Rasmus Kamerer hittar en kattunge vid 03:00 – Allt om videon

Rasmus och Mirko hittar en kattunge mitt i natten – sedan börjar 03:00-mysteriet

Senast uppdaterad: 5 september 2026

En liten kattunge utanför huset, en lapp som i princip säger att de absolut inte ska ta med henne, klockan på väg mot 03:00 och två personer som ändå bestämmer sig för att göra precis det lappen varnar för. Där har Rasmus Kamerer och Mirko redan ett ganska effektivt recept på en natt som knappast kommer att sluta med att någon bara ställer fram en skål vatten och går och lägger sig.

Allt börjar ändå förvånansvärt vardagligt. De ser en kattunge som verkar vara ensam och tycker att det känns fel att lämna henne ute. Sedan skruvas situationen upp steg för steg. Ett okänt nummer skickar bilder på Rasmus och Mirko när de tar katten. Någon hävdar att katten tillhör personen. Ett telefonsamtal gör knappast saken lugnare. Tvärtom kommer varningen att katten ska bära på en förbannelse, och snart står Rasmus och Mirko i ett nedsläckt rum och upprepar orden ”Smulan, vi sätter dig fri”. När de sedan letar efter katten är hon borta.

Det är lätt att bara följa nästa skrämselmoment och nästa ”vad händer nu?”, men videon blir roligare när man ser hur många små delar som används för att låta mysteriet växa: tidpunkten 03:00, lappen, kattungens helt vanliga bus som börjar tolkas som något märkligare, den okända avsändaren, fotot som visar att någon sett dem, ägarens konstiga svar, ritualen och till sist den försvunna Smulan. Samtidigt finns en betydligt mer jordnära fråga under hela historien: vad gör man egentligen i Sverige om man hittar en katt som verkar vara ensam eller övergiven?

Det börjar med den svåraste saken att bara gå förbi: en ensam kattunge

Det smartaste med öppningen är att den nästan inte behöver någon förklaring alls. En liten kattunge på gatan räcker. Rasmus och Mirko behöver inte först konstruera ett komplicerat uppdrag eller dra en lång bakgrund. Den naturliga impulsen finns redan där: katten ser liten ut, det är mitt i natten och deras första tanke blir att de åtminstone måste se till att hon inte lämnas ensam.

Det är också här den första riktiga konflikten dyker upp. De hittar nämligen inte bara katten. I närheten finns dessutom en lapp med ett budskap som går ut på att de inte ska ta henne. Om katten bara hade suttit ensam hade beslutet kunnat kännas självklart: få henne från en utsatt plats, försöka hitta ägaren och se till att hon är trygg. Lappen gör allt betydligt mer märkligt. Någon tycks känna till katten, någon har varit där före dem och den personen vill uttryckligen påverka vad nästa förbipasserande gör.

Rasmus och Mirko landar ändå i att de inte vill lämna henne. De tar in katten och hamnar nästan direkt i den mycket mindre glamorösa delen av spontant djuransvar: behöver hon vatten, vad kan hon äta, vem äger henne och hur hindrar man en liten katt från att klättra på exakt allting samtidigt? På några minuter har nattpromenaden blivit improviserad kattjour.

Samtidigt springer katten omkring och gör det kattungar är ganska bra på: rör sig snabbt, dyker upp där ingen väntat sig och försvinner ur blickfånget precis när människorna tror att de har kontroll. Först är det mest gulligt. Sedan börjar samma energi kännas misstänkt. När klockan dessutom närmar sig 03:00 har videon redan planterat tillräckligt många varningslampor för att vanligt kattbus ska börja kännas som en del av mysteriet.

”Ta inte katten” är egentligen videons viktigaste rad

Det är lätt att fastna vid förbannelsen senare, men utan lappen hade resten av videon haft betydligt mindre att arbeta med. Den fungerar som en liten varningsskylt från en skräckfilm: tydlig nog för att förstås direkt, men tillräckligt oförklarad för att skapa fler frågor än svar.

Vem skrev den? Varför? Om någon känner katten så väl att personen kan lämna ett särskilt meddelande bredvid henne, varför är katten då ute ensam? Om syftet är att ingen ska ta henne, varför inte själv ta hand om henne? Och om lappen i stället är tänkt som en varning till den som hittar katten – vad exakt är det man förväntas vara rädd för?

Rasmus och Mirko analyserar inte situationen som två kriminalutredare med whiteboard, röda trådar och kaffe som kallnade före midnatt. De går på känslan. Katten är där, hon verkar behöva någon och de kan inte förmå sig att bara gå därifrån. Därmed bryter de nästan omedelbart mot varningen, vilket också ger tittaren en enkel sak att vänta på: konsekvensen.

Det är ett klassiskt berättargrepp. Så fort någon visar en dörr med texten ”öppna inte” blir just den dörren det mest intressanta i hela rummet. Här är katten den dörren. Genom att välja att hjälpa henne väljer Rasmus och Mirko samtidigt att fortsätta in i mysteriet.

03:00 gör ett vanligt vardagsrum betydligt mindre vanligt

Rasmus återkommer flera gånger till klockslaget. Klockan är först strax före tre och sedan slår den över. Han och Mirko pratar om att märkliga saker brukar hända när de gör saker efter 03:00, och tiden blir nästan en tredje medspelare bredvid dem och katten.

Berättarmässigt är det ett enkelt men effektivt grepp. En katt som springer genom ett vardagsrum på eftermiddagen är bara en katt som springer genom ett vardagsrum. Samma katt som försvinner runt ett hörn när lamporna är dämpade, två personer redan har bestämt sig för att klockan tre är suspekt och någon dessutom har lämnat en varningslapp får plötsligt en helt annan roll. Miljön behöver knappt förändras. Förväntningarna gör jobbet.

Det passar också den energi Rasmus använder genom stora delar av videon. Han reagerar snabbt och låter nästa idé komma nästan innan föregående hunnit landa. Mirko hakar på men kan samtidigt bli den som svarar lite rakare eller ifrågasätter. Därför behåller scenerna tempo även under sekunder då katten egentligen bara sitter, går omkring eller råkar vara utanför bild.

När katten sedan blir extra busig behöver Rasmus inte bevisa att något märkligt har hänt. Det räcker att han frågar om beteendet verkligen är normalt. Videon har redan gjort jobbet som krävs för att både han och tittaren ska vänta på nästa konstiga detalj.

Sedan kommer bilden som förändrar hela mysteriet

Den första riktigt stora förändringen kommer inte från katten utan från telefonen. Mirko får kontakt från ett okänt nummer, och när de tittar på meddelandet finns där en bild av Rasmus och Mirko när de tar katten.

Fram till dess har hotet varit ganska abstrakt. Lappen kan vara gammal, ett skämt eller lämnad av vem som helst. Ett foto som föreställer dem under den aktuella händelsen betyder däremot, inom videons story, att någon har sett exakt vad de gjort. Plötsligt finns det en tydlig person på andra sidan mysteriet.

Rasmus reagerar starkt på tanken att de kan ha tagit någon annans katt. Han börjar prata om konsekvenser och om att de naturligtvis inte bara kan behålla ett djur som har en ägare. Mirko är mer tveksam till att lämna tillbaka henne, eftersom personen bakom meddelandena redan beter sig så märkligt.

Just skillnaden mellan deras reaktioner gör scenen bättre. Rasmus ser problemet med äganderätten. Mirko ser problemet med den påstådda ägaren. Båda perspektiven går att förstå, och därför uppstår ett val som inte känns helt självklart: lämna tillbaka katten till en person som beter sig obehagligt eller behålla en katt som mycket väl kan tillhöra någon annan?

Sedan kommer nästa meddelande. ”Ni har min katt. Nu måste ni lämna tillbaks den”, är budskapet. Personen känner uppenbarligen till katten och vet att just Rasmus och Mirko har henne. Frågan är bara vem personen är – och hur kontakten har blivit möjlig.

Ägarsamtalet borde lösa allt – och gör precis motsatsen

När det okända numret till slut ringer finns för första gången en chans att reda ut den enklaste frågan av alla: är personen verkligen kattens ägare?

Rasmus gör då något oväntat klokt mitt i allt 03:00-kaos. Han frågar vilken färg katten har. Det är en enkel kontrollfråga som någon som verkligen känner sitt djur borde kunna svara på utan större dramatik.

Svaret gör samtalet ännu konstigare. Personen säger först svart och byter sedan till gul. För Rasmus blir det ett tydligt skäl att ifrågasätta hela ägarhistorien. Om du inte ens kan beskriva färgen på katten du kräver tillbaka, varför ska två personer som just hittat henne lita på dig?

Det hade kunnat bli upplösningen. Personen framstår som opålitlig, Rasmus och Mirko vägrar lämna över katten och går vidare med att försöka hitta en verklig ägare. Men precis när samtalet borde vara färdigt kommer nästa växel.

Personen ger i princip upp kampen om katten och lämnar i stället en varning: de får behålla henne, men de ska vara försiktiga eftersom hon har en förbannelse.

På några sekunder byter videon genre. Fram till dess går det fortfarande att läsa historien som ett mysterium om en upphittad katt och en obehaglig människa som försöker få tillbaka henne. Nu får alla tidigare små detaljer ett nytt tolkningsfilter. Kanske handlade varningslappen inte om äganderätt. Kanske försökte den märkliga personen inte få tillbaka katten alls. Kanske var tanken i stället att någon annan skulle ta över problemet.

Förbannelsen får allt tidigare att se annorlunda ut

Det finns förstås ingen anledning att behandla en ”kattförbannelse” som verifierad verklighetsinformation. I videon fungerar den i stället som ett berättargrepp, och ett ganska effektivt sådant eftersom den introduceras först efter att tittaren redan fått flera små saker att minnas tillbaka på.

Lappen blir plötsligt ett möjligt försök att hindra andra från att ta katten. Det okända fotot blir ett tecken på att någon följer vad som händer. Ägarens märkliga beteende kan tolkas som att personen vet mer än den säger. Kattens springande kan klippas och kommenteras som om det vore ett varningstecken. Och eftersom allt sker runt 03:00 har Rasmus redan precis den ram han behöver för att börja behandla varje ljud som potentiellt nästa problem.

Det roligaste är kanske hur snabbt Rasmus och Mirko går från ”vi måste ge henne mat och vatten” till ”hur får man bort en förbannelse från en katt?”. Några minuter tidigare är problemet kattmat. Nu behöver de tydligen ett övernaturligt felsökningsprotokoll.

De börjar söka efter en lösning och hittar instruktionen att katten ska få ett namn. Därefter ska de gå in i ett helt mörkt rum och upprepa en särskild fras tre gånger. Det är enkelt nog för att de ska kunna prova, men märkligt nog för att skapa en tydlig final.

Smulan får ett namn – och då är finalen igång

När instruktionen kräver att katten har ett namn uppstår ett av videons mjukaste små ögonblick mitt i all dramatik. Rasmus och Mirko behöver plötsligt döpa djuret som de för bara en kort stund sedan inte ens visste vad de skulle göra med.

Namnet blir Smulan. Det passar nästan komiskt bra på en liten kattunge som under större delen av videon hunnit vara både problem, mysterium och huvudperson. Från den stunden är hon inte längre bara ”katten”, vilket också gör ritualens formulering betydligt mer personlig.

De går in i köket, släcker ned och försöker följa instruktionerna. Rasmus och Mirko håller varandra i handen och upprepar tre gånger: ”Smulan, vi sätter dig fri.” Scenen fungerar just för att den balanserar på gränsen mellan allvar och en väldigt märklig situation. De spelar den tillräckligt rakt för att spänningen ska finnas kvar, samtidigt som det finns en naturlig humor i två killar som mitt i natten håller en kattbefrielseceremoni i ett mörkt kök.

Efteråt hörs ljud och de försöker avgöra om någonting har förändrats. De ropar efter Smulan och tittar runt. Först tror någon sig se henne, sedan gör de det inte längre. När katten inte går att hitta kommer själva pay-offen: hon tycks helt enkelt ha försvunnit ur den synliga världen i videon.

Rasmus går snabbt från rädsla till lättnad. Om katten är borta kanske ritualen fungerade, och om ritualen fungerade kanske de är säkra. Mirko är lite mindre övertygad, vilket lämnar precis lagom mycket osäkerhet kvar när historien går mot sitt slut.

Det är inte kattens ”skräckbeteende” som bygger spänningen – det är tolkningen av det

Det är värt att stanna vid att katten egentligen inte behöver prestera särskilt mycket för att historien ska fungera. Hon kan springa, leka, gå iväg eller försvinna bakom något. Allt det blir laddat eftersom Rasmus och Mirko redan har börjat tolka varje rörelse genom samma fråga: ”Är det här normalt?”

Det är ett effektivt sätt att skapa spänning utan att varje scen behöver ett stort avslöjande. Om tittaren redan väntar på att något ska hända räcker det ibland med ett ljud från ett annat rum. Det viktiga är inte att ljudet i sig är märkligt, utan att personerna reagerar som om det kan vara början på nästa problem.

Rasmus driver den mekaniken hårdast. Han kommenterar kattens rörelser, frågar var hon är och kopplar tillbaka till både 03:00 och förbannelsen. Mirko fungerar ofta som den andra rösten i rummet: ibland följer han med i oron, ibland svarar han mer jordnära. Skillnaden gör att deras reaktioner känns som ett samtal i stället för en enda lång monolog.

Rasmus Kamerer gjorde berättelser framför kameran långt före Smulan

För den som främst känner Rasmus från dagens YouTube-klipp och sociala medier är det lätt att missa att hans offentliga bakgrund också innehåller mer traditionellt skådespeleri. Han spelade Gustav i SVT:s ungdomsserie Strula. Redan i en lokal intervju från 2021 berättade den då 15-årige Rasmus om intresset för skådespeleri och vägen in i serien.

På sin officiella sajt beskriver Rasmus Strula som genombrottet som ledde vidare till karriären i sociala medier. Där länkar han själv till TikTok-kontot @rasmus.kamererr, YouTube-kanalen @rasmuskamerer, Snapchat-kontot Ragge_k och Instagramkontot @Rasmus_kamerer. Han uppger också att den samlade följarskaran på plattformarna överstiger 366 000.

Den bakgrunden behöver inte göras till en teori om varje klipp han publicerar, men den ger extra sammanhang till hur snabbt den här videon kan växla mellan vardagsreaktion och tydlig berättelse. Det finns en början, ett förbjudet val, en stigande serie komplikationer och en final. Rasmus behöver inte ställa sig vid sidan och förklara strukturen. Han bär den genom reaktionerna.

Det finns dessutom en liten kattdetalj långt bak i arkivet. I Mitt i:s profil av Rasmus från 2021 listades familjens katt Mimmi bland familjeuppgifterna. Det säger förstås ingenting om Smulan eller hur den aktuella videon är upplagd, men det är en rolig äldre detalj: katter är åtminstone inte en helt främmande art i Rasmus offentliga bakgrund.

Mirko är viktig för att videon inte ska bli Rasmus mot en katt

Mirko fyller en större funktion än att bara vara personen bredvid Rasmus när katten hittas. Hela videon bygger på att de kan kasta situationen fram och tillbaka mellan sig. När en av dem blir mer rädd kan den andre reagera annorlunda. När Rasmus vill resonera om ägaren kan Mirko hålla fast vid känslan att personen är obehaglig. När någon måste kontrollera telefonen finns den andre kvar med katten.

Det gör också att alla små beslut blir dialog i stället för instruktion. Ska de behålla katten? Ska de ge henne mat? Ska de lämna tillbaka henne? Ska de verkligen tro på personen som ringer? Ska de genomföra ritualen? Frågorna behöver inte lösas direkt, eftersom Rasmus och Mirko kan prata sig genom dem medan nästa händelse redan är på väg.

Särskilt bra fungerar det när deras instinkter inte är helt synkroniserade. Rasmus kan gå upp i katastroftänk – de har tagit någon annans katt, någon har fotograferat dem, vad kan hända nu? – medan Mirko fortfarande ser den lilla katten de nyss försökte hjälpa. Senare kan rollerna skifta. Det håller relationen mellan dem aktiv i stället för att Mirko bara blir publik på plats.

Mirko presenteras i den här historien med sitt förnamn, och det finns inte tillräckligt säkert offentligt underlag för att identifiera honom närmare. Därför är det också klokt att låta fokus ligga på hans roll i videon snarare än att försöka fylla i detaljer som inte är verifierade.

Mitt i kattmysteriet dyker 100K-merchen upp

Videon tar också en ovanligt tydlig paus från huvudhistorien. Plötsligt hörs någon gråta över att ha missat Rasmus 100K-merch. Rasmus förklarar att släppet skedde den 29 augusti och att produkterna fortfarande går att köpa på rasmus.shop.

Segmentet kan kännas helt frikopplat från resten, men i efterhand fungerar det nästan som en tidsstämpel för var Rasmus befinner sig just nu. Den officiella butiken visar hans 100K-kollektion och beskriver produkterna som numrerade: den första beställningen får nummer ett, nästa nummer två och så vidare.

Butiken använder själv formuleringen ”100k” och tackar för stödet, men specificerar inte där vilken enskild plattform milstolpen ska räknas på. Det centrala i den här videon är därför själva 100K-firandet och att kollektionen vävs in mitt i kattstoryn.

Kontrasten är ganska rolig. Ena minuten försöker Rasmus förstå en katt som kanske har en ägare. Nästa minut behandlas en missad merchbeställning som kvällens stora tragedi. Sedan kastas tittaren tillbaka till fotografiet på Rasmus och Mirko med katten. Minimalistiskt är det inte, men stillastående blir det heller aldrig.

Videon är uppbyggd som en kedja av små ”men vänta nu”-ögonblick

Om man plockar bort alla enskilda reaktioner blir strukturen förvånansvärt ren. Först finns katten. Sedan lappen. Sedan klockslaget. Sedan frågan om mat och vatten. Sedan okända meddelanden. Sedan ett fotografi. Sedan ägaren. Sedan den felaktiga färgbeskrivningen. Sedan förbannelsen, ritualen och till sist Smulans försvinnande.

Nästan varje steg ger ett svar och öppnar samtidigt en ny fråga. De tar katten eftersom de inte vill lämna henne – men då undrar man vem som skrev lappen. Någon kontaktar dem – men hur fick personen numret och fotot? Ägaren ringer – men kan inte beskriva katten. Personen ger upp katten – men varnar för en förbannelse. De hittar en ritual – men vet inte om den fungerar. Ritualen genomförs – och katten är borta.

Det betyder att videon hela tiden kan lova något nytt utan att behöva byta miljö eller kasta in ett helt nytt persongalleri. Nästan allt kan ske i eller runt samma hem. Det är informationen som förändras, inte platsen.

Det är också därför katten själv aldrig behöver göra särskilt mycket märkligt. Historien är mer beroende av att Rasmus och Mirko får nya skäl att tolka det som händer annorlunda än de gjorde fem minuter tidigare.

Om du faktiskt hittar en kattunge ute – gör inte 03:00-videon till instruktionsfilm

Här blir skillnaden mellan en underhållningsvideo och ett verkligt djurärende viktig. En katt som befinner sig utomhus är inte automatiskt övergiven. Polismyndigheten skriver uttryckligen att katter får ströva fritt och därför i många fall inte bedöms som hittegods.

Det betyder inte att man ska ignorera en katt som verkar skadad, mycket liten, sjuk eller faktiskt övergiven. Det betyder däremot att första slutsatsen inte bör vara ”den här katten har ingen ägare, alltså kan jag adoptera den”. I Sverige finns både obligatorisk märkning och ett nationellt kattregister som ska göra det lättare att återförena en försvunnen katt med rätt person.

Jordbruksverket anger att katter som omfattas av reglerna ska vara id-märkta och registrerade. Märkningen kan göra det möjligt att hitta ägaren genom chipnummer eller tatuering. Om man inte vet om katten är chipmärkt kan veterinär eller annan djurhälsopersonal hjälpa till att kontrollera det.

Svenska Kennelklubbens DjurID beskriver ett praktiskt första steg: kontrollera om katten har en läsbar örontatuering. Om ingen sådan syns kan katten ändå vara mikrochippad. Ett chip behöver avläsas med en särskild läsare, vilket bland annat kan göras med hjälp av veterinär. När id-numret är känt kan det kontrolleras mot register.

Polisens information går ett steg längre kring själva ansvaret. Om du tar hand om ett djur som är bortsprunget ska polisen kontaktas, och det är polisen som avgör om djuret ska hanteras som hittegods. För just katter görs den bedömningen med hänsyn till att de normalt får röra sig fritt.

Om katten är omärkt, ägaren är okänd och det finns skäl att tro att djuret faktiskt är övergivet hänvisar Polismyndigheten vidare till länsstyrelsen, eftersom frågan då kan falla under djurskyddslagstiftningen.

Därför är ägarfrågan egentligen mer intressant än förbannelsen

Sett med verkliga svenska rutiner är Rasmus första tvekan inför att bara ”adoptera” katten helt rimlig. En upphittad katt kan ha en ägare även om ingen människa syns till just där katten befinner sig, särskilt eftersom katter kan röra sig fritt över ganska stora områden.

Samtidigt är videons påstådda ägare svår att lita på. Personen skickar ett foto, kontaktar Mirko anonymt och kan inte beskriva kattens färg konsekvent. Därmed uppstår en situation där det normala steget – ”hitta ägaren” – inte känns som ett tryggt slut.

I verkligheten hade register, chipkontroll och myndighetskontakt varit betydligt säkrare vägar framåt. Man behöver inte avgöra ägarskapet genom att bara lita på en okänd röst i telefon. En märkning kan ge ett mycket bättre underlag för vem katten faktiskt är registrerad på.

Det ger också en intressant kontrast till videon. Rasmus och Mirko uppfattar situationen som två möjliga val: behåll katten eller lämna henne till den märkliga personen. I verkligheten finns ett tredje alternativ som är betydligt bättre – använd systemen som finns för just upphittade och bortsprungna djur.

Katten får nästan tre olika roller under samma video

I början är hon någon som behöver hjälp. Det är känslan som motiverar allt. Rasmus och Mirko tycker att det vore fel att lämna en liten katt ensam ute på natten och försöker ordna mat, vatten och en tryggare plats.

I mitten blir hon i stället ett mysterium. Vem äger henne? Varför fanns lappen? Varför fotograferades Rasmus och Mirko? Varför kan personen som kräver henne tillbaka inte ens beskriva henne ordentligt?

I sista delen blir hon nästan videons skräckfigur. Samma springande som tidigare var gulligt tolkas nu som hotfullt. De pratar om förbannelsen som om den kan förklara allt, och när Smulan sedan inte syns efter ritualen blir själva frånvaron den sista stora händelsen.

Det är en imponerande stor rollförändring för en katt som huvudsakligen behöver gå omkring och vara katt. Människorna runt henne står för nästan hela genrebytet.

Vad är verifierat – och vad tillhör videons egen berättelse?

Den här gränsen är extra viktig i en video som medvetet använder skräckelement. Det går att återge det Rasmus och Mirko upplever och säger utan att samtidigt behandla varje dramatisk premiss som ett oberoende faktapåstående.

Det gör inte videon mindre underhållande. Tvärtom blir den enklare att uppskatta för vad den är när man slipper låtsas att varje skräckpremiss måste avgöras som en naturvetenskaplig fråga. Rasmus och Mirko berättar en historia, och tittaren får följa med när den skruvas upp.

Varför den felaktiga kattfärgen fungerar bättre än ett stort jumpscare

En av videons smartaste små detaljer är egentligen inte särskilt spektakulär. Rasmus ber den påstådda ägaren beskriva katten, och personen misslyckas.

Det fungerar eftersom tittaren omedelbart förstår testet. Man behöver ingen bakgrundsmusik eller textskylt för att veta varför frågan spelar roll. Om någon ringer och kräver tillbaka sitt djur borde grundläggande kännetecken vara lätta att beskriva. När svaret först är svart och därefter gul öppnas därför ett hål i hela ägarhistorien.

Rasmus behöver inte säga att de har avslöjat personen. Han behöver bara reagera på att uppgiften inte stämmer. Tittaren gör resten själv, vilket ofta är effektivare än när varje liten detalj förklaras tre gånger.

Sedan använder berättelsen samma osäkerhet för nästa sväng. Kanske är personen inte ägare, men personen verkar ändå veta något om katten. Därför blir varningen om förbannelsen både mindre trovärdig som fakta och mer användbar som mysterieelement.

Varför slutet inte behöver visa mer

När Smulan inte längre går att hitta hade videon kunnat fortsätta länge. De hade kunnat leta rum för rum, gå ut igen, fortsätta ringa ägaren eller försöka göra ritualen baklänges. I stället får frånvaron själv bli slutpunkten.

Det fungerar eftersom ritualen redan formulerat ett mål: ”vi sätter dig fri”. Om katten därefter inte syns behöver historien inte bevisa särskilt mycket mer för att Rasmus ska kunna reagera som om de lyckats. Hans lättnad ger slutet sin känsla, medan Mirkos tvekan lämnar kvar en liten öppning.

Och kanske är det precis rätt plats att sluta. En skräckidé blir sällan bättre efter den tionde förklaringen. Här får Smulan sista ordet genom att helt enkelt inte vara där.

En gammal Rasmus-detalj gör kattvideon lite roligare

När Mitt i intervjuade Rasmus under Strula-perioden 2021 innehöll den lilla faktarutan en detalj som knappast var tänkt att få nytt liv flera år senare: familjen hade katten Mimmi.

Det vore förstås fel att använda den uppgiften som bevis för hur mycket Rasmus kan om kattvård i dag. Men som en liten callback är den svår att motstå. När han och Mirko diskuterar skålar, kattmat, bus, klor och om katten kan vara farlig finns det åtminstone en gammal offentlig pusselbit som visar att Rasmus inte för första gången i sitt liv befinner sig i samma byggnad som en katt.

Detaljen förändrar inte handlingen, men den kopplar dagens Rasmus till en betydligt tidigare offentlig bild av honom – innan 100K-merch, innan dagens sociala medier-nivå och medan han fortfarande främst presenterades som tonåringen som spelade Gustav i SVT.

Från Gustav i Strula till ett eget 03:00-universum

Det är frestande att dra en rak linje mellan skådespelarjobbet och exakt hur Rasmus gör YouTube i dag, men verkligheten är sällan så prydlig. Däremot går det att konstatera att han haft kameravana under en stor del av sin ungdom och att han själv beskriver Strula som en viktig startpunkt för den professionella karriären.

I den aktuella videon märks en tydlig trygghet i att bära en historia genom reaktioner. Rasmus kan gå från omtänksam ton kring den lilla katten till panik över ett okänt sms, vidare till misstänksamhet mot ägaren och sedan fullt ut acceptera premissen att de måste genomföra en ritual. Tempot är högt, men reaktionerna har tydliga funktioner.

Det märks också i hur han pratar direkt in i situationen i stället för att ge långa sammanfattningar efteråt. När klockan närmar sig tre säger han det. När katten springer kommenterar han henne. När ett sms kommer vill han veta vem som skickat det. När färgbeskrivningen inte stämmer konfronterar han personen. Berättelsen flyttas fram genom det som händer i stunden.

Det passar ett snabbt YouTube-format bra. Tittaren behöver inte vänta flera minuter på nästa fas. Nästan varje scen innehåller en liten fråga, och varje fråga kan leda direkt vidare.

Den mest jordnära känslan i videon finns egentligen i början

Oavsett hur man läser den senare skräckhistorien finns det något väldigt enkelt som gör att öppningen fungerar: ingen vill vara personen som bara går förbi en liten kattunge som verkar behöva hjälp.

Rasmus och Mirko pratar om att katten kan vara rädd och hungrig. De försöker ordna vatten och mat, håller koll så att hon inte ramlar och försöker avgöra vad de ska göra när det blir tydligt att de inte bara kan behålla henne hur som helst. Där finns den mänskliga motorn i historien innan någon förbannelse ens har nämnts.

Och den motorn behövs. Om de hade hittat katten och omedelbart behandlat henne som ett skräckmonster hade det varit svårare att bry sig om vad som händer. Genom att först låta Smulan vara liten, gullig och värd att skydda får förändringen senare större effekt. De går från att vilja rädda henne till att undra om de själva behöver räddas från henne.

Och nej – en busig katt behöver ingen exorcist

Det låter kanske självklart, men just den här videon gör det värt att skriva ut. Att en katt springer, gömmer sig, leker, klättrar, tappar intresset för en skål eller plötsligt befinner sig någon annanstans i ett rum är inte i sig ett tecken på något övernaturligt.

Om ett verkligt djur beter sig på ett sätt som verkar onormalt är rätt väg inte en ritual från nätet utan professionell hjälp när sådan behövs. Särskilt en liten kattunge som hittats ute kan behöva bedömas utifrån ålder, allmäntillstånd, skador, temperatur, tillgång till mat och möjligheten att den faktiskt har en ägare eller mamma i närheten.

Det behöver inte förstöra 03:00-stämningen. Det går utmärkt att både skratta åt Rasmus och Mirkos eskalerande kattpanik och samtidigt låta verkliga katter fortsätta omfattas av vanlig djurvård snarare än demonologi.

Den stora frågan efter videon: vad hände egentligen med Smulan?

Videons eget svar är enkelt: efter ritualen kan Rasmus och Mirko inte hitta henne. De ropar efter Smulan, tittar runt och reagerar som om hon plötsligt är borta. Rasmus börjar tro att ritualen fungerade och att de klarat sig.

Det säkra konstaterandet är därför att katten inte längre går att hitta i videons avslutande del och att Rasmus och Mirko reagerar på det. Det finns däremot inget verifierat underlag för att beskriva försvinnandet som övernaturligt.

Samtidigt lämnar slutet en naturlig öppning för en fortsättning. Om Smulan dyker upp igen, om Rasmus gör en uppföljningsvideo eller om mer information kommer fram finns redan en fråga att återvända till. Just nu slutar historien där Rasmus och Mirko står: katten är inte längre där de förväntar sig att hon ska vara.

Det här är videons bästa små ögonblick

Den stora förbannelsen får den dramatiska uppmärksamheten, men flera mindre ögonblick gör mer för videons personlighet.

• När Rasmus inser att klockan är precis runt 03:00. Där går en upphittad katt från vardagsproblem till ”det händer alltid sjuka saker efter tre”-problem.
• När de improviserar kattvård. Frågan om mat och vatten är nästan komiskt konkret jämfört med vad de oroar sig för senare.
• När katten springer iväg. Hennes helt egna agenda krockar konstant med Rasmus och Mirkos försök att kontrollera situationen.
• När fotot kommer. Där får mysteriet plötsligt en mänsklig motpart.
• När Rasmus frågar om färgen. En enkel kontrollfråga sänker den påstådda ägarens trovärdighet snabbare än ett långt förhör hade gjort.
• När ”ägaren” först kräver katten och sedan låter dem behålla henne. Bara den helomvändningen gör allt ännu konstigare.
• När namnet Smulan bestäms. En märklig ceremoni blir omedelbart lite gulligare.
• När de håller hand i mörkret. Det är ritual och kompiskomedi på samma gång.
• När Rasmus blir övertygad om att de klarat sig. Lättnaden kommer nästan snabbare än bevisen.

Aktuell lägesbild den 5 september 2026

Vanliga frågor om Rasmus, Mirko och kattvideon

Vem är Rasmus Kamerer?

Rasmus Kamerer är en svensk profil som publicerar underhållning på bland annat YouTube, TikTok, Instagram och Snapchat. Han har också skådespelarbakgrund och spelade Gustav i SVT:s ungdomsserie Strula. På sin officiella sajt beskriver han serien som ett genombrott som ledde vidare till arbetet i sociala medier.

Vem är Mirko i videon?

Mirko är Rasmus vän och medverkar tillsammans med honom genom hela katthistorien. Det finns inte tillräckligt säkert offentligt underlag för att ange ett fullständigt namn eller officiellt socialt konto.

Vad heter katten?

Rasmus och Mirko bestämmer sig för att kalla katten Smulan. Namnet behövs i ritualen de hittar, där de säger ”Smulan, vi sätter dig fri” tre gånger.

Varför tar Rasmus och Mirko med katten hem?

De beskriver henne som en liten kattunge som de hittar ensam ute mitt i natten och säger att de inte vill lämna henne där. Samtidigt finns en lapp som varnar dem för att ta katten, vilket skapar det första mysteriet.

Har katten verkligen en förbannelse?

Det är vad en person i videons berättelse påstår. Det finns ingen saklig grund för att behandla det som verifierad verklighetsinformation. Förbannelsen fungerar som ett övernaturligt berättargrepp.

Vem är personen som säger att katten är deras?

Personen presenteras som okänd. Avsändaren skickar ett foto på Rasmus och Mirko med katten och kräver sedan katten tillbaka. När Rasmus frågar om kattens färg ger personen motsägelsefulla svar, vilket får honom att ifrågasätta om personen verkligen är ägaren.

Vad händer med Smulan i slutet?

Efter ritualen letar Rasmus och Mirko efter Smulan men hittar henne inte. De reagerar som om katten har försvunnit och Rasmus börjar tro att ritualen fungerat. Det finns däremot inget verifierat stöd för ett övernaturligt försvinnande.

Vad ska man göra om man hittar en katt i verkligheten?

Utgå inte automatiskt från att en katt utomhus är herrelös. Kontrollera möjlig id-märkning, ta hjälp med chipavläsning när det behövs och sök i relevanta register. Om du har tagit hand om ett djur som du tror är bortsprunget ska polisen kontaktas. Om en omärkt katt verkar övergiven och ägare inte går att identifiera hänvisar Polismyndigheten till länsstyrelsen för djurskyddsfrågan.

Har Rasmus haft katt tidigare?

En profilintervju med Rasmus från 2021 listade familjens katt Mimmi. Det är en äldre offentlig uppgift och ska inte blandas ihop med Smulan.

Vad är Rasmus 100K-merch?

Det är kollektionen Rasmus marknadsför i samband med sitt 100K-firande. Den officiella butiken beskriver produkterna som numrerade och visar bland annat hoodies, T-shirts och bundles. I videon säger Rasmus att kollektionen släpptes den 29 augusti.

Var hittar man originalvideon?

Originalvideon finns på Rasmus Kamerers YouTube-kanal och kan öppnas via videon på YouTube.

Källor och vidare läsning

• Rasmus Kamerers officiella webbplats – officiella sociala konton och egen presentation av bakgrunden.
• Mitt i: ”Väsby har en egen tv-stjärna” – intervju från 2021 om Rasmus och rollen i Strula.
• Rasmus.shop – officiell butik och information om 100K-kollektionen.
• Polismyndigheten: Upphittat djur – vad som gäller när ett djur är bortsprunget eller misstänks vara övergivet.
• Jordbruksverket: Märka och registrera katter – regler om id-märkning, registrering och sökning efter ägare.
• Jordbruksverkets kattregister – register för märkta katter och ägaruppgifter.
• Svenska Kennelklubben/DjurID: Upphittad katt – praktiska steg för att identifiera en upphittad katt.