa, andra besökare och Gröna Lunds personal blir små hållpunkter när schemat annars bara säger ”nästa”.

Och kanske är det därför slutet fungerar. Gordon står inte där som en nyfrälst berg- och dalbaneexpert. Han står där som någon som fortfarande tycker att mycket är läskigt, fortfarande mår illa och fortfarande kan säga att en attraktion var fruktansvärd. Skillnaden är att han åkte den ändå. När han återknyter till alla timmar han som barn kunde lägga vid lyckohjulen känns de nio återstående minuterna plötsligt mindre viktiga än de sex timmar han faktiskt fyllde.

Det var inte en perfekt dag för kroppen. Det var däremot en ganska effektiv revansch på den gamla strategin att försöka vinna tid.

Källor och vidare läsning

För fakta om attraktionernas höjd, fart, G-krafter, premiärår och särskilda stängningstider har Videonytt använt Gröna Lunds officiella attraktion- och historiesidor. Se exempelvis Fritt Fall, Monster, Insane, Twister, Spindeln, Kvasten, Katapulten, Bläckfisken, Nyckelpigan och Gröna Lunds historik.

Videonytts kommersiella länk ovan är en separat annons-/affiliaterelation och har inte påverkat artikelns bedömning av Gordon, Gröna Lund eller någon attraktion.